Försöker förstå vad som händer med 1-fas kontra 2-fas.
I båda fallen tänker jag rent resistiv last för att hålla det enkelt.
fas1 -> resistiv last -> nolla:
Detta är ju som vilken sinuskurva som helst och tror jag förstår hur det hela fungerar. Spänningen är alltid relativ nollan som helt enkelt är noll/jord(beroende på hur man vill missbruka sina termer).
Mitt "hjärnstillestånd" inträffar när jag tänker fas1 -> resistiv last -> fas2.
Jag har fått för mig att detta då ska ge effektivspänning på 380V, men, desto mer jag tänker på det desto mer ifrågasätter jag vart jag fått informationen ifrån och hur det klarar sig utan nolla.
Utöver detta så har vi nu ingen "stadig nollpunkt" utan det blir väl två förskjutna sinuskurvor med olika potential över tid?
För att göra saken värre då, anledningen till att jag överhuvudtaget började tänka på detta, tyristordimmers.
Vid 1-fas så verkar dom enklare varianterna helt enkelt ladda upp en kondensator vilket triggar en BIAC vilket triggar tyristorn som slår av igen vid nästa "nollställe" och processen börjar om.
Men hur skulle detta funka vid en 2fas koppling utan nolla?
Jag har gjort ett -möjligtvis felaktigt- antagande om att man kan se dom som 2 funktioner, sin(x) och sin(x+120*)
Om jag gissat rätt på funktion och så vidare, så bör det finnas nollställen som blir förskjutna uppåt och nedåt relativt en enfaskoppling, dvs där kurvorna skär varandra i grafen.
Där hade antagligen tyristorn "slagit ifrån" i väntan på nästa period förenklat sagt?
Är jag helt ute och cyklar eller stämmer nåt av det?
