Prototype board - Hur placera komponenter på dem?

[Lotsare]

BAKGRUND

Jag vill testa en krets på ett "prototype board" (vad är svensk term?) I mitt fall en "stripboard", alltså en med hål perforerad kiselplatta med parallella kopparbanor på sin ena sida.

Länk till bild på ett "prototype board", för tydlighets skull:
http://www.futurlec.com/Pictures/STPBRD2.jpg

Anledningen till mitt behov av lödning på prototype board är att min (nybörjar)krets har vuxit i storlek bortom vad som är praktiskt på breadboards (kopplingsdäck). På kopplingsdäcken är det oftast är någon komponent som glappar. Jag behöver något som funkar även om man skakar om det. Samtidigt önskas visst (men inte extremt) hushållande med utrymme, kortstorlek, antal hål förbrukade.


FRÅGOR:

A - Löda komponenter på båda sidorna av kortet: Bra, eller inte... så värst varmt rekommenderat?

B - Löda flera komponentben i samma hål: Bra eller inte?
(. Tränga in två ben i samma hål från var sin sida / från samma sida.)
(. Löda ihop två ben på samma sida av kiselkortet.)
(. Vira tråd runt utstickande ben på kiselkortets baksida.)
(. Helt enkelt använda förutgivna kopparbanor på kortets komponentsida, och acceptera att två hål förbrukas för varje förbindelse som inte ligger på samam obrutna kopparbana.)

C - Förbinda två parallella kopparbanor med varandra. Vad är bästa sätt:
(. En isolerad entrådsledare på kortets komponentsida? På lödsidan?)
(. En välplacerad lödtennsklump på kiselkortets komponentsida? )

D - Bryta en kopparbana:
(. Slipa av kopparbanan med en "Dremel"-typ hobbymaskin?)

E - Placera en DIL-kapsel:
(. Så att varje benpar ligger på samma kopparbana.
(. Bryta kopparbanan under DIL:en så att inte pinnarna är parvis anslutna till varandra.)

F - Klippa av kiselkortet runt hela kretsen:
(. Såga av kiselkortet med en "Dremel"-typ hobbymaskin?)


OBS! Det jag söker inte råd om lödteknik i allmänhet, och inte nån kretsdesign för massproduktion. Utan bara erfarenhetsbaserade råd om hur just "prototype boards" bör användas för att uppnå hyfsat hållbara kretsar för utprovning under mer praktiska förhållanden. Detta kan ha lite mer allmänt intresse. Specifikt består min prototype board-krets av:
en DIL-8,
knappt ett halvdussin transistorer,
ett dussin motstånd,
ett par dioder,
ca 10 externa anslutningar via tråd (för att de finns på viss distans från kretsen).

[JimmyAndersson]

"prototype board" = Experimentkort på svenska.
(Testa att skriva in "experimentkort" i Googles bildsökning så ser du att det finns flera olika sorter av dem.)
Men de är inte gjorda av kisel, utan epoxy.
Förr var det plasten pertinax. (Det finns iofs pertinax-kort nu också även om de inte är lika vanliga.)

Det finns experimentkort med banor som sträcker sig hela vägen.
Det finns de med banor över 3 hål, sedan ett mellanrum och så en bana över 3 hål igen.
Det finns även de där det finns en liten kort lödbana över varje hål, med avbrott mellan varandra.
Vad man föredrar är en smaksak. Jag föredrar nästan alltid de med banor som går hela vägen.



"breadboards (kopplingsdäck)": Ett vanliga ord är labplatta.
Finns i olika färger och storlekar, även om vit är vanligast.


Så till frågorna om experimentkorten:

A: Experimentkort har lödbanorna på ena sidan.
Det är inga problem att löda komponenter på båda sidorna.
Vilken sida en komponent hamnar på beror på var man tycker den passar bäst.
Det mesta passar bäst på komponentsidan, dvs den sidan som inte har lödbanor.
Men ibland får komponenten inte plats eller så blir det mindre jobb om man sätter den på lödsidan.

B: Det beror på komponentbenens tjocklek om man kan sätta flera ben i samma hål,
men det går förstås att borra upp hålet en aning om man nu måste få in flera.
Jag låter ibland motstånd dela på samma hål, för att spara plats.

