Så är det nog - att att göra formatet obegripligt har varit en ryggmärgsreflex för företag under lång tid eller simpelt spegla en i övrig ganska ostrukturerad mjukvaruutveckling - med objektorientering så har det förmodligen blivit ännu värre när varje objekt vid lagring, lagrar sin struktur på ett icke planerbart ordningsföljd.
Problemet är att sådant kan bita tillbaka - både i samband med olika räddningsoperationer eller att företaget får krav på sig att vara bakåtkompatibelt i kanske en rad generationer etc. eller blivit så stort att det blir krav på standardiseringar och det måste skrivas om så mycket innan det kan visas upp med hedern i behåll att det blir ett helt nytt format som tex. docx för ms-word.
Trots allt lagras mycket i något så när standard format ala SGML och liknande där i alla fall en del av strukturerna är läsbara.
Men det är som en backupprutin där man inte bry sig att backa upp rubb och stubb - det är att återskapa metadatan som man inte brydde sig att göra backup som tar allra mesta av tiden och ibland vara faktorn som omöjliggör en återställning - metadata kan tex. vara en IP-adress till någon server i någon startupskript, licensnyckel eller serienummer och dessa brukar inte ligga tillsammans med de filer man tycker är viktiga att backuppa eller är scramblade i produkten och har man inte hela infrastrukturen intakt - är omöjliga att få fram igen.
Samma sak kan appliceras på filformat att för dom stora drakarna är det sällan är problem med i framtida support via företaget i sig eller via 3'-part och till sist open source - men det är de små, sällsynta och sällan använda program och filerna som kan vara tuvan som stjälper hela lasset om man har en programsvit för att göra en sak i tex tillverkningen och det inte längre fungerar eller är beroende av gammal generation HW som inte finns längre när den existerande havererar och företagen bakom dessa kanske inte längre existerar - företag går i konkurs, köps upp och läggs ned, så är det bara.
det är där som 'farliga' filformaten ligger...
Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Det är visserligen möjligt att problemet var större förr, när man försökte binärlagra så mycket som möjligt för att spara utrymme. Idag är lagringsutrymme billigare och textformat är inte så besvärliga. Det går ju dessutom att komprimera vid sparandet.
Men frågan är om ett komprimerat textformat (ex. LZW-komprimerad SGML) är så mycket lättare att tyda i framtiden än ett binärformat? Kan man identifiera komprimeringen så kanske det funkar, men annars är det nog hugget som stucket.
Men frågan är om ett komprimerat textformat (ex. LZW-komprimerad SGML) är så mycket lättare att tyda i framtiden än ett binärformat? Kan man identifiera komprimeringen så kanske det funkar, men annars är det nog hugget som stucket.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Så CD och DVD är ungefär lika dåliga i beständighet? Medan BD är en helt annan teknik som är överlägsen i beständighet?xxargs skrev:det betyder att metoden som används i BR förmodligen är bättre där man bränner ihop metall (koppar) med silikat till en metallsilikat med helt annan optisk egenskap (matt och icke reflekterande) förmodligen en bättre lösning än bubblor i ett färglager som i dagens DVD-+-R skivor.
En funktion som jag saknar annars är att tvinga optiska läsare att jobba långsamt så att man får större sannolikhet för korrekt avläsning.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Det vet vi inte än - fråga igen om 10 år...
Färgämnena som används i CD-R är inte samma som i DVD+-R (CD-R är närmast genomskinliga till lite grönaktiga samt somliga väldigt blå), DVD+-R är oftast väldigt mörkblå till lilafärgade och dess färgämne skall vara förbättrade med ganska hög andel metalljoner i sig. DVD har också en klart bättre felrättning än CD-R och mycket väl kan klara de felen som tvärstoppar en CD-R.
Det är alltså inte givet att det skulle vara 'lika dåligt' utan det kan vara att bäst före datumet är ca 10 år för CD-R medans det kanske är 30 år för DVD
BD har potential för bättre hållbarhet genom reflekterande metallager som med laservärme eldas ihop med kisel och man får en metallglas med andra optiska egenskaper och där borde borga för bättre hållbarhet - det som jag ser som potentiell fara är metallen (kopparlegering i mycket tunnt skikt) är känslig för kloridjoner mm. och lyckas detta ta sig igenom plasten så kan det börja käka på den tunna lagret... nu har jag hittills sett att DVD+-RW skivorna verkar hålla bra kvalitet bittfelsmässigt även efter 10 år här i nordisk klimat (dvs inte tropikfuktigt stor del av året) och dessa har en metallegering vida mycket mer känslig för oxidation än koppar, så det handlar mer om hur pass välgjord skivan är och hur man sammanfogat lagren så att skadliga ämnen inte hittar in efter tex. kanterna samt kanske vilken klimatzon man är i.
