Sida 1 av 1

Luftgapsberäkning av kärnmaterial

Postat: 26 oktober 2016, 00:04:30
av Spisblinkaren
Hej!

Samtidigt som jag började få funderingar kring luftgap i torroider av ferrit så önskade en vän få hjälp med luftgapsberäkningar i hans EI-kärnor.

Jag blev då att gnugga geni-knölarna för att på ett både teoretiskt och praktiskt sätt försöka förklara både för mig själv och honom hur man ska tänka.

Detta är inte trivialt men jag fick fram en drös med formler där dom flesta nog stämmer men hur man ska applicera dom är inte glasklart.

Så jag tänkte att i denna pre-wiki till tråd så ska jag försöka samla ihop vad jag har kommit fram till.

Först kommer jag nu kopiera in allt jag sagt till min vän:

--------------------------------------------------------

Effektiv permeabilitet hos en kärna är:

\(\mu_e=\frac{\mu_r}{1+\mu_r\frac{l_g}{l_m}}\)

H är samtidigt

\(H=\frac{NI}{l_m}\)

där lm alltså är den magnetiska längden (läs medelomkretsen), N antalet varv och lg luftgapslängden

Så det gäller att veta maximala H för materialet sen betänker man att

\(H=\frac{B}{\mu_e}\)

där B kan tecknas

\(B=\frac{U_{rms}}{4,44NAf}\)

där A är tvärsnittsarean.

Vilket jag härleder en annan dag ;)

Induktansen hos en trafo är i grova drag

\(L=\mu_eN^2\frac{A}{l_m}\)

En toroid har t.ex induktansen

\(L=\frac{\mu_e N^2h}{2\pi}ln{\frac{b}{a}}\)

där h är höjden, b yttre radien och a inre radien.

För att ovanstående skall bli begripligt bör man titta på hur my_e härleds:

\(H\oint dl=\frac{B}{\mu_{e}}\l_{tot}=\frac{B}{\mu_r}l_m+\frac{B}{\mu_g}l_g\)

som delat med ltot (dvs lm+lg där lg<<lm så att ltot=lm) blir

\(H=\frac{B}{\mu_{e}}=\frac{B}{\mu_r}+\frac{B}{\mu_g}\frac{l_g}{l_m}\)

som också kan tecknas

\(H_e=H_m+H_g\frac{l_g}{l_m}\)

Vi ser att H i luftgapet (H_g) är preliminärt my_r större än H i järnet (H_m), innan lg/lm.

Nu är det så skumt att eftersom vi vet att my_e sjunker med luftgap (lägre L) samtidigt som B är konstant, så ökar vänsterledet dvs H_e blir större.

Men vänta nu, om H_e blir större samtidigt som H_m är lika stor, då måste ju H-fältet flytta sig till H_g.

Men vad hjälper det järnet?

Kanske man kan se det som att man kan designa för ett större H_e samtidigt som H_m är konstant?

Så om man designar för ett H_e som ar 10*H_m (max) då får man ju faktiskt att H_m landar på en tiondel av H_e samtidigt som H_g' tar hand om resten.

Tillvägagångssätt:

Räkna ut vilken flödestäthet du har dvs

\(B=\frac{U_{rms}}{4,44NAf}\)

N kan man antingen räkna eller mäta upp genom att linda några varv och köra in en låg spänning, A är bara att nyttja skjutmåttet.

Sen är trafon med största sannolikhet designad för "maximalt" H ty förlusterna blir minst då.

H får du som

\(H=\frac{NI}{l_m}\)

där lm är genomsnittliga magnetiska längden, brukar vara runt ena "öglan" i EI-kärnan.

Om du sedan känner det gamla I så får du ut vilket H trafon normalt jobbar med.

Vill du sen kräma på med I så är det bara att införa luftgap och det enda du behöver tänka på är att my_e måste sänkas med lika mycket som du höjer I.

Repeterar formel:

\(\mu_e=\frac{\mu_r}{1+\mu_r\frac{l_g}{l_m}}\)

som i praktiken blir

\(\mu_e\approx\frac{l_m}{l_g}}\)

eftersom

\(\mu_r\frac{l_g}{l_m}\)

oftast är >>1 (dvs om my_e ska fylla nån vettig funktion)

MVH/Roger

Re: Luftgapsberäning av kärnmaterial

Postat: 26 oktober 2016, 01:55:30
av Spisblinkaren
Första inlägget anser jag är lite av en kladd så låt oss börja om från början:

------------------------------------------
Effektiv permeabilitet
------------------------------------------

Effektiv permeabilitet, my_e, hos en kärna räknar man ut på följande sätt varvid en av Maxwell's kända lagar används:

\(H\oint dl=\frac{B}{\mu_{e}}\l_{tot}=\frac{B}{\mu_r}l_m+\frac{B}{\mu_g}l_g...[1]\)

där ltot=lm+lg men eftersom lg<<lm så är ltot=lm där alltså lm är magnetiska medellängden och lg luftgapet.