C: "Förbinda två parallella kopparbanor med varandra."
Hur man gör är en smaksak. Jag föredrar nog oftast en liten tråd.
Böjer den runt skruvmejseln som ett U, sticker ner ändarna och löder.
Men det är ännu smidigare om man kan använda benen från en komponent som sitter på samma bana.
Då gäller det att planera så att man inte har råkat klippa benet.
(Tricket är alltså att stoppa dit motståndet, böja benet dit förbindningen ska, och sedan löda.)

D: "Bryta en kopparbana"
Det bästa är ett litet borr på ca 3-4mm i diameter. Snurra det mellan fingrarna några gånger. Klart.

E: "Placera en DIL-kapsel"
Tja, som du skriver. Finns nog inget annat sätt...

F: "Klippa av kiselkortet runt hela kretsen"
Man ska tydligen kunna klippa kretskort med en bänkmonterad plåtsax,
men det fungerar absolut *inte* för experimentkort. De böjs och spricker helt fel.
Dremel (eller liknande maskin) med kapklinga fungerar utmärkt. Det går även fint med bågfilblad (dvs järnsåg).


För inspiration och idéer:
Använd Googles bildsökning och sökord som "experimentkort" eller "prototype board" så ser du hur andra gör.
Ett annat tips är förstås att börja testa. Man lär sig mycket av det.
Tänk gärna på att banorna lätt lossnar av på tok för mycket värme under för lång tid.
De är alltså aningen mer känsliga än vanliga etsade kretskort.
Men så länge man inte löder på tok fel så är det ingen fara.
Dessutom så kostar inte experimentkort speciellt mycket, så det är en ganska billig utbildningskostnad.

Ett hett tips nr 1: Fungerar det och du är nöjd, så har du gjort rätt.
Ett hett tips nr 2: Det blir lättare att få det bra om man planerar hur man ska sätta åtminstone de flesta
av komponenterna. Resten fixar man efter hand. Att koppla upp på labplatta kan också ge en känsla för
var på experimentkortet man kommer behöva mer utrymme och hål än på andra ställen.
Rutat papper där man ritar in komponenter och raka banor är också en bra idé.

Lycka till!

[lond]

prototype board = experimentkort. Finns oftast i 2 varianter: fenolpapp FR2 eller epoxilaminat FR4.

Komponenterna brukar hamna där dom passar in i funktionen av det jag bygger dvs på båda sidorna helst då jag tar det jag har i komponentväg (hålmonterat och SMD).

Man kan få in både 1, 2, 3 eller 4 anslutningar i samma hål, men jag försöker att hålla mig till 1 anslutning/hål om det går.

Förbinda ledarbanorna brukar bli där det får plats.

Skalpell eller tex ett 3mm borr brukar fungera att kapa ledarbanor, men använder mest experimentkort av modellen "3-öar" för att slippa kapa så mycket.

Även en fördel med "3-öar" är att man får en automatisk separering under DIL-kapslar.

Använder en Japan-såg att dela kretskort med, tycker att jag får mer precision och det går lika fort som med en dremel men mindre damm.

Detta är dock bara mina tycken och tankar, finns många andra sätt att göra det på.....

/// Marcus

[Lotsare]

Vilka utmärkta svar, tackar! Kanske borde plockas ut till att bli en FAQ här.
Somliga nybörjare tvekar inför de konstigaste saker och när man aningslöst googlar vilt så ser man en lika vild spridning av hur Bill och Bull gjorde. Jag förstår att kretskortsdesign har en konstnärlig ådra där allt är tillåtet givet rätt omständigheter. Men som nybörjare vill man inte åka dit på att ha lött ihop ett nystan av komponenter runtom experimentkortet.

Fler frågor:

- Bör man löda flera "jordar" till samma pinne, eller finns det i praktiken en fördel med att ha en längre kopparbana som man använder som jord, ett hål för varje behov?

- Låter det förnuftigt att ha komponenter och bananslutningar på ena sidan kortet, komponentsidan, medan alla "externa" anslutningar läggs på andra sidan, lödsidan? Detta för att anslutningar till externa komponenter behöver placeras fysiskt åtskilt från experimentkortet (av ergonomiska skäl, det handlar om lysdioder, strömbrytare, sensorer) och ansluts via isolerade sladdar som inte mycket bryr sig om var de finns, medan komponenter och bryggor har skarpare geometriska begränsningar i form av deras bens räckvidd. Eller kommer sån dubbelsidighet att fnysas åt vid första anblick som ett getingbo?