Folk har satt upp DVD-BR och DVD-R ovanpå taken i tropikområden utsatt för sol och regn i stark värme och där en bra kvalitets DVD-slutat vara läsbar redan efter någon vecka så har BD-skivorna hållit hela säsonger, typ över 3 månader.
Men den typen av tester påverkar/forcerar inte alltid åldersrelaterad försämringsmekanismer som tex. plasters åldrande och tex. mjuknar med tiden eller tvärt om och blir sprött.
Några av er kanske kommer ihåg klistret som höll magnetbläggningen på kassettband och rullband, som plötsligt mjuknade och började bli kladdigt och kläggade igen tonhuvudena och nära en årtiondes orginalinspelningar och masterband hamnade i farozonen att för alltid förstöras - det var väldigt pyssel att överföra detta då man hade bara en chans... och detta med mjuknande och allt kladdigare klister med åldern (mjukmedel från bandet om migrerade över till klistret tro??) var förmodligen något som inte hade kunnat fått fram med hjälp av forcerad åldring med värme och fukt som annars är den vanliga receptet.
Det här var i analoga tiden då det inte gick att göra perfekta kopior utan det var alltid en generationsförsämring för varje kopia man gjorde och därmed var masterbanden det värdefullaste en studio/bolag hade.
---
Med andra ord, för långtidslagring av data så skall det aldrig göras med en enda original i ett enda exemplar - det skall alltid finna en kopia på annan media någonstans - om det är molnet eller på en HD liggande på jobbet är egalt
Själv skapar jag nu CD/DVD-image på HD när jag kollar igenom samlingen samt skapa reed-solomo felrättningsfiler med dvdistaster - dvs. skall kunna ta fallet om HD:n med alla image plötsligt inte kan läsas av någon orsak och CD/DVD-skivorna man läser på börja ha problem med trasiga sektorer när man skall restaurera innehållet på en ny HD.
Det som är jobbigt är att göra kontrollen - både att köra HD:n någon gång per år och läsa samtliga sektorer (så att felrättningen i disken får chans att arbeta) och i 5-års intervaller kanske kolla CD/DVD och se om de börja bli dåliga och byta ut och bränna nytt för de skivor som börja ha så pass felaktiga sektorer att läsningen går ned i varv från fullfart.
ang. din sista rad, så försöker CD-läsaren alltid få fram korrekt data och sänker varvtalet tills data kan läsas ut felfritt eller efter ett antal försök ger upp och sänder felmeddelande till host. - det finns ingen anledning att läsa en frisk sektor långsamt, utan att varva ned till lägre fart är något som CD/DVD-läsaren tar till om man inte lyckas läsa in korrekta sektorer (obs. detta gäller DATA-sektorer!!)
Många fall så kan man också instruera spelaren att läsa med lägre fart men moderna spelare bryr sig inte alltid om den kommandot.
När det gäller att bränna skivor så är det inte garanterat att bränningen blir bra om man kör på lägsta hastighet - tvärt om, det kan faktiskt bli ganska dåligt medans att bränna ungefär på skivans/brännarens halva max-hastighet verkar ganska standard för att få lägsta bitfels-rate.
När det gäller data-CD så vet man alltid om datat är fel eller rätt med olika nivåer av checksummor och att det är Reed-solomo-kodat - när det gäller data-sektorer så smyger det inte med några bittfel obemärkt i den resulterande filen eller DVD-imagen.
När det gäller att rippa AUDIO-CD så är det en annan femma - där har man mycket vekare felrättning eller snarare att det är "damage control" för att inte få hörbara knäppar etc. när det är repor på skivan och där kan man interpolera data i efterhand innan det går till DAC vid uppspelning utan att det anses fel, och denna strategi duger inte för att lagra data. Det är en massa knöl att läsa av en ljud-CD rätt och ett av problemen är att man inte vet om det är rätt då det inte finns checksummor att kontrollera emot och vill man fördjupa sig i all trassel när det gäller att läsa av Audio-CD så kan man titta i källkoden för CD-paranoia och liknande cd-rip program för ljud-CD då jag har för mig att det stod en hel del om all jävelskap man måste genomlida i kommentarerna för att få en hyffsat bra rip av en ljud-CD.
En musik master-CD som man skall pressa CD-musikskivor av bör ha en bitfelstakt under 200 Bit/s vid 1x avläsning (vilket är väldigt svårt att åstadkomma så låg bittfelnivå med vanliga brännare och vanliga CD-R skivor i handeln - därav att det finns/fanns speciella brännare och CD-media för bara ljud på den professionella sidan) och dessa bitfel kopieras över till den pressade skiva på samma sätt som vid analog kopiering, medans vid pressning av dataskivor behöver man inte bry sig om mastern har låg bitfeltakt eller högre dito så länge det inte ger läsfel då datat snyggas upp till helt felfritt vid avläsning och man utgår alltid från felfri data när man gör nya mastrar.
