Svenska ElektronikForumet

Enkelt att testa - släng eller använd beroende på resultatet.

http://www.avforums.com/forums/digital- ... s-now.html

Direktlänk till programmet:
http://www.heise.de/ct/Redaktion/bo/dow ... tw_1.4.zip

Köpte ett par hallonpajer och tog några billiga Kingston 8GB sd-kort från webhallen. Knäckte tre av korten på mindre än en vecka. Gick inte ens att formatera om, root
partitionen vägrade.

Bytte utan något knot från webhallens sida till Sandisk i samma storlek, har funkat med precis samma applikation i tre månader. Så visst är det skillnad mellan märken.

Egentligen är det väl sannolikt så här det fungerar:
Ju mindre antal fel det är på kislet, desto högre kvalitet.
Det som inte klarar "kvalitetstillverkarens" krav, skeppas till andra tillverkare istället för att kastas.
Dvs de wafers vilka har för mycket fel går till NoName-tillverkare.

Ni som var med kommer ihåg Intel med sina 486or, där DX-modellen hade matteprocessor och SXen saknad.
Dock, i början var SXen en DX med defekt matteprocessor, och Intel kunde på så sätt sälja defekta kretsar istället för att hiva dem.
Att sedan SXen blev väldigt populär, och tillverkningen blev bättre, med resultat att det inte gick att få tag på några SX processorer är ju en annan sak, vilket tvingade Intel att stänga av processorn på felfria DX och sälja dem som SX (och det tog hus i h--e när det blev känt), varvid man blev tvingade att börja tillverka riktiga SX också (dvs total avsaknad av matteprocessor).


Generellt sett så dör ett antal minnesceller vid varje skrivning, därför finns det mer celler i kortet än vad som specas, den interna processorn allokerar om defekta celler till reservceller, och när dessa tar slut, tja då dör kortet.
Kvalitetstillverkaren ser förmodligen till att det finns tillräckligt med reservceller för att klara den specade endurancen, dvs fler celler== längre livstid== högre pris.

Beträffande algoritmerna som nämndes tidigare, så handlar det om "Wear-levelling" och "garbage collection", och dessa algoritmer används endast när celler raderas och skrivs om.
Wear-levelling är som namnet antyder, ett sätt att sprida ut slitaget, dvs när du raderar ett block, så återanvänds inte detta block förän alla andra block blivit använda, på så sätt förlänger man livstiden i minnena.
Beträffande Garbage collection, så handlar det om att dessa minnestyper enbart kan raderas i stora block, men skrivas i små, dvs man samlar ihop det som inte skall raderas och flyttar det till andra block.

Det bästa man kan göra sedan är att radera filer så sällan som möjligt och fylla hela kortet innan man raderar något och när man sedan raderar så skall man helst, om det går, göra en snabbformatering. Då raderas enbart FAT men det bryr sig inte alls om resten av minnescellerna som sedan bara skrivs över när ny information skall läggas till vilket sliter betydligt mindre på ett kort.

Som alltid är EF en guldgruva av kunskap.

Hur reagerar korten på defragmentering? Blir inspelningen lidande eller sköter den inbyggda processorn det smidigt med tanke på att den ändå håller reda på de döda cellerna?
Jag har haft som rutin att göra en formatering på mina kort efter att jag flyttat över filerna.
Inbillade mig att inspelningsmojängen trivdes bättre med det. Men jag får väl tänka om där.
Eller också får man helt enkelt ta att korten utsätts för visst slitage.

På den gamla goda analoga tiden var det någon (SVT tror jag) som gjorde mätningar på BetacamSP videoband och kom fram till att de var som bäst vid 3-4 genomspelningar.

Fragmentering spelar inte lika stor roll på minneskort som på hårddiskar, det är ju ingen skiva som tar en viss tid på sig att snurra ett varv och inget huvud som kan behöva flyttas till ett annat spår.

Och eftersom minneskorten inte exponerar den fysiska placeringen av datat mot operativsystemet så "går" det inte att defragmentera.

Det är ju minneskortets egna algoritmer som tar hand om hur datat sprids över minnescellerna.

Möjligen kan fragmentering påverka om kortet har nåt enkel sätt att läsa intilliggande minnesceller utan omadressering (typ autoincrement av pekare), men som sagt var, eftersom detta inte exponeras utåt så kan man inte göra så mycket åt det. Antagligen täcks detta upp av hastighetsklassificeringen.

OK, bra!

Det underlättar hanteringen.

Spridningsalgoritmen är till för att "slita jämt" på flashchipet, detta så att man inte alltid använder samma "minnesceller" och därmed sliter ut dem. Tror att flash typiskt klarar 50 000 - 100 000 överskrivningar innan det riskerar att paja.

Finns program för att sprida data men såna behövs inte eftersom korten har detta inbyggt.

el34 skrev:Säter: Självklart går det att formatera korten men då är det kört att eventuellt rädda något! Räkna inte med att dina minneskort från Tradden blir bättre för att du formaterar dom. Synd att dina filmer gick i graven

Jag tänkte om det gick att formatera dem till mindre storlek?

Nej, det hjälper inte, är korten kassa så är de.

Ok.
Jag funderade om gick att göra på samma sätt som när man "formaterar ner" en dålig diskett.

Nej, eftersom funktionen är fullständigt väsenskilld, så funkar det inte.