- Böja ben till bryggor mellan kopparbanor, jo det har jag sett. Men är det verkligen att rekommendera? Behöver inte benen isoleras, eller ska de aldrig passera över andra banor/ben? Visst är behovet på experimentkort just bara experiment, men jag undrar om det inte är lite som t.ex. kallödning, att det kan funka ibland, men det duger inte ens för experiment.

I vart fall, med era råd här så kan min krets ytbehov krympas ned en hel del.
Tvåsidigt kräver väl att lödningar och ben isoleras från varandra. Vad bör man använda för substans för det? Nagellack? Lim? Kryptonit?

[lond]

Mina kort kan i vissa fall bli väldigt 3-dimensionella med luftisolerade blankledare i flera lager med komponenter hängandes imellan eller om man behöver en "pullup" på en databus så kan det bli SMD-motstånd på högkant med en tråd lödd i toppen av motstånden.

///Marcus

[Micke_s]

Jag brukar göra byglarna mellan två intilliggande banor med komponenten från resistorer på lödsidan, de är tillräckligt tjocka att se som en giltig bygel och inte en lödbrygga. Bara löda dit och klippa med tången. Sparar tid jfm med u-bygeln.

Annars så är hålmonterade logic, mcu mm och ytmonterade resistorer och kondensatorer.

[littos]

Kapa experimentellt går lätt att göra med en vass kniv och ett skruvstycke. Jag spänner fast kortet i skruvstycket med det blivande snittet precis i höjd med överkanten. Sedan ritsar jag brottanvisningar med en brytbladskniv på båda sidor och knäcker sedan av kortet. Det blir kanske inte alltid skitsnyggt, men det brukar bli tillräckligt bra och det går fort ock ger inget damm eller spån.

[JimmyAndersson]

Lotsare:
"- Bör man löda flera "jordar" till samma pinne, eller finns det i praktiken en fördel med att ha en längre kopparbana som man använder som jord, ett hål för varje behov?"

Det är mycket enklare om man har ett hål för varje behov.
Att samla alla "jordar" till en pinne behövs bara om man gör konstruktioner där man
annars får brum eller liknande. T.ex vissa känsliga förstärkare eller radio-grejer.
Så jag rekommenderar att man i först hand alltid kör med ett hål för varje grej som ska till jord.

Ett exempel:
Om jag t.ex har en IC-krets så blir det ju så att en pinne ska till t.ex 5V och en pinne som ska till jord.
De går alltså till varsin bana. Då låter jag de två banorna fungera som samlingspunkt för allt som ska till 5V respektive jord.
T.ex kanske ett motstånd ska sitta mellan IC-kretsens pinne 1 och jord.
En kondensator kanske ska sitta mellan IC-kretsens pinne 8 och jord.
För att ta korsords-termer så hamnar t.ex då IC-kretsens jord på lodrät 1,
motståndets ena ben på lodrät 2 och kondensatorns minusben på lodrät 3.




"- Låter det förnuftigt att ha komponenter och bananslutningar på ena sidan kortet, komponentsidan, medan alla "externa" anslutningar läggs på andra sidan, lödsidan?"

I vissa byggen kan det passa perfekt. I andra kanske det skulle bli jätterörigt att göra så.
Det beror alltså på vilket sätt som man tycker ger minst "fågelbo-utseende",
förutsatt att man inte *vill* ha just en trasslig härva med sladdar.
Det kan ju t.ex vara så att man vill testa hur rörigt man kan bygga
eller att man snabbt som 17 vill få ihop funktionen och inte har lust att grubbla fram något stilrent.

Det finns de som använder ett helt stort experimentkort för att kunna göra kretskort som är lika stilrena
och tjusiga som etsade kort. Det blir riktigt snyggt, men jag får alltid känslan av att man då har
"slösat" bort ett helt kort. Inte för att de är dyra, utan för att jag sällan köper mer än 1st kort i taget
och om jag byggde på det sättet skulle jag alltså bli utan kort.