Det där att använda felrättningskod och i samband med att veta om datat i en sektor _är_ korrekt eller inte var något som kom långt senare och så fort det är data-sektorer så vet man om en sektor är korrekt eller inte när det gått igenom alla felrättningssteg. dvs. en lagrad WAV-fil på en data-CD kommer att garanterat vara rätt om alla sektorer kan läsas felfritt - men så är det inte med en ljud-CD.
Färgämnena som används i CD-R är inte samma som i DVD+-R (CD-R är närmast genomskinliga till lite grönaktiga samt somliga väldigt blå), DVD+-R är oftast väldigt mörkblå till lilafärgade och dess färgämne skall vara förbättrade med ganska hög andel metalljoner i sig. DVD har också en klart bättre felrättning än CD-R och mycket väl kan klara de felen som tvärstoppar en CD-R.
Det är alltså inte givet att det skulle vara 'lika dåligt' utan det kan vara att bäst före datumet är ca 10 år för CD-R medans det kanske är 30 år för DVD
BD har potential för bättre hållbarhet genom reflekterande metallager som med laservärme eldas ihop med kisel och man får en metallglas med andra optiska egenskaper och där borde borga för bättre hållbarhet - det som jag ser som potentiell fara är metallen (kopparlegering i mycket tunnt skikt) är känslig för kloridjoner mm. och lyckas detta ta sig igenom plasten så kan det börja käka på den tunna lagret... nu har jag hittills sett att DVD+-RW skivorna verkar hålla bra kvalitet bittfelsmässigt även efter 10 år här i nordisk klimat (dvs inte tropikfuktigt stor del av året) och dessa har en metallegering vida mycket mer känslig för oxidation än koppar, så det handlar mer om hur pass välgjord skivan är och hur man sammanfogat lagren så att skadliga ämnen inte hittar in efter tex. kanterna samt kanske vilken klimatzon man är i.
Folk har satt upp DVD-BR och DVD-R ovanpå taken i tropikområden utsatt för sol och regn i stark värme och där en bra kvalitets DVD-slutat vara läsbar redan efter någon vecka så har BD-skivorna hållit hela säsonger, typ över 3 månader.
Men den typen av tester påverkar/forcerar inte alltid åldersrelaterad försämringsmekanismer som tex. plasters åldrande och tex. mjuknar med tiden eller tvärt om och blir sprött.
Några av er kanske kommer ihåg klistret som höll magnetbläggningen på kassettband och rullband, som plötsligt mjuknade och började bli kladdigt och kläggade igen tonhuvudena och nära en årtiondes orginalinspelningar och masterband hamnade i farozonen att för alltid förstöras - det var väldigt pyssel att överföra detta då man hade bara en chans... och detta med mjuknande och allt kladdigare klister med åldern (mjukmedel från bandet om migrerade över till klistret tro??) var förmodligen något som inte hade kunnat fått fram med hjälp av forcerad åldring med värme och fukt som annars är den vanliga receptet.
Det här var i analoga tiden då det inte gick att göra perfekta kopior utan det var alltid en generationsförsämring för varje kopia man gjorde och därmed var masterbanden det värdefullaste en studio/bolag hade.
---
Med andra ord, för långtidslagring av data så skall det aldrig göras med en enda original i ett enda exemplar - det skall alltid finna en kopia på annan media någonstans - om det är molnet eller på en HD liggande på jobbet är egalt
Själv skapar jag nu CD/DVD-image på HD när jag kollar igenom samlingen samt skapa reed-solomo felrättningsfiler med dvdistaster - dvs. skall kunna ta fallet om HD:n med alla image plötsligt inte kan läsas av någon orsak och CD/DVD-skivorna man läser på börja ha problem med trasiga sektorer när man skall restaurera innehållet på en ny HD.
Det som är jobbigt är att göra kontrollen - både att köra HD:n någon gång per år och läsa samtliga sektorer (så att felrättningen i disken får chans att arbeta) och i 5-års intervaller kanske kolla CD/DVD och se om de börja bli dåliga och byta ut och bränna nytt för de skivor som börja ha så pass felaktiga sektorer att läsningen går ned i varv från fullfart.
ang. din sista rad, så försöker CD-läsaren alltid få fram korrekt data och sänker varvtalet tills data kan läsas ut felfritt eller efter ett antal försök ger upp och sänder felmeddelande till host. - det finns ingen anledning att läsa en frisk sektor långsamt, utan att varva ned till lägre fart är något som CD/DVD-läsaren tar till om man inte lyckas läsa in korrekta sektorer (obs. detta gäller DATA-sektorer!!)
Många fall så kan man också instruera spelaren att läsa med lägre fart men moderna spelare bryr sig inte alltid om den kommandot.
När det gäller att bränna skivor så är det inte garanterat att bränningen blir bra om man kör på lägsta hastighet - tvärt om, det kan faktiskt bli ganska dåligt medans att bränna ungefär på skivans/brännarens halva max-hastighet verkar ganska standard för att få lägsta bitfels-rate.
