xxargs skrev:Frågan är om man får ut jonerna som redan hunnit gå längst in i etsningen i fläcken på diskbänksytan - den är förmodligen inte i jonform heller utan metallisk till största delen och så har man Fe++ och Fe+++ snurran som ser till att processen fortgår med att lösa kopparen och fälla ut igen i en djupare nivå i etsningen och det arbetar vidare sakta men säkert.
att ammoniak är en bra komplexbildare för koppar känner jag till - men vad händer med komplexet när vattnet försvinner - försvinner då inte ammonium-komplexet då också och kopparen är rörlig igen eller som metall igen ?? att få ut den ur metallsvampen som ytan av etsningen är ser jag som närmast omöjligt.
(koppar kan också vara i två laddningsstadier vilket gör att det kan bli en snurra även där och saltsyra med en bit koppar i en plastpåse (dvs. ganska syrefritt) kan äta på kopparen förvånansvärt fort)
Men om du tätar mikrosprickorna så inte syret kommer till? Då kommer det inte oxideras längre med Cu som katalysator. Mängden järn måste vara otroligt mycket större än mängden syre som finns bundet i mikrosprickorna.
Hur tätar man?
Het flamma?
Jo, risken är väl att ammoniaken försvinner med vattnet till viss grad. Men om man tar en ickeflyktig komplexbildare?
Om man tittar på elektromikroskop på en rostfristål-ytan så är det grand canyon i kubik när det gäller porer etc. och att få ut kopparjonerna som väl är där är nog som att försöka utrota alla djur och insekter i sagda område och gömmer sig i varenda liten springa.
Det är möjligen om det går att jaga ut det elektrolytiskt - dvs. kopparjonerna har en orsak att vandra utåt igen, fast jag är tveksam om man kommer åt det som är närmast längst nere i metallsvampen mot ren metall - annars har man klassikern när det gäller att täta yta - att måla med färg....
Japp, det är därför det kallas för sprickkorrosion.
Kopparn bildar ju en elektrokemisk cell som bryter.genom oxidskiktet, och nytt syre gör ju att frigjorda Fe++ oxideras till Fe+++ och löser det upp utfälld Cu och så börjar det om.
Jag spillde fe klorid på diskbänken och torkade sam polerade bort det. lite äggbehandling , nej skämtar bara, tog rent svavel och polerade på. Det har ännu inte frätt genom, men å andra sidan flyttade jag efter ett år och visst syntes det att jag bearbetat ytan iom poleringen.
Trots allt är sprickorna bara mikrometerdjupa så man behöver inte polera mycket.
Perkulatorer brukar bli mörka av beläggningar på insidan av kaffet o kanske de metaller som
finns med vattnet, som järn, mangan mm lite beroende vart man bor i riket.
Jag tar en diskmaskinstablett och fyller perkulatorn med vatten så hög upp jag vågar samt lägger
allt som går i botten eller under ytan. Sedan så får den stå på 3-4 timmar för att sedan bli skinande ny
Förutom kalk och andra beläggningar(som iaf går att behandla) så hammras ytan av kavitationer iom kokning. Min vattenkokare brukade bli så blank och fin av ättika, men inte nu längre.
