Om det finns oanvända (ej inkopplade) pinnar på en mikrokontroller av valfri sort. Vilka fler fördelar finns det med att sätta dem som utgående (och sätta dess värde till noll) än att risken för inkommande störningar minskar i förhållande till om de lämnas odefinierade eller som inkommande.
Inget att fundera på. Ha *aldrig* oanslutna ingångar på CMOS logik.
Oavsett om det är processorer eller något annat.
Koppla dom någonstans eller sett dom som utgångar.
Nackdelen med en oansluten ingång är att den är väldigt känslig för t.ex. statisk elektricitet och då kan processorn skadas. Dessutom fungerar ingångar så att om dn inte får en signal in på "rätt" nivå (dvs 0-0.8V "nolla" eller 80-100% av VCC "etta") så drar den högre ström (via matningsspänningen) än annars vilket är onödigt.
Nackdelen med utgångar är att de aldrig får råka kortslutas mot t.ex. VCC om de är satta till "noll" (eller mot GND om de är satta till "etta").
En kompromiss kan vara att ansluta ett 1k motstånd till jord och ange dem som ingångar: Motståndet skyddar ganska bra mot ESD och om du kortsluter pinnen mot något annat så gör det inget. När man experimenterar kan det vara lite riskfyllt att konfigurera alla oanvända pinnar som utgångar, eftersom man kan ha dragit några banor fel ==> kortis ==> bränd processor. Om man då inte vill krångla med externa motstånd på pinnarna så bör det interna pull-up-motståndet fungera ganska bra för att stabilisera insignalen. Man ska då vara extra försiktig med att pilla på pinnarna (det ska man aldrig annars heller!)
Observera att vid reset så blir alla pinnar alltid "ingångar utan pull-up / High-Z" vilket gör dem känsliga. På de flesta processorer finns det skyddsdioder på alla pinnar (utom på resetpinnen) som ger ett visst minimiskydd mot statisk elektricitet.
Tack sodjan!
Då är vi helt överens, själv skulle jag koppla det flesta ingångar till jord, om det sätter utgångarna till noll. Men om man tar t.ex. 7404 (hex inverter) så skulle jag sätta ingångarna till VCC för att sätta utgångarna till noll.
