RC-snubbern finns också av stabilitetsskäl tex. om högtalaren inte skulle vara ansluten av misstag och med snubberns så får man att systemet blir mer och mer lastat ju högre frekvens istället för att effekten reflektera tillbaka genom förstärkaren och på olika vägar återmata sig själv med lämplig fördröjning då det i värsta fall kan hitta ett läge att det blir självsvängning med ofta destruktiva resultat både det som är anslutet och förstärkaren i sig.
Prova att göra som jag gjorde med en gammal Ford Tanus 65 med förarsätet borta och istället en pall med tidningar i och skulle 'provköra' (var inte ens 18... men lärde mig gassvetsa tunnplåt på denna
) - vilket resulterar att när man trycket på gasen försiktigt (barfota förståss
- så åkte bilen framåt medans jag vinglar bakåt och lättade på gasen, motorn ströp (det var ju en V6 och den bromsar ganska mycket) och jag själv åkte framåt och trycket gasen ännu hårdare och bilen skuttade väg med ännu mera kraft och jag bak igen och lättade ofrivilligt gasen eftersom jag gled bakåt, bilen ströp och jag framåt med mer kraft och pressade ned gasen ännu hårdare - ja ni fattar fortsättningen.
Hade bilen varit 4 ggr tyngre eller haft en tung släpkärra så hade accerationen inte blivit så stor och jag som förare hade kunnat rätta till 'feltrycket' mot önskade pådraget snabbt trots halkig säte och det hade inte blivit ryckigt.
Utgångssnubbern gör samma sak - den ökar på 'bilens vikt' ju snabbare ändring man gör inne i bilen (eftersom föraren känner av lite av vad som händer när bilen skuttade fram - precis som en förstärkare känner av utgångens rörelse en aning innan återkopplingen hinner reagera ) vilket gör att responstiden är inom rimligt område rent reglermässigt för att inte få en förstärkande verkan i svängningarna utan att är hela tiden på rätt sida så att alla yttre störningar hela tiden dämpas och man går inte in i en oscillering.
Kort sagt en frekvensberoende impedansmatchning så att oönskade återkopplingen på olika vägar inte så snabbt tar sig tillbaka och återmatar ingången så starkt med fördröjning och regleringen hinner med och systemet hålls stabilt.
Det här är bara försmak mot när man bygger förstärkare för RF då man inte kan köra motkopplade system för att det helt enkelt går för fort och förstärkarna är delvis transparenta både framåt och bakåt vilket gör att impedans både på ingång och utgång blir viktigt så att förstärkaren inte i något läge på utgångens matchning, matar tillbaka reflekterad energi från utgången tillbaka genom förstärkaren som sedan studsar på missanpassningen på ingången så att den går framåt igen genom förstärkaren igen och förstärks. - har man lyckats med detta så har man så kallad ovillkorlig stabil förstärkare som klarar hela området öppet till kortslutet, induktivt till kapacitivt utan att hitta något läge då den börja självsvänga och lätt kan bli en sk. blue-flash och skrotade trissor och det som eventuellt är efter (tex. brunna diskanter i HiFi-sammanhang).
Det är sådana smådetaljer som att hitta rätt matchning mm. som gör att en analogtekniket kan sitta i flera veckor med en enda transistor (och en växande hög med brända dito...) innan man har en lösning som tål den verkliga livet med viss marginal... tex värdet för 2.7 Ohm och 100 nF i snubbern i typkopplingen ovan har någon applikationsingenjör suttit och svurit över med säkert en hel hög brända kretsar bakom sig och det är en dålig ide att inte ta med dessa när man gör förstärkarlösning av IC:n
En del HiFi-förstärkarkonstruktioner på 70-talet var inte byggda på det sättet att de var ovillkorligt stabila och körde man utgången tex. oanslutet eller h 8-16 Ohm på en 4 Ohm förstärkare så kunde förstärkaren haverera och det hela kan initieras av lite knaster på ingången när man trycker i och ur långnivåsladdar, eller skivknaster när man spelar etc.
