Utgångstransformator igen
Postat: 13 maj 2024, 16:36:35
Har sett att det finns ett antal trådar på forumet om utgångstransformatorer för rörförstärkare som slutat utan resultat, undrar jag om någon fullföljt och byggt sådana?
Jag själv byggde på 90-talet, efter mycket forskande, väldigt lyckade 30W och en 60W- slutsteg med egenlindade (lättlindade) transformatorer.
Använde EI84/43 med 0,35mm till den lilla och M102b med 140 isolerade blad 0,35mm kärna till den stora. 43mm enkelkammarbobbin och M102b enkelfack bobbin till den stora.
Att jag använde M- kärna berodde på att lindningsutrymmet är bredare och lägre än motsvarande EI-typ. Visserligen dyrare kärnmaterial, men gjorde lindningen enklare.
Gjorde många försök med typ ”engelska lindningstyper” med ”interleaved” lindningar och seriekopplade primärer & parallellkopplade sekundärer. Fanns även publicerade lindningsrecept i tidningar och böcker om detta.
Problemet var att allt verkade gjort för klass-A! Att linda t.ex. ena anodhalvorna i var sin kammare (tror RT publiverade en sån) med ett par-tre blandade sekundärer i parallell, visade sig vara en katastrof i klass-AB, då anodhalvorna inte kopplade mellan varann och visade mycket stor läckinduktans mellan primärhalvorna. Hög distorsion i klass AB
Inte ens Telefunken hade publiserat en AB-trafo i sin ”Laborbuch”, utan gjort samma 2 kammarlösning.
Så länge järnet i kärnan kopplar vid låga frekvenser fungerar det, men blir hög distorsion & switchdidtorsion på höga frekvenser då järnet inte är aktivt. Järnet slutar att vara ”aktivt” vid några kilohertz och lindningspaketet fungerar som en ”lufttrafo” utan kärna vid höga frekvenser. Har ingen betydelse hur fint, oorienterat och tunna bleck du har i stora utgångstrafos. Endast järnpulverkärnor funkar där, men Al- värdet blir för litet för basen, så ingen lösning.
Vid exemplvis 10KHz kan du plocka ut varenda plåt i kärnan och transformatorn fungerar fortfarande!
Det är därför så viktigt att kopplingen och läckinduktansen mellan primärhalvorna är prioriterad.
Amerikanarna däremot hade uppmärksammat problemet med klass-AB/switchdistorsion och alltid lagt primärhalvorna tätt ihop.
I en Dynaco MkIII-trafo har man t.o.m. dubbla parallellkopplade hela primärer där 2 av primärhalvorna ligger tätt ihop med sina g2 & mittutag i mitten av lindningen. Sekundärerna är sen 2 bifilärlindade parallellkopplade lager på var sin sida (2 i serie för 4 Ohm, 3 för 8 och alla 4 för 16)
Utanför dessa sekundärerna ligger sen de återstående parallellkopplade kompletta primärhalvorna växelvis ena och andra primärhalvan.
På den lilla EI84-trafon gick det att förenkla och reducera lindningen till 2 lager (0,7mm) sekundär (på 6 Ohm), sen hela primärlindningen (8 lager 0,0224 tror jag) med sina uttag i en följd och 2 lager sekundär ytterst, parallellt med den andra.
Även M102b-trafon gick med något grövre tråd att linda på samma sätt genom att lindningsutrymmet är bredare, så bägge transformatorerna gick upp till 60KHz och fungerar i AB med låg dist i diskanten. De 2 lindningarna mellan g2-mitt-g2 (25-0-25% på EI84) går att skifta med varann för något lägre läckinduktans. Med modern tråd och noggrann trådföring kan man linda primärlagren turn-by-turn utan pappersmellanlägg för att få minimal höjd på lindningen.
kapacitanserna har ingen påverkan vid triod eller UL-koppling. Ren pentodkoppling har jag inte provat.
Att det inte blir full symmetri och balans/samma resistans mellan primärhalvorna har ingen betydelse, utan det är läckinduktansen mellan primärhalvorna är avgörande.
Finn det intresse för den här tråden, som avser att några medlemmar med lindningsmöjligheter ska kunna få fram fungerande trafos, kan jag återkomma i senare inlägg med exakta tråddimensioner och varv/ lager m.m.
