
I fredags hade Valla scoutkår i Linköping ledaravslutning. Vad hitta på i ett gäng tätt med ingenjörer och allmänt kreativt folk? Jo så klart, ta pepparkakshusbygget ett steg längre. Med andra ord, fräsa ut bitarna på min Lillasyrra. Och som en bonus gjuta i fönster av stenhårda karameller!
Slutsatserna? Jo, det går, och det går ganska bra. Precisionen när man fräser i färdiggräddad pepparkaka blir väldigt väldigt bra. Det är fullt möjligt att knuttimmra, men gör i såna fall ~0,25 mm glapp i varje skarv, annars blir det för tight. Man kan utan större problem gravera i pepparkakorna också, men det minskar radikalt deras hållfasthet.
Bäst resultat får man i pepparkaka som fått chansen att svalna och bli hård. Tar men den direkt från ugnen medan den ännu är mjuk får fräsen en tendens att pressa sig igenom pepparkakan istället för att fräsa den. Kanterna blir klart onödigt fula. Man skulle kunna tro att tjock pepparkaka vore fördelaktigt, men runt 4-5mm verkar ganska lagom.
Monteringen på fräsbordet? Optimalt vore antagligen vakuumbord, men något sådant har jag inte. I stället gräddade vi pepparkakorna på bakplåtspapper. Bakplåtspappret fastnade lagom hård i baksidan av pepparkakorna och hjälpte därmed till att armera dom. Samtidigt blev det förhållandevis lätt att antingen vikta ner pappret så pepparkakan inte rörde sig, eller för dom bitarna där det lätt rörde sig, lätt att tejpa fast hela pappret i fräsbordet.
Matningshastighet och skärhastighet? Hög är rätt svar. Vi kunde köra så snabbt som min Lillasyrra är ställd att kunna gå (1000-nåntingar). Hög spindelhastighet verkade också bra. Körde Kressen på 5:an med ett 3 mm tvåskärsstål. Det blir bara damm kvar av pepparkakan

Saneringsarbete? Pepparkakan blir inte så farlig faktiskt. Det yrde en del, men det yrde inte långt.
Sammanfattningsvis, vi började vi 20-tiden och gick hem vid 03:45. Alldeles för roligt att sluta mitt i