Eftersom flödestätheten B är konstant så kan man dela vänsterledet och högerledet med lm samt förkorta bort B och får

\(\frac{1}{\mu_{e}}=\frac{1}{\mu_r}+\frac{1}{\mu_g}\frac{l_g}{l_m}...[2]\)

Ur detta får man sedan den effektiva permeabiliteten my_e dvs järnets my_r minskas med

\(\mu_e=\frac{\mu_r}{1+\mu_r\frac{l_g}{l_m}}...[3]\)

som i normala fall faktiskt kan förenklas till

\(\mu_e\approx\frac{l_m}{l_g}}...[4]\)

eftersom

\(\mu_r\frac{l_g}{l_m}>>1...[5]\)

-----------------------------------
Magnetisk Intensitet
-----------------------------------

[1] kan skrivas som

\(H=\frac{B}{\mu_{e}}=\frac{B}{\mu_r}+\frac{B}{\mu_g}\frac{l_g}{l_m}...[6]\)

dvs

\(H_e=H_m+H_g"\frac{l_g}{l_m}...[7]\)

där H_g egentligen är

\(H_g=H_g"\frac{l_g}{l_m}...∞\)

och eftersom

\(\mu_g<< \mu_r...[9]\)

ser man att H_g är mycket större i luftgapet än i järnet (jfr [5]).

Magnetisk intensitet i en kärna kan tecknas

\(H=\frac{NI}{l_m}...[10]\)

Detta är faktiskt samma lag som jag nyttjade för [1] dvs

\(\oint Hdl=NI...[11]\)

som ger att

\(H=\frac{NI}{l_m}...[12]\)

Eftersom ekvation [3] säger oss att my_e sjunker med införande av l_g ser vi samtidigt ur ekvation [1] att H_tot ökar.

Det intressanta är dock att H_tot kan få öka samtidigt som H_m kan förbli samma medans H_g tar hand om resten och gör det i direkt proportion till my_r/my_e eller enklare, nya strömmen i förhållande till gamla max-strömmen.

--------------------------------
Beräkning av permeabilitet
--------------------------------

Permeabiliteten hos en induktans kan beräknas på följande sätt:

\(B=\mu_e H...[13]\)

My_e är alltid aktuell men är antingen ren järnpermeabiletet, my_r, eller luftgapad my_e.

Först vet vi att magnetiska intensiteten kan skrivas

\(H=\frac{NI}{l_m}...[14]\)

där allt antas känt.

Sen är formeln för magnetiska flödestätheten

\(B=\frac{V_{rms}}{4,44NAf}...[15]\)

och delar man B med H så får man den absoluta permeabiliteten, relativa får man genom att dela med

\(\mu_g=4\pi 10^{-7}...[16]\)

Man kan också ta reda på my genom att mäta induktansen.

---------------------------------
Induktans
---------------------------------

Eftersom man är intresserad av att veta spolen/trafons/drosselns induktans efter luftgapsinförande kan det vara bra att veta hur man räknar ut den.

Vi börjar med en matematiskt sätt ganska enkel situation, en toroid:

Magnetiska flödet är flödestätheten genom ytan dvs

\(\phi=B\oint ds...[17]\)

sen nyttjar vi [1] igen och då med en infinitesimal area om ds=hdr

\(\oint Hdl=\frac{B}{\mu_e}2\pi r=NI....[18]\)

vilket ger

\(\phi=\frac{\mu_eNIh}{2\pi}\int_{a}^{b}\frac{dr}{r}...[19]\)

induktansen är sedan länkat flöde delat med strömmen

\(L=\frac{N\phi}{I}...[20]\)

som ger

\(L=\frac{\mu_e N^2h}{2\pi}ln{\frac{b}{a}}...[21]\)

I fallet EI-kärna blir ekvationen enklare eftersom

\(\phi=\oint Bds=BS...[22]\)

dvs flödet, phi, är direkt beroende av arean. Obsevera dock att arean som skall kalkyleras med är mittbensarean av E:et, de andra två har en area om hälften och detta för att deras parallellade magnetiska reluktans skall bli samma.

Så man gör om ovanstående för BS varvid man kommer fram till

