Det enkla svaret är att halvledare slutar vara halvledare om man värmer dem tillräckligt. För ett isolerande material sitter elektronerna väldigt hårt fast vid sina atomer, och de kan därför leda någon ström genom materialet. En ledare, t.ex metaller, har istället lösa elektroner som kan hoppa mellan atomerna utan problem och de kan därför leda ström mycket bra (även om bara några av de yttersta elektronerna är lösa, men men). Halvledare är just som namnet antyder de där ämnena som hamnar mitt emellan, elektronerna sitter typ fast men inte så hårt. En ren halvledare leder inte ström alls, men om man tillsätter lite andra atomer (P- och N-dopning) så kan man trixa med ledningsförmågan och få de egenskaper man vill ha, just för att elektronerna sitter ganska löst. Om man däremot värmer en halvledare så kommer elektronerna lossna mer och mer och tillslut börjar den bli en ledare. En isolator, t.ex plast, behöver man värma betydligt mer om man vill få samma effekt, typ tusentals grader, och det tål inte så många material.
Ett annat problem är att dopningsämnena som man tillsätter för att få P- och N-dopade områden kan migrera vid högre temperaturer. Det är en anledning till att t.ex processorer kan gå sönder efter några år om man kör dem hårt. Om man har en PN-övergång (en diod) och P- och N-områderna börjar vandra ihop så kommer den att bli mindre och mindre diodlik med tiden, ju högre temperatur desto snabbare sker det.
Kiselkarbid klarar dock lite högre temperaturer idag
http://www.grc.nasa.gov/WWW/SiC/