När det gäller data-CD så vet man alltid om datat är fel eller rätt med olika nivåer av checksummor och att det är Reed-solomo-kodat - när det gäller data-sektorer så smyger det inte med några bittfel obemärkt i den resulterande filen eller DVD-imagen.
När det gäller att rippa AUDIO-CD så är det en annan femma - där har man mycket vekare felrättning eller snarare att det är "damage control" för att inte få hörbara knäppar etc. när det är repor på skivan och där kan man interpolera data i efterhand innan det går till DAC vid uppspelning utan att det anses fel, och denna strategi duger inte för att lagra data. Det är en massa knöl att läsa av en ljud-CD rätt och ett av problemen är att man inte vet om det är rätt då det inte finns checksummor att kontrollera emot och vill man fördjupa sig i all trassel när det gäller att läsa av Audio-CD så kan man titta i källkoden för CD-paranoia och liknande cd-rip program för ljud-CD då jag har för mig att det stod en hel del om all jävelskap man måste genomlida i kommentarerna för att få en hyffsat bra rip av en ljud-CD.
En musik master-CD som man skall pressa CD-musikskivor av bör ha en bitfelstakt under 200 Bit/s vid 1x avläsning (vilket är väldigt svårt att åstadkomma så låg bittfelnivå med vanliga brännare och vanliga CD-R skivor i handeln - därav att det finns/fanns speciella brännare och CD-media för bara ljud på den professionella sidan) och dessa bitfel kopieras över till den pressade skiva på samma sätt som vid analog kopiering, medans vid pressning av dataskivor behöver man inte bry sig om mastern har låg bitfeltakt eller högre dito så länge det inte ger läsfel då datat snyggas upp till helt felfritt vid avläsning och man utgår alltid från felfri data när man gör nya mastrar.
Det där att använda felrättningskod och i samband med att veta om datat i en sektor _är_ korrekt eller inte var något som kom långt senare och så fort det är data-sektorer så vet man om en sektor är korrekt eller inte när det gått igenom alla felrättningssteg. dvs. en lagrad WAV-fil på en data-CD kommer att garanterat vara rätt om alla sektorer kan läsas felfritt - men så är det inte med en ljud-CD.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Hur kan du säga så? Vad vet man som blir intressant i framtiden?TomasL skrev:Nja, är det intressant, så kommer det att leva kvar, det finns ju några miljoner olika filformat, de allra flesta är nog rätt ointressanta.
Någon tänkte säkert Rosettta stenen var en onödig klump som borde bli singel. För oss blev den ovärderlig.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Men snälla, då får ju vi hitta på ett nytt skriv och talspråk som garanterat är framtidssäkert, eftersom varken engelska eller svenska eller något annat språk, inklusive vårt alfabet mm är säkert.
Samhället utvecklas, det som framtida människor tycker är historiskt intressant kommer naturligtvis konverteras till framtida språk och medier.
Samhället utvecklas, det som framtida människor tycker är historiskt intressant kommer naturligtvis konverteras till framtida språk och medier.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Problemet är att man idag inte vet vad som kommer vara historiskt intressant - allt skit som skrivs på twitter och face-book på en rad olika språk är är kanske guld att gräva i om 500 år men är dömda att glömmas så småningom ...hoppas många och kan effektueras av någon ekonom med ett pennstreck när dagens blomstrande företag inte går så blomstrande längre och måste dra ned - och som sagt storlek på företag och en konkurs garanterar ingen dataintrigitet - snarare tvärt om och det kan hända även väldigt stora drakar. (tänker på helt annan företag som Powerwave inom telecom med många tusen anställda - där var det mycket kunnande och vetande som spreds för vinden och data och informationsvård är det minsta man bryr sig om i det läget om man inte tror att det kan säljas för kontanter vid tillfället)
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
trådgrävning igen...
Mycket beroende på att jag stötte på en Jedec-dokument skrivet av Seagate och Intel angående SSD och deras lagringsbeständighet när de förvaras strömlösa.
En av faktorerna som påverkar mycket är förvaringstemperatur och en SSD för konsument/desktop-användning lovas inte mer än 2 år vid 20 grader C (gräns satt till 3% felrisk) och inte mer än 1 år vid 30 grader C.
För SSD av Enterprise-klass för NAS, databaser mm. så är det inte mer än 3 månader vid 30 grader C förvaringstemperatur.
Med andra ord långtidsarkivering på SSD och i förlängningen sd-minnen och USB-minnen är inte att rekommendera om man inte strömsätter dessa regelbundet och ev. läser igenom hela innehållet då och då (mer än ett par gånger per år) så att felrättningskretsarna får arbeta.
Till detta med USB-minnen och SD-minnen så finns det också mycket fejkade exemplar som nästan är omöjliga att skilja från äkta exemplar i omlopp, speciellt om dessa är köpta i Asien på någon resa eller köpt via ebay, baserade på icke godkända chip och därmed från början mycket tveksam långtidshållbarhet.
