Vad jag brukar göra med okända transformatorer är att lägga på en låg, känd växelspänning på en valfri lindning och se vad som dyker upp på de andra lindningarna. Tillsammans med "pin-out", trådtjocklek m.m. brukar det för nät-trafos rätt lätt gå att identifiera primär- resp. sekundärlindningar.
Är man osäker på primärspänningen (som ju oftast ligger mellan 100 och 400 V) blir det till att rita upp en I/V-kurva och se var tomgångsströmmen sticker iväg.
Edit: ändrade meningen om de vanliga primärspänningarna.
Andy skrev:Om man jordar ena sidan på sekundärlindningen så skyddar primärsäkringen om det blir kontakt mellan lindningarna.
Det gäller då att den jordningen uppfyller kraven för skyddsjord. Och det gäller även att sekundärlindningen gör det, för vad händer annars om halva sekundärlindningen brinner av? Då får du 230 V ut på det andra sekundärstiftet.
Det handlar mycket om att en skyddsfunktion måste vara väl avgränsad och dimensionerad för att alltid fungera likadant. Ett exempel är t.ex. om man har mönsterkortsbanor som brinner av vid kortis (så de fungerar som en säkring). Då måste de alltid brinna av på samma ställe och lika snabbt (inom vissa toleranser) för att kunna tillgodoräknas som en skyddsfunktion.
Man har alltså inte säkringar för att de är lätta att byta, utan för att man då vet var och när man kommer att få avbrott vid kortis/överlast.
Mindmapper skrev:Det behöver ju inte vara så att tråden i sekundären är grövre. I de flesta fall är det så, men inte alltid.
Regler måste ha hög tillämplighet.
Nej, om det är en ”step-up” lindad eller 1:1 och då är den inte grövre.
Nerre: Missförstå mig inte, jag vill absolut inte avråda någon från att använda säkringar eller bryta mot några regler.
Grejen är ju att i de flesta fall kan man inte förutsäga vilka fel som kan uppstå.
Jag kan ta ett exempel från jobbet.
Jag provade en produkt som hade en transformator som hade 230 V primär och sen hade den på sekundären 2x12 V 8A, 2x18 V 6A och så en 100 V 100 mA-lindning.
Den var avsäkrad på primären, och alla sekundärer utom 100 V-lindningen.
Kortslutning på nån av de avsäkrade sekundärerna gjorde att den lindningens säkring löste.
Vid kortslutning av 100 V-lindningen löste inte primärsäkringen, och temperaturen på sekundärlindningen steg till över 200 grader på bara ett par minuter.
Uppenbarligen hade de resonerat fel när de tänkte att "den lindningen är så liten att den behöver inte avsäkras".
Det finns ingen lindning som inte alstrar värme om den blir kortsluten så det var ju en miss.
Mindre pcb trafos och väggvårtor brukar ha en intern värme säkring som öppnar primärkretsen när det blir varmt och skyddar från "härdsmälta". Den typen verkar ge ett gott skydd.
Det finns faktiskt impedansskyddade transformatorer, där kortslutningsströmmen alltså inte blir tillräcklig för att trafon ska bli för varm.
Inbyggt övertempskydd fungerar för det mesta bra, men det måste sitta så det blir ordentligt uppvärmt. Det finns är lätt att göra fel även där, ibland sitter övertempskyddet innanför primärlindningen men kortis gör att en sekundärlindning hinner bli för varm innan tempskyddet löser.
När vi provar transformatorer så mäter vi temperaturen på lindningarna med resistansmetoden (vi mäter hur mycket lindningsresistansen ändrar sig, så kan man räkna fram temperaturstegringen).
Provningen görs med 90% eller 110% av primärsidan märkspänning (man väljer det som ger värst resultat för aktuellt prov).
Normalt börjar man med att göra kortslutningsprov. Då använder man 90% av märkspänningen (eftersom det ger lägre kortslutningsström, vilket kan göra att säkringen inte löser som den ska). Om säkringen löser inom en sekund och utan att glaset sotar så är kortslutningsprovet ok. Annars måste man titta på kortslutningsströmmen och se hur den förhåller sig till säkringens utlösningskaraktäristik.
Därefter gör man överlastprov. Om det är avsäkrat med glasrörssäkring (upp till 10 A) så ska den vara certifierad enligt IEC/EN 60127, då vet man att den håller max 30 minuter vid 2,1 gånger märkströmmen. Säkringen ersätts med en bygel och sen ansluter man konstlast så man får 2,1 gånger säkringens märkström, och så kör man så i 30 minuter. Detta prov görs normalt med 110% av märkspänningen (eftersom det ger högst förlusteffekt i trafon).
Om trafon har flera sekundärlindningar så får man vid överlastprovet fundera över om det är värst att ha dem nominellt lastade eller olastade. Det kan man enkelt räkna ut genom att titta på primärströmmen och säkringarna på primärsidan. Om det sitter både primär- och sekundärsäkringar så är det oftast värst att ha dem nominellt lastade. Sitter det bara primärsäkring så är det oftast worst case att de andra sekundärerna är olastade (eftersom den sekundär man överlastar lastas så att strömmen genom primärsäkringen blir 2,1 gånger märkströmmen, då får man högst ström genom sekundären om de andra är olastade).
Och om temperaturen under dessa prov inte blev för hög så högspänningsprovas trafon mellan primär och sekundär (t.ex. 3000 V i 60 sekunder). Blev temperaturen för hög så är det Fail ändå.