Soundbrigade: Har du nåt tips om nån webbsite som berättar mer om sovjetisk elektronik & co, som är skriven på engelska, tyska eller kanske till och med svenska/danska/norska? Jag har redan läst typ "allt" på
leningrad.su. Den siten är iofs rätt intressant men den visar bara saker om produkterna, men inte så mycket om hur allt var organiserat / hängde ihop. Lite känsla för underliga affärsuppgörelser mellan företagen har jag fått när jag för länge sen läst på om det sovjetiska dieselelektriska smalspårsloket TU2, men det säger ju inte allt. (Sidospår: det loket är ett praktiskt exempel på att man använde vad som fanns istället för att ta fram specialgrejer till saker med små serier. Golvet i loket är klätt med nån slags plastmatta som av mönstret att döma var avsedd som nån slags universalplastmatta, vet inte om den var för typ offentliga lokaler eller kanske för hemmabruk.

).
Det var väl den sovjetiska modellen som DDR kopierade. Man kan ju jämföra lite med det som berättas (på tyska) på
Robotrontechnik.de, där det med all önskvärd tydlighet framgår att diverse olika företag tog fram sina egna datorgrejer. Det kanske var lättare att köpa komponenterna än kompletta maskiner, eller så kanske det fanns andra skäl?
Hade Sovjet nåt gemensamt namn på all hemelektronik? I DDR hette allt "RFT" (iaf efter att det blivit lite uppstrukturerat på 50-60-talet, tror jag. Jag har dålig koll på det som producerades på rörtiden). Det verkar som att små grejer som t.ex. transistorradioapparater (både batteridrivna och nätdrivna) kunde tillverkas lite var som helst, men grejer som kräver speciella komponenter (TV-apparater -> bildrör, speciellt färg-TV, eller lite krångligare mekanik -> bandspelare och kanske även skivspelare) bara gjordes av någon enstaka fabrik.
Ännu mer sidospår:
Jag har en sånhär
Robotron/RFT Streletta RR1301 (som jag köpte för typ €10 eller nåt sånt i Berlin för 9 år sen

). Jag har den "inte så coola" modellen med grå istället för svart front. En otroligt märklig grej med den är att den inte har nån slags batteridriftmöjlighet alls trots att det egentligen är en "transistorradio". Även om man inte har betalat för att få se schemorna ordentligt på den webbsiten så ser man ju ändå att nätspänningen går in direkt till en trafo och sen likriktas och glättas, där hade man kunnat mata in batterispänning. En lite lustig grej är att trots att det är en enkel transistorradio så har den en riktig nätströmbrytare före trafon, ingen standbyenergitjuv här inte. Notera också att den har "riktiga" kontakter för antennanslutningen. Den medföljande antennsnutten hade en kontakt helt utan dragavlastning för antennsnöret. Invändigt märks det att den inte är ett västbygge på sånt som att den har en lysdiod som skalindikator och en IC-krets som LF-slutsteg men samtidigt har en vridkondensator värdig vilken rörbestyckad radio som helst (kolla sista bilden på den länkade sidan). Dessutom har den sådär DDR-typiska lite klenare anslutningskablar som man annars bara hittar i icke-östblock-grejer om man tittar i "miniatyr"-grejer (typ en freestyle eller liknande). Antagligen ett sätt att spara på både plast och koppar. Undrar hur mycket plast och koppar som slösas i onödan på onödigt grova kablar internt i apparater eftersom det inte finns nån de-facto-standard för riktigt klena kablar i väst?
Ursäkta sidospåret