Se det så här:
Mekanisk disk, diskett osv:
Du har ett lager, och en lager-liggare som talar om i vilken hylla du har lagt olika saker.
När du skall hämta något från lagret, så kollar du li lagerliggaren och var saken finns och går och hämtar den.
Blir lagerliggaren trasig eller någon hyllplats går sönder, kan du enkellt fixa det genom att gå runt på lagret och kontrollera vad som finns där, och reparera skadan.

Flashdisk , minnes kort osv.
Lagret och lagerliggaren finns där fortfarande, men i stället för att hämta sakerna själv, så ber du en lager arbetare hämta sakerna åt dig, han i sin turr måste titta i en översättningslista eftersom din lagerplats inte stämmer överens med den verkliga, följaktligen översätter lagermannen din lagerplats till sin egen, och kan på det sättet hämta dina saker.
Går lagermannens lista sönder, så går det inte att hitta sakerna eftersom lagermannen inte vet var han skall leta, och eftersom han bara har lagernummrering att gå på, så vet han heller inte hur saken ser ut fysiskt.

Det enda en formatering gör är att rensa din lagerlista och tömma lagret, lagermannens lista är intakt, eftersom den fortarande är en giltig översättning från din lagerplatsnummrering till lagermannens numrering.
När lagerplatserna börjar gå sönder, så har lagermannen vissa reservlagerplatser, men när de tar slut, så kastar han det som eventuellt fanns på den trasiga lagerplatsen.

Du kan ju testa något program som kopierar hela minneskortet och se om det går att rädda något från den. Det bör finnas en del sådana räddningsmjukvaror. Men slänk kortet sedan, man blir bara sur på prylar som strular.

Ett tips är att radera bilderna i kameran inte via datorn
för att undvika problem.

Innan du börja labba med dina kort med korrupta filer så bör du göra en sektor för sektor-kopia av hela SD-minnet, en diskimage, innan du börja leka med själva minneskorten igen. I linux kan man göra det med kommandot 'dd' (håll dock tungar rätt i mun när du skriver kommandona så att du inte skriver över minneskortet istället för att kopiera denna) utan några extra programvaror medans för windows få du leta efter någon program som gör samma sak

När det väl är kopierat så kan du göra vad du vill med minneskorten och du kan lägga tillbaka diskimagen till minneskorten igen (precis som man gör med hårddiskar när dom verkar struliga) om du vill och den blir exakt som innan kopieringen.

misstänker också att det finns räddningsprogram som kan rädda ur filerna och lappa upp dom trasiga sektorerna så att video-sekvenserna är läsbara men med kanske störning i några passage...

---

dagens multilevel-celler klarar typ 10k omskrivningar till skillnad från singel-level cellerna som klarar runt 100k omskrivningar och det sistnämnda finns numera bara i applikationer med mycket omskrivningar som SSD-minne i hybrid-hårddiskar etc. medans renodlade flashdiskar, SD och USB minnen numera bara har multilevelceller.

multilevelceller är känsligare och ger lättare bitterror i och med att det är ett analogt värde som sparas. Med 2 och kanske 3 bitar per cell sparade (3 bitar = 8 analoga nivåer) och nivån kan alltså sjunka en smula och når nästa steg med tiden eller radioaktiv strålning/läckage i oxiden och och man får ett bitfel som påverkar ett ord om 2 eller 3 bitar

SSD-diskar har massor av redundans och felkorrektion i sig som hantera detta samt reservektorer mellan 5 -15% av totalkapaciteten att ta till när datablocken börja vara så utslitna att inte ens datakorrektionen räcker till.

I SD och USB-pinnar så är denna hantering mycket enklare och endast på rudimentär nivå - och därmed dyker också synliga fel och filkorruption upp i högre grad. En USB-pinne eller en SD-minne förväntas heller inte att skrivas om så många gånger under dess livstid som en SSD-disk. När det gäller videoinspelning eller annan strömmande skrivning är problemet när garbage collectorn får tid att agera - dvs. flytta innehållet i ett block (typ 4 eller 8 kByte) till en annan block och därefter radera den man kopierade ifrån för att göra den beredd att fyllas med ny data igen - den här hanteringen tar tid eftersom disken inte får tips i förväg att denna sektor skall användas lite senare utan det blir 'oj, det är slut med oskrivna block - nu måste jag titta igenom och 'städa' och hur osynlig denna process gentemot skrivprestanda skiljer sig avsevärt mellan tillverkare av flashminnen och klumpigt gjorda sådana algoritmer där man raderar stora block men ganska sällan vid skrivning kan ge stall där inspelningsapparaten inte kan spara data under kanske många ms till delar av sekunder och som sedan ger ryckighet och tappad data i tex. en strömmande inspelning.


Minnesmanagementen i en SSD-disk är riktigt avancerad och flyttar sakta runt datat mellan olika minnesblock även för filer som aldrig 'ändras' som tex. windows systemfiler etc. så att alla minnesblock i SSD-disken är med i wear-levlingen och inte bara stressar dom minnesblocken som är 'lediga' på disken. Det är detta som också gör att det är nästan helt omöjligt att rensa en SSD-disk på känslig data oavsett hur många gånger man fyller disken med nollor eller slumpmässig data då minnesblocken som för tillfälle befinner sig reservdepån i SSD:n går inte att komma åt från operativsystemet via standard-API:erna (men NSA har förmodligen metoder att komma åt detta...).

enda sättet att göra en sådan disk fullständigt rensad när den skrotas är bokstavligen att mala ner den till pulver/kross i sandstorlek eller aldrig lagra data i SSD i klartext mha. krypterat filsystem av något slag.