Med andra ord långtidarkivering är ingen lätt nöt att lösa - många svarar nu reflexmässigt med lagring på molnet, detta kan man förvisso göra som en säkerhetsbackup men är förenat med en måntalig kostnad och begränsad storlek (typisk 1 TB) för rimlig avgift och det kanske blir väl lyxigt för filer som i princip aldrig tittas på och molnutrymmet vill man nog hellre ha för mer rörlig, aktuell data som skall vara tillgänglig över nätet och till olika mobila enheter och som off site-backup.
Har man mindre molnaktörer än tex. google eller amazon som molnlagrare (som förvisso inte är exakt 100% säkra heller) så finns det också risk att allt på en gång kan försvinna om de hamnar i ekonomisk obestånd och ofta helt utan förvarning och fullständig panik när alla försöker hämta tillbaka data samtidigt och ingen får ut någonting, om systemet mot förmodan skulle vara tillgängligt några dagar efter konkursbeslutet.
Detta har redan hänt (inklusive paniken) och det kommer att hända även i framtiden - all sk. ansvar och garantier för datainnehållet som företaget lovat tidigare är borta samma sekund som konkursen klubbas och fodringsägarna snabbt framme och river och sliter i utrustningen likt en svärm pirayor för att säkra något av sina fodringar och all möjlighet till datarestoration blir helt omöjligt väldigt fort.
Det som är kvar som hyffsad säker och predikeringsbar lagringsmedia är fortfarande DVD/BR och förvaring på HD (som i HD-fallet måste läsas igenom minst 1 ggr per år - sk 'data scrubbing' för att felrättningen skall få en chans att flytta om data från veka sektorer samt hålla igång smörjningen i lagren) och data på DVD/BR som överlevt första 1-2 åren utan degradering (dvs. att läshastigheten inte sjunker från max varvtal vid en avläsning från början till slutet med tex. nero diskspeed) så behöver man förmodligen inte titta till detta i mer än i 5-års intervall. Och slutligen, arkiveringen skall vara i minst 2 exemplar på olika fysiska media, för det kan ju skita sig när man gör datascrubbingen, lagren skär eller tappar HD i backen under transport...
Synd att M-disk är så dyrt och lite väl sent i tiden - risken är stor att de prisar ut sig och aldrig får genombrott precis som flerlagers BR-R(W) på 100 och 125 GB, särskilt på en marknad där lagring på optiska diskar är kraftigt, för att inte säga stupande lutning avtagande i länder med mycket god Internet-infrastruktur (så är det inte överallt ännu och lagring och transport på plastdisk är fortfarande viktig distrubitionsmetod då alternativen är dyrare)
Jag tror dock inte att DVD/BR-diskarna kommer att försvinna helt än på länge - men boomen när alla köpte sig en 50-spindel DVD-/+R för att lagra ned sina piratade filmer för att HD blev full är sedan länge över då netflix och spotify mfl. har tagit över det behovet till stor del, idag är det istället sina egna alster från kamera och mobil som man vill lagra länge och säkert - och dessa tar plats idag med HD-upplösning och 4K! - och med tanke på detta så borde swecopy lägga sig på rygg och dö då mycket av digital innehåll nu kommer från prenumererade och betalda källor där cachningen ändå är krypterat lokalt och oanvändbart och egentagna familjebilder, filmer mm. som sväller ut i nallars minne och hårddiskar har swecopy inget med att göra!
Mycket beroende på att jag stötte på en Jedec-dokument skrivet av Seagate och Intel angående SSD och deras lagringsbeständighet när de förvaras strömlösa.
En av faktorerna som påverkar mycket är förvaringstemperatur och en SSD för konsument/desktop-användning lovas inte mer än 2 år vid 20 grader C (gräns satt till 3% felrisk) och inte mer än 1 år vid 30 grader C.
För SSD av Enterprise-klass för NAS, databaser mm. så är det inte mer än 3 månader vid 30 grader C förvaringstemperatur.
Med andra ord långtidsarkivering på SSD och i förlängningen sd-minnen och USB-minnen är inte att rekommendera om man inte strömsätter dessa regelbundet och ev. läser igenom hela innehållet då och då (mer än ett par gånger per år) så att felrättningskretsarna får arbeta.
Till detta med USB-minnen och SD-minnen så finns det också mycket fejkade exemplar som nästan är omöjliga att skilja från äkta exemplar i omlopp, speciellt om dessa är köpta i Asien på någon resa eller köpt via ebay, baserade på icke godkända chip och därmed från början mycket tveksam långtidshållbarhet.
