Jag bygger vidare på det här (borde väl egentligen ändra bara):
-------------------------------------------------------------
Funderar på en annan approach, vad händer om man specar upp två "rör-linjer" och låter en arbetspunkt på en lastlinje mellan dessa två "rör-linjer" överstyras?
Rör-linjerna skulle kunna vara:
\(I_{1a}(t)=pU_a(t)^{3/2}...C\)
respektive
\(I_{2a}(t)=p(U_a(t)+200V)^{3/2}...E\)
Jag sätter +200V för annars krävs det stegfunktioner som inte går att analysera, att I/V-diagrammet blir "omvänt" tror jag inte spelar så stor roll. Spänningen (x-axeln) går alltså åt andra hållet
(E börjar alltså vid -200V och vi måste över noll volt för att båda formlerna skall gälla samtidigt).
Skillnaden i ström vid en speciell lastlinje är då
\(I_{2a}-I_{1a}=p[(U_a(t)+200V)^{3/2}-U_a(t)^{3/2}]\)
arbetspunkten ligger på halva denna differens, alltså och förenklat
\(i_q=(i_2-i_1)/2=p[(U(t)+200)^{3/2}-U(t)^{3/2}]/2\)
Här ska vi injicera en sinusial signal, men först måste vi definiera hur arbetspunkten rör sig.
Vi leker lite och provar sätta in lite värden,
Säg, U=50, 100, 200, 300, 400V
då får vi:
Iq(50V)=3599
Iq(100V)=4196
Iq(200V)=5171
Iq(300V)=5984
Iq(400V)=6696
Sticker inte iväg så farligt
Vi tar reda på hur Iq varierar med spänningen och deriverar istället
\(di_q/dU=1/R_L=3p/4[(U(t)+200)^{1/2}-U(t)^{1/2}]\)
Jag misstänker dock att detta är transkonduktansen och att jag i så fall specificerat differensen av två transkonktanser
Faktum är att konstanten "200" är vald utifrån att "rör-linjen" skall böja högre upp i spänning (negativ x-riktning i mitt fall) och på så sätt ge en högre ström, så jag har en "lutning" i ström vs spänning, så det kanske är en last (RL) trots allt?
Så kanske jag nu har en last (RL):
\(R_L=4/3\frac{1}{p[(U(t)+200)^{1/2}-U(t)^{1/2}]}\)
och en biasström (Iq):
\(i_q=p[(U(t)+200)^{3/2}-U(t)^{3/2})]/2\)
och därmed en spänning ut (RL*Iq):
\(Uo=4/3\frac{1}{p[(U(t)+200)^{1/2}-U(t)^{1/2}]}*[(U(t)+200)^{3/2}-U(t)^{3/2}]/2\)
Eller snarare variationer i Iq...
MVH/Roger
PS
Vänta lite, RL är inte beroende av tiden därför kanske dessa ekvationer är mer korrekta:
\(R_L=\frac{4/3}{p[(U_a+200)^{1/2}-U_a^{1/2}]}\)
och en biasström (Iq):
\(i_q=p[(U(t)+200)^{3/2}-U(t)^{3/2})]/2\)
och därmed en spänning ut (RL*Iq):
\(Uo=\frac{4/6}{(U_a+200)^{1/2}-U_a^{1/2}}*[(U(t)+200)^{3/2}-U(t)^{3/2}]\)
biasströmmen är dock beroende av tiden...(p försvann
).
-------------------------------------------
Detta kan skrivas om enligt
\(Uo\propto \frac{(U_a(t)+200)^{3/2}-U_a(t)^{3/2}}{(U_a+200)^{1/2}-U_a^{1/2}}\)
Ser lite rätt ut, faktiskt ty vi har en förstärkningsfaktor av spänningen som sätts via arbetspunkt (fast spänning) i nämnaren och variationen i täljaren.
För hög spänning, säg >100V får vi
\(Uo\propto \frac{(U_a(t)+200)^{3/2}}{(U_a+200)^{1/2}}\)
eller
\(Uo\propto \frac{(U_a(t)+200)^{3/2}}{(100+200)^{1/2}}=\frac{(U_a(t)+200)^{3/2}}{17}...F\)
Tror det är enklare att säga att
\(Uo\propto U_a(t)^{3/2}\)
fast jag trodde det var strömmen som var det, dessutom innebär detta kraftig olinjäritet. Med andra ord stämmer inte min analys
Vi tar några punkter hos F:
Ua(10V): 179V, Av=17,9
Ua(20V): 192V, Av=9,6
Ua(30V): 205V, Av=6,8
Ua(40V): 219V, Av=5,5
Ua(50V): 233V, Av=4,7
Ua(100V): 305V, Av=3,1
Vilket är så långt ifrån linjärt man kan komma
Jag är en sopa, det vart ju helt fel alltihopa
).
