En kajsa varg-lösning är ju tex:
det här
kopplingen borde ge ca 27 volt vid 15 volt in och följdaktligen 57 mA över lasten R4.
L2 och D3 ser till att begränsa spänningen och fungerar ungefär som en zenerdiod med skillnaden att överbliven energi puttas tillbaka till strömkällan utan att göra värme av det.
I grunden jobbar kopplingen som en strömgenerator där strömmen bestäms av transistorns tilltid i kombination med drosselns induktans när spänningen är högre än matningsspänning.
R2 och R3 är det det som bestämmer takten/tilltid tillsammans med C1, och man kan säga att strömförmåga ökar ju större R2 är inom vissa gränser (strömmen ökar genom T1 och takten går ned), man bör välja ett värde så att det är relativt liten ström genom D3 vid normaldrift och inkopplad last, men ändå så stor marginal att den ändå klarar ev. startström på lasten.
L1 och L2 är magnetiskt ihopkopplat, i praktiken får man linda två spolar på samma kärna (någon pot-core typ) - varvtalsförhållandet bestämmer maxspänningen och ju högre induktans på L2 gentemot L1, ju lägre spänning och omvänt. är värdena lika så får man ungefär dubbla inmatningsspänningen på utgången om inte R2 Ä så lågt att den stryper strömmen den vägen.
Det är två stycken smithtriggrar som buffer i ritningen (finns ju 6 st i kapseln), men en av dessa kan enkelt tas bort, men kräver då justering av R1 och R2 (byta plats och justeras lite, har inte gjort det här) - kopplar man direkt till trissan från X1 så lastar trissan så mycket att det ger helt andra värden på R1 och R2 samt riskerar att inte orka starta alls.
Den här lösningen ger nog förmodligen mycket högre verkningsgrad än en H-brygga med diod och kondingar i kaskad/spänningsdubblarkoppling, ser man också till att använda switchtrissor och switchdioder så kan man fila ytterligare på verkningsgraden.
Här har man också möjlighet att bygga lite starkare strömförsörjningar än vad som är rimligt att bygga med spänningddubblare/kaskadkoppling