Med andra ord långtidarkivering är ingen lätt nöt att lösa - många svarar nu reflexmässigt med lagring på molnet, detta kan man förvisso göra som en säkerhetsbackup men är förenat med en måntalig kostnad och begränsad storlek (typisk 1 TB) för rimlig avgift och det kanske blir väl lyxigt för filer som i princip aldrig tittas på och molnutrymmet vill man nog hellre ha för mer rörlig, aktuell data som skall vara tillgänglig över nätet och till olika mobila enheter och som off site-backup.
Har man mindre molnaktörer än tex. google eller amazon som molnlagrare (som förvisso inte är exakt 100% säkra heller) så finns det också risk att allt på en gång kan försvinna om de hamnar i ekonomisk obestånd och ofta helt utan förvarning och fullständig panik när alla försöker hämta tillbaka data samtidigt och ingen får ut någonting, om systemet mot förmodan skulle vara tillgängligt några dagar efter konkursbeslutet.
Detta har redan hänt (inklusive paniken) och det kommer att hända även i framtiden - all sk. ansvar och garantier för datainnehållet som företaget lovat tidigare är borta samma sekund som konkursen klubbas och fodringsägarna snabbt framme och river och sliter i utrustningen likt en svärm pirayor för att säkra något av sina fodringar och all möjlighet till datarestoration blir helt omöjligt väldigt fort.
Det som är kvar som hyffsad säker och predikeringsbar lagringsmedia är fortfarande DVD/BR och förvaring på HD (som i HD-fallet måste läsas igenom minst 1 ggr per år - sk 'data scrubbing' för att felrättningen skall få en chans att flytta om data från veka sektorer samt hålla igång smörjningen i lagren) och data på DVD/BR som överlevt första 1-2 åren utan degradering (dvs. att läshastigheten inte sjunker från max varvtal vid en avläsning från början till slutet med tex. nero diskspeed) så behöver man förmodligen inte titta till detta i mer än i 5-års intervall. Och slutligen, arkiveringen skall vara i minst 2 exemplar på olika fysiska media, för det kan ju skita sig när man gör datascrubbingen, lagren skär eller tappar HD i backen under transport...
Synd att M-disk är så dyrt och lite väl sent i tiden - risken är stor att de prisar ut sig och aldrig får genombrott precis som flerlagers BR-R(W) på 100 och 125 GB, särskilt på en marknad där lagring på optiska diskar är kraftigt, för att inte säga stupande lutning avtagande i länder med mycket god Internet-infrastruktur (så är det inte överallt ännu och lagring och transport på plastdisk är fortfarande viktig distrubitionsmetod då alternativen är dyrare)
Jag tror dock inte att DVD/BR-diskarna kommer att försvinna helt än på länge - men boomen när alla köpte sig en 50-spindel DVD-/+R för att lagra ned sina piratade filmer för att HD blev full är sedan länge över då netflix och spotify mfl. har tagit över det behovet till stor del, idag är det istället sina egna alster från kamera och mobil som man vill lagra länge och säkert - och dessa tar plats idag med HD-upplösning och 4K! - och med tanke på detta så borde swecopy lägga sig på rygg och dö då mycket av digital innehåll nu kommer från prenumererade och betalda källor där cachningen ändå är krypterat lokalt och oanvändbart och egentagna familjebilder, filmer mm. som sväller ut i nallars minne och hårddiskar har swecopy inget med att göra!
Senast redigerad av xxargs 16 maj 2015, 14:39:54, redigerad totalt 1 gång.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Intressant och spär på än mer om min skepsis för lång lagring på SSD och dylika medium, men så kort tid på SSD trodde jag inte. Kommer att hålla mig till hårddiskar en bra tid framöver och dubbel eller tredubbel backup på det allra viktigaste som inte går att få fram igen och hårdiskar är ju bra billigare med, inte alls lika snabba nej men inget som skapar problem för i alla fall mig.
Skulle det dock vara något man behöver väldigt snabb data hantering av eller lagring av som tex en temp mapp för någon snabbt program som jag har som behöver det så är det bara att sätta upp en tillfällig ramdisk så kan den tom vara snabbare än en SSD.
Skulle det dock vara något man behöver väldigt snabb data hantering av eller lagring av som tex en temp mapp för någon snabbt program som jag har som behöver det så är det bara att sätta upp en tillfällig ramdisk så kan den tom vara snabbare än en SSD.
-
SeniorLemuren
- Inlägg: 8377
- Blev medlem: 26 maj 2009, 12:20:37
- Ort: Kristinehamn
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Ja men ven f...n är så korkad att han lagrar sina skivor i ökensanden?Nerre skrev:Frågan är ju, i vilken miljö måste den lagras? En skiva som ligger i en öken lär vara sönderslipad av sand efter 1000 år.
Och till vem reklamerar man produkten om den visar sig inte fungera om 700 år?
Det anges att den är resistent mot temperatur ljus och fuktighet. Men ingen skulle väl komma på tanken att testa temperaturtåligheten i braskaminen eller koka den i flera timmar i vatten. Man kan väl förutsätta att hållbarheten relaterar sig till ett "normalt" sätt att lagra backupper. På min tid som datachef betydde det brandklassat kassaskåp på annan plats än datorhallen.
