och om kabeln är oändligt lång kan man mäta det med en ohmmeter....
testa själv

eller nä det går inte, det är bara teoretiskt, förlusterna måste vara 0...
Det är så jag mäter kablars karaktäristiska impedans, med en Ohm-mätare.
Nu är det iofs en Ohm-mätare för impedans som jag använder.
Vanligaste typen av Ohm-mätare mäter resistans genom att lägga ut en DC-nivå över en mätbrygga och spännings-obalansen i bryggan översätts till resistans.
Ohm-mätare för vektor-impedans lägger ut en växelspänning över mätbryggan och mäter både resistansen och reaktansen. Sådant instrument brukar kallas för VNA, V står för vektor, då man mäter både amplitud och fasvinkel.
Att man mäter över en brygga gav instrumentet resterande delen av förkortningen, VNA (Vector Network Analyzer).
Den VNA jag ofta mäter med ser ut
så här, och är inget annat än en komplicerad Ohm-mätare.
Av praktiska skäl kan man inte mäta kabels karaktäristiska resistans på oändligt långa kablar och det är dyrt att köpa sådana kabel-längder från ELFA.
Genom att modifiera mätmetoden lite kan man mäta på kortare kabel-längder. En bra längd att mäta på motsvarar en våglängd av mätfrekvensen.
En Ohm-mätare som mäter resistans gör det genom att lägga ut en DC-nivå på kabeln. Vi vet att DC är en oändligt låg frekvens vilket medför oändligt lång våglängd, därav behovet av lång kabel att mäta på.
En betydligt mer praktisk frekvens att mäta vid är lite drygt 3GHz. Då är en våglängd 10 cm i luft vilket är hanterbar längd vid lab-bänken.
Det tillkommer ett fenomen , och det är att en elektrisk signal rör sej långsammare i en kabel än i fria luften. Referensen är ljusets hastighet, villken i en typisk koaxialkabel är ca 2/3 av vad den är i vakuum.
Därför behövs bara knappt 7 cm kabel för att mäta dess impedans vid 3GHz, där mätresultatet lättast beskrivs som en cirkel på ett Smith-diagram.
Vill man trixa lite så går det mäta på betydligt kortare ledning men med sämre noggrannhet, men 7 cm är i vart fall mer behändigt att mäta på än oändlig lång kabel.
Det är riktigt att en splittad koaxial-kabel kan agera antenn av typ dipol-struktur.
Att en del av matande koaxial-höljets yttre då blir en del av antennen gäller bara om antennens impedans skiljer sej från kabelns karaktäristiska impedans resp bakomvarande systems impedanser.
Ett sätt att undvika sådana problem är att se till attt kabel och antenn har samma impedans.
En dipol-antenn som är något kortare än en halv våglängd, typiskt 0,48 våglängder, har ungefär impedansen 70+j0 Ohm. Om matande koaxial-kabel har karaktäristiska impedansen 70 Ohm uppstår inga reflektioner utefter skärmens utsida och skärmen agerar därmed inte antenn.
I TV-sammanhang använder man ofta antenn-kablar med 75 Ohm karaktäristisk impedans. I sådant system så kan man mata en knappt halvågslångt uppsplittad koaxialkabel utan att få nämnvärda reflektioner utefter kabeln.
Detta gäller bara för just den våglängd som överensstämmer med att uppsplittade längden när den är ca 0,48 våglängd, dvs det fungerar optimalt bara vid en enda frekvens.
För att täcka ett bredare frekvensområde utan reflektioner räcker det inte med en balun som i sej per definition är en impedans-transformator och där antennen ges balanserad matning.
Antennens med frekvens varierande impedans transformeras genom balunen och är inte den av balunen omsatta impedansen samma som koaxial-kabelns impedans uppstår reflektioner utefter kabel-skärmen trots balun.
En full-längd loop-antenn är alltid en dipol, dvs den har två poler och det är fysiskt symmetrisk struktur för bägge polerna. En cirkelformad loop-antenn med omkrets motsvarande en våglängd har en impedans på drygt 100 Ohm.
En sådan antenn är populär att mata när man har radio och koaxialkabel med impedansen 50 Ohm. Detta då det är lätt att transformera impedansen med en kvartsvågs balun.
Balunen består då endast av en kort längd 75 Ohms koaxalkabel mellan 50 Ohms kabeln och loop-antennen.
En sådan full våglängds-lång loop, om den dras ut till två parallella ledare med total utbredning 0,48 våglängder skapas en struktur som både agerar antenn och transformator.. En sådan antenns impedans är ca 300 Ohm på grund av transformeringen.
Antennens fysiska längd är på grund av omformningen kallad för dubbelviken dipol.
Den typen av antenn passar bra när man använder 300 Ohms bandkabel som matning istället för koaxial-kabel. Vissa större sändare och en hel del amatör-riggar använder sej av bandkabel. Förr var bandkabel vanlig för TV-antenner där då TVn ändå hade en fulltransformator på insidan för att bl.a. inte skicka ut nätspänning den vägen. Även äldre radio-apparater hade ofta antenn-anslutning anpassad för bandkabel.
Dubbelviken dipol hemmatillverkade många av just en bit bandkabel., i synnerhet när FM-bandet kom på radio-sidan var det en vanligt hempyssel. En sådan antenn kunde göra stor skillnad på radio-mottagningen jämfört med den trådstump var var spikad inuti radiohöljet. För övriga radio-banden, kort mellan och långvåg, fanns ofta snarlik antenn-anslutning för yttre antenn via två bananhylsor men där var det mest tänkt för en lång tråd-antenn för det ena stiftet och det andra stiftet kopplades till jord.