Jag kommer nog behöva göra en ritning på det här men chansar lite bekvämt med att det kan formuleras i ord.
Ide'n kommer från rörvärlden men vi kan lika gärna modellera likriktarröret till två framspända dioder med katoderna ihopkopplade.
Om anoderna drivs av två lindningar (Us vardera) där lindningarna ligger fasmässigt i serie och mitten dras till jord så får vi fall A.
Om en enda lindning (Us) istället driver anoderna medans två dioder med anoderna ihopkopplade ligger över Us och med anoderna dragna till jord så får vi fall B (aka Lundahl-tricket).
Sen låtsas vi att vi har ett enkelt RC-filter på utgången där R (och Rd) kan få vara noll dvs Uo=Us*sqrt(2).
Vi uppskattar också vår DC-ström till vårt bygge till 100mA (Io) , säger vi.
Om man nu räknar vilket effekt vi behöver för vårt bygge så blir det Uo*Io.
Sen förflyttar vi oss till vilken effekt trafon behöver ha.
Eftersom Uo är större än Us med en faktor sqrt(2) så bli istället strömmen ut från trafon sqrt(2) större (för samma effekt).
Så Is=141mA i vårt fall (100% verkningsgrad).
Då vet vi alltså att ut från trafon går det 141mA.
I fall A fördelas dock denna ström "halvvågsmässigt" mellan de båda dioderna så effektiv ström blir 70mA per lindning (då den bara försörjer ström under halva periodtiden).
Effektbehovet blir då (70mA*Us)*2.
I fall B leder lindningen hela tiden ström så full ström (141mA) finns där i hel och fin period.
Effektbehovet då blir emellertid 141mA*Us, dvs samma
Jag tror jag löste det själv
MVH/Roger
PS
Det verkar som om dubbla lindningar ställer mindre krav på tråddiameter hos trafo, till bekostnad av dubbla lindningar
