I min ungoms dagar hade jag följande idé:
Om man tänker sig ett ekorrhjul med lååånga bult med stor utvidgningskoefficient mellan gavlarna och en centrumaxel av ett material med liten utvidgningskoefficient kraftig nog att hålla ihop paketet. I varje ände på var och en av de yttre bulten (mellan ena änden på bulten och ena gaveln) sitter det en hydraulkolv som pressas samman eller drages isär beroende på hur varm just den stången är. Sänker man ner konstruktionen till hälften i vatten och låter hjulet rotera sakta så får man en utvidgning resp. en krympning av de yttre axlarna. Det hydraultryck som skapas driver dels hjulet runt (relativt liten kraft). Resten omvandlas till elektricitet. Även om rörelsen är mycket liten så bestämmer ju diametern på hydraulcylinder och längden på bultarna vilket flöde man får och diametern på bultarna bestämmer vilket tryck man kan ta ut och det begränsas ju enbart av hur grova bult man använder i konstruktionen. Hela anläggningen kan ju byggas som ett flytande kraftverk.
Men lämpliga ventiler så kan man ta tillvara på temperaturskillnaden oavsett om det är varmare i vattnet än i luften och vise versa. En solig dag drivs den runt av att övre halvan är varmare än vattnet och på natten drivs den runt av att den undre halvan är varmare än den som är i luften. Rätt geografisk placering är ju förstås viktigt. Det gäller att finna ut platser med maximala skillnaden mellan vatten och luft.
Hela iden grodde igång vid ett laboratorieexperiment i folkskolan, när vi fick elda med bunsenbrännaren på en järnstång som satt i en fixtur, så att den lev längre och man kunde stoppa in en stålsprint i ett hål i ena änden på stången där den kom ut från fixturen. När sedan stången kallnade och krympte så gick sprinten av med en ljudlig smäll.