Jag är nog lite knasig när det gäller sånt här, för jag har inga problem att göra stora kort när jag etsar dem,
men när jag bygger med experimentkort så vill jag gärna att de ska bli ganska små.
Så var jag sätter kontakter och sådant beror på var de ska sticka ut ut chassit
och var det finns utrymme. Det viktigaste av dem får var det som styr planering och placering.
Det varierar alltså från gång till gång.




"- Böja ben till bryggor mellan kopparbanor, jo det har jag sett. Men är det verkligen att rekommendera? Behöver inte benen isoleras, eller ska de aldrig passera över andra banor/ben? "

Ah, du menar alltså om om man vill förbinda ett par banor och där förbindningen
ska passera (utan att ha kontakt med) andra banor på vägen?
Då kan man inte göra som jag skrev med att böja ett ben, men nästan så:

Precis som med allt jag har skrivit i tråden så får man anpassa lösningen efter situationen.
Ta isoleringen från en sladd och trä på motståndets ben. Nu kan du böja det utan att riskera att få kontakt på fel ställe.
Eller så sätter du en sladdstump (eller klippt komponentben) på komponentsidan, dvs den utan lödbanor.
Hade du istället testat själv så hade du garanterat kommit på dessa lösningar efter ett tag.
Något tips kanske du inte alls hade känt dig hemma med, men du kanske då hade kommit på något som vi inte tänkt på.




"Tvåsidigt kräver väl att lödningar och ben isoleras från varandra."

Kan du beskriva hur du menar med "tvåsidigt"?
Alla experimentkort har två sidor: Komponentsidan (den utan banor) och Lödsidan (den med banor).
Så länge man inte enbart bygger med ytmonterade komponenter (dvs de utan ben) så är alla ens byggen tvåsidiga.
Men du kanske menar något annat? Berätta gärna.




Jag gillar den här tråden.
Den får en att tänka efter och beskriva hur och vad man gör.
Tänker man inte så mycket på det så är det lätt att man fastnar i gamla spår
utan att direkt veta varför man gör på ett visst sätt eller om det finns andra sätt.
Sådant är alltid nyttigt och något som alltid finns i mitt medvetande.

(När jag var liten kom jag på tricket att titta på mitt rum igenom en spegel.
Det gjorde att jag såg rummet på motsvarande sätt som någon som sett det första gången
och inte på det sätt som jag var van att se det sedan flera år.
Det blev t.ex lättare att hitta nya lösningar när man ville möblera om då.)

[jah]

Jag har en viss förkärlek till prototypkort med enbart fyrkantiga öar på en sida.
Med "rätt" temperatur på lödpennan kan man sedan bygga banor genom att låta tennet flyta ihop mellan öarna. Kräver lite övning bara...
Oftast designar jag kortet i CAD med hålmonterade komponenter, och sätter grid till 2.54mm/100mil vid routing, så får man en fin ritning att bygga efter. Om man också väljer "feta" banor (50-80mil) på lödsidan, och smala (10-20mil) på komponentsidan, så är det lätt att hålla isär lödbanor och trådbyglar.
Fördelen med CAD är ju att man ser fel i anslutningar etc redan innan man börjat löda, och man vet att pryttlarna får plats.
Nackdelen är att kortet blir lite tungt pga allt tenn.

/J

[slft]

titta på www.fritzing.org
det kanske kan hjälpa dig i början innan du börjar göra "riktiga" kort

//Ola

[ie]

Tidigare kapade jag banor med borr eller speciell fräs i lämpligt hål. Numera har jag helt gått över till att kapa med fin trissa i Dremels och då mellan hålen, iställt för i hålen. Därmed går inga hål till spillo och konstruktionen går att göra kompaktare.

Jag har alla komponenter på "komponentsidan" utom ytmonterade motstånd och kondingar, som med fördel monteras mellan två banor eller över ett kapställe. Fördelen med att ha undersidan "ren" är att kortet ligger bättre på bordet när man arbetar med det, plus att många komponenter, t ex socklar, är svåra/omöjliga att löda på lödsidan.

[Micke_s]

Skära av banorna med brytbladskniv går fortare än plocka fram dremeln.

[lond]

Jag föredrar att använda skalpellblad No.15 som har ett lätt rundat blad för att kapa ledarbanor på alla typer av kretskort.

/// Marcus