Jag har inget EI84-035 järn kvar men mycket M102 & M102b-bobbiber och täckkåpor kvar.
Johan
Jag själv byggde på 90-talet, efter mycket forskande, väldigt lyckade 30W och en 60W- slutsteg med egenlindade (lättlindade) transformatorer.
Använde EI84/43 med 0,35mm till den lilla och M102b med 140 isolerade blad 0,35mm kärna till den stora. 43mm enkelkammarbobbin och M102b enkelfack bobbin till den stora.
Att jag använde M- kärna berodde på att lindningsutrymmet är bredare och lägre än motsvarande EI-typ. Visserligen dyrare kärnmaterial, men gjorde lindningen enklare.
Gjorde många försök med typ ”engelska lindningstyper” med ”interleaved” lindningar och seriekopplade primärer & parallellkopplade sekundärer. Fanns även publicerade lindningsrecept i tidningar och böcker om detta.
Problemet var att allt verkade gjort för klass-A! Att linda t.ex. ena anodhalvorna i var sin kammare (tror RT publiverade en sån) med ett par-tre blandade sekundärer i parallell, visade sig vara en katastrof i klass-AB, då anodhalvorna inte kopplade mellan varann och visade mycket stor läckinduktans mellan primärhalvorna. Hög distorsion i klass AB
Inte ens Telefunken hade publiserat en AB-trafo i sin ”Laborbuch”, utan gjort samma 2 kammarlösning.
Så länge järnet i kärnan kopplar vid låga frekvenser fungerar det, men blir hög distorsion & switchdidtorsion på höga frekvenser då järnet inte är aktivt. Järnet slutar att vara ”aktivt” vid några kilohertz och lindningspaketet fungerar som en ”lufttrafo” utan kärna vid höga frekvenser. Har ingen betydelse hur fint, oorienterat och tunna bleck du har i stora utgångstrafos. Endast järnpulverkärnor funkar där, men Al- värdet blir för litet för basen, så ingen lösning.
Vid exemplvis 10KHz kan du plocka ut varenda plåt i kärnan och transformatorn fungerar fortfarande!
Det är därför så viktigt att kopplingen och läckinduktansen mellan primärhalvorna är prioriterad.
Amerikanarna däremot hade uppmärksammat problemet med klass-AB/switchdistorsion och alltid lagt primärhalvorna tätt ihop.
I en Dynaco MkIII-trafo har man t.o.m. dubbla parallellkopplade hela primärer där 2 av primärhalvorna ligger tätt ihop med sina g2 & mittutag i mitten av lindningen. Sekundärerna är sen 2 bifilärlindade parallellkopplade lager på var sin sida (2 i serie för 4 Ohm, 3 för 8 och alla 4 för 16)
Utanför dessa sekundärerna ligger sen de återstående parallellkopplade kompletta primärhalvorna växelvis ena och andra primärhalvan.
På den lilla EI84-trafon gick det att förenkla och reducera lindningen till 2 lager (0,7mm) sekundär (på 6 Ohm), sen hela primärlindningen (8 lager 0,0224 tror jag) med sina uttag i en följd och 2 lager sekundär ytterst, parallellt med den andra.
Även M102b-trafon gick med något grövre tråd att linda på samma sätt genom att lindningsutrymmet är bredare, så bägge transformatorerna gick upp till 60KHz och fungerar i AB med låg dist i diskanten. De 2 lindningarna mellan g2-mitt-g2 (25-0-25% på EI84) går att skifta med varann för något lägre läckinduktans. Med modern tråd och noggrann trådföring kan man linda primärlagren turn-by-turn utan pappersmellanlägg för att få minimal höjd på lindningen.
kapacitanserna har ingen påverkan vid triod eller UL-koppling. Ren pentodkoppling har jag inte provat.
Att det inte blir full symmetri och balans/samma resistans mellan primärhalvorna har ingen betydelse, utan det är läckinduktansen mellan primärhalvorna är avgörande.
Finn det intresse för den här tråden, som avser att några medlemmar med lindningsmöjligheter ska kunna få fram fungerande trafos, kan jag återkomma i senare inlägg med exakta tråddimensioner och varv/ lager m.m.
Jag har inget EI84-035 järn kvar men mycket M102 & M102b-bobbiber och täckkåpor kvar.
Johan