Första grejerna jag byggde var rörbestyckade. En FM-mottagare med ett rör (6C4) och sedan en 40/80 m mottagare med fyra rör (ECC81 och EL84). Borde ha dom kvar ännu - någonstans.
Där lödde jag komponenterna direkt i lödöronen på rörens socklar. Mellan socklarna använde jag ett slags löd-plintar av bakelit med fastnitade lödöron.
(plockades från gamla skrotade radioapparater).
Kommer ihåg att min första transistorapparat var en förstärkare gjord på motsvarande vis med lödöron och sådant. (Germaniumtransistorer, OC71 och OC72)
När jag började med PCB:er, slutet av 60-talet (?), blev det kurvtejp och ferrikloridlösning. Ferrikloriden köptes i bitar på apoteket. Det tog en lååång stund att lösa upp dom i vatten.
Prövade en gång också med saltsyra, men apoteket sålde bara 50%-ig(!!!) lösning, så där försvann all koppar på några minuter. Återstod en bit bakelit..
Återgick direkt till ferrikloridlösningen - den fungerade ganska bra om man hade koll på halten och dessutom värmde upp lösningen under etsningen. (Satte plastkaret med lösningen och stå i ett annat kärl med hett vatten från kranen).
Tillsammans med kurvtejpen fanns det färdigt utskurna mallar för komponenter med många ben. Det var nog det enda sättet att få ens någon rättning på hålen så att IC-kretsarna passade in.
Senare kom gnuggbilderna, dom tyckte jag inte höll tätt så försöket blev kortvarigt.
Tuschpennan fungerade däremot riktigt bra för mig, fast korten blev ju inte så snygga när färgen flöt ut åt alla håll. Ingen chans att rita spår mellan benen på en IC, t.ex.
Problemet med pennan var, att spetsen med tiden slets, blev trubbig och dessutom mjuknade, och då blev spåren ännu värre.
Det kom alltid en extra spets med pennan, men den slets ju också efter hand.
(Visste väl att jag sett en i någon låda. Den heter faktisk Decon-Dalo.. En extra, oanvänd spets ligger bredvid
)