När det gäller vem man reklamerar, om data inte finns kvar efter 700 år så är det väl lika meningslöst som att försöka reklamera en tillverkare av dagens DVD-skivor om dina fotografier inte finns kvar efter något år.
Men du kanske bara skojade när du skrev detta inlägg.
Edit: Ok. Missade det där med trådgrävning och kollade inte inläggens datum. Men ändå?
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Tja - av de ca 600+ DVD-/+R jag har gått igenom varav huvuddelen har passerat 10 år så är det inga dataförluster ännu och bara ett fåtal av dessa omskrivna på ny media - numera finns det också en imagekopia på dessa i HD samt en ECC-fil för felrättning bränd på media ifall både HD skulle kracha och de existerande DVD skulle börja ha lässvårigheter med ej läsbara sektorer. Dessa DVD har legat som orginal typ 10 år och utan förlust hittills och tror knappast att de blir mycket sämre av 5 år till då det i flesta fallen har tillräcklig marginal ännu. "Sjukan" som vissa har råkat på att det inte går att läsa efter ett år är definitivt passerad... dom som har klarat sig bäst är faktiskt DVD+/-RW skivorna vara somliga av dessa ligger inte långt efter pressade skivor i avseende PIE och PIF. Dock kan jag tänka mig att dessa håller sämre i varm och fuktig klimat i jämförelse med här i norden och med i långa tider ganska torr inomhusklimat.
Jag ger Blu ray en chans och se vad de går för som backup och har tagit LDC/BIS-scan på många dessa så jag kan jämföra och se om det är större rörelse i åldringen - med kemityp med metall istället för organisk färgämne som skrivskikt så borde det vara stabilare med tanke på hur bra DVD+RW har hållit för tidens tand trots mycket mer reaktiv material som lätt oxideras (jordartsmetaller) i skrivskiktet.
Dock en notering efter att ha köpt TDK-skivor i ICA-handeln i 10-stack vilket nog är det billigaste man kan köpa över disk idag (99:- för 10 st). Dessa TDK-skivor finns i två kvaliteer fast man låtsas som att det är samma
Ena är tillverkas av MOSER BAER med Philips som mediakod och så finns det med Ritek som tillverkare - för att illustrera skillnaden mellan dessa:
(knirken vid 10 GB verkar tillhöra samsung-brännare som gör avläsningen)
så inser man ganska snart vilken modell som verkar lämpligare för långtidslagring.
Spikarna på Ritek-versionen (övre bilden) är inget att bry sig om då det beror på att viterbi-dekoden ger burstfel vilket är en egenskap för den typen av faltningskodare och hanteras enkelt av den efterföljande Reed-solomo felrättning - duger den strategin till långväga satellitkommunikation sedan 70-talet så duger det åt blu ray
Söker man och hittar scanningar med BR på internet så har flesta mer eller mindre uttalade spikar i sina bilder.
TDK med Moser Baer (andra bilden) är dock lite sorgebarn med inte allt för god intryck även om det är mycket marginal kvar innan riktiga problem, förmodligen mer marginal än många av mina DVD-R skivor. Min bedömning är att man har ca 2/3 delar av felrättningskapaciteten kvar i Moser baer-disken - frågan är om detta ligger still över tiden eller om felnivån ökar med tiden och i så fall med vilken takt - det avgör om mediat är användbart för arkivering eller inte. jag kommer att hålla koll på dessa närmaste åren.
Frågan är vid vilken nivå av bitfel man kan gå upp i innan man får problem med avläsningsfel med Blu ray - empiriskt provad med extremt dålig batch BR-skivor från biltema (också Moser Baer, med synliga defekter och ojämnhet i tillverkning och uppenbarligen ingen kvalitetskontroll) så verkar smärtgränsen vara när LDC är runt 3000 och när BIS slår i taket vid 63, för DVD så verkar det klara sig bra upp till när PIE är kring 1000 (mjuk gräns) och när PIF slår i taket vid 32. DVD och BR är konstruerad så att om det är oläsbart så får man reda på det och det smyger inte med omärkligt fel i filerna som upptäcks långt senare - dvs. lyckas man läsa efter tusende försöket om skivan är mycket svårläst så är det felfritt.
Om man nu skall köpa BR-skivor till under 10:- st och TDK så skall man titta på förpackningen och krympplasten i överkant - är remsa/sargen klar på 10-packsspindeln så är det Ritek och motsvarar den bra ploten ovan - är det svart på krympplasten ända upp till kanten där plasten har kapats så är det Moser Baer och då kanske man skall överväga något annat.
Det är ett problem idag att även 'märkes'-media som TDK, Verbatime mfl. börja fuska och hoppar runt mellan tillverkarna som budar lägst pris och har lagt ned sin egen tillverkning och man får olika batcher av olika tillverkare var gång man köper 'samma' skivor, märkesmedia-företagen verkar inte vara rädd om sina namn längre och därmed håller en viss minimum kvalitetsnivå - tyvärr...
Jag ger Blu ray en chans och se vad de går för som backup och har tagit LDC/BIS-scan på många dessa så jag kan jämföra och se om det är större rörelse i åldringen - med kemityp med metall istället för organisk färgämne som skrivskikt så borde det vara stabilare med tanke på hur bra DVD+RW har hållit för tidens tand trots mycket mer reaktiv material som lätt oxideras (jordartsmetaller) i skrivskiktet.
Dock en notering efter att ha köpt TDK-skivor i ICA-handeln i 10-stack vilket nog är det billigaste man kan köpa över disk idag (99:- för 10 st). Dessa TDK-skivor finns i två kvaliteer fast man låtsas som att det är samma
Ena är tillverkas av MOSER BAER med Philips som mediakod och så finns det med Ritek som tillverkare - för att illustrera skillnaden mellan dessa:
(knirken vid 10 GB verkar tillhöra samsung-brännare som gör avläsningen)
så inser man ganska snart vilken modell som verkar lämpligare för långtidslagring.
Spikarna på Ritek-versionen (övre bilden) är inget att bry sig om då det beror på att viterbi-dekoden ger burstfel vilket är en egenskap för den typen av faltningskodare och hanteras enkelt av den efterföljande Reed-solomo felrättning - duger den strategin till långväga satellitkommunikation sedan 70-talet så duger det åt blu ray
Söker man och hittar scanningar med BR på internet så har flesta mer eller mindre uttalade spikar i sina bilder.
TDK med Moser Baer (andra bilden) är dock lite sorgebarn med inte allt för god intryck även om det är mycket marginal kvar innan riktiga problem, förmodligen mer marginal än många av mina DVD-R skivor. Min bedömning är att man har ca 2/3 delar av felrättningskapaciteten kvar i Moser baer-disken - frågan är om detta ligger still över tiden eller om felnivån ökar med tiden och i så fall med vilken takt - det avgör om mediat är användbart för arkivering eller inte. jag kommer att hålla koll på dessa närmaste åren.
Frågan är vid vilken nivå av bitfel man kan gå upp i innan man får problem med avläsningsfel med Blu ray - empiriskt provad med extremt dålig batch BR-skivor från biltema (också Moser Baer, med synliga defekter och ojämnhet i tillverkning och uppenbarligen ingen kvalitetskontroll) så verkar smärtgränsen vara när LDC är runt 3000 och när BIS slår i taket vid 63, för DVD så verkar det klara sig bra upp till när PIE är kring 1000 (mjuk gräns) och när PIF slår i taket vid 32. DVD och BR är konstruerad så att om det är oläsbart så får man reda på det och det smyger inte med omärkligt fel i filerna som upptäcks långt senare - dvs. lyckas man läsa efter tusende försöket om skivan är mycket svårläst så är det felfritt.
Om man nu skall köpa BR-skivor till under 10:- st och TDK så skall man titta på förpackningen och krympplasten i överkant - är remsa/sargen klar på 10-packsspindeln så är det Ritek och motsvarar den bra ploten ovan - är det svart på krympplasten ända upp till kanten där plasten har kapats så är det Moser Baer och då kanske man skall överväga något annat.
Det är ett problem idag att även 'märkes'-media som TDK, Verbatime mfl. börja fuska och hoppar runt mellan tillverkarna som budar lägst pris och har lagt ned sin egen tillverkning och man får olika batcher av olika tillverkare var gång man köper 'samma' skivor, märkesmedia-företagen verkar inte vara rädd om sina namn längre och därmed håller en viss minimum kvalitetsnivå - tyvärr...
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Precis, så exakt vilken funktion fyller det att en tillverkare "garanterar" att den håller i 1000 år? Eftersom tillverkaren antagligen inte finns kvar om 700 år så är det ju helt riskfritt för dem att lova precis vad som helst.SeniorLemuren skrev: När det gäller vem man reklamerar, om data inte finns kvar efter 700 år så är det väl lika meningslöst som att försöka reklamera en tillverkare av dagens DVD-skivor om dina fotografier inte finns kvar efter något år.
-
GastonDeVille
- EF Sponsor
- Inlägg: 1992
- Blev medlem: 24 oktober 2013, 20:36:07
- Ort: Småland - lite utanför Gränna
Re: Optiska lagrings skivor med 1000 år lagringstid ???
Haha! Läste lite slarvigt. .. "sönderspelad efter 1000 år i öknen" - typiskt en sån grej ingen tänker påNerre skrev:Frågan är ju, i vilken miljö måste den lagras? En skiva som ligger i en öken lär vara sönderslipad av sand efter 1000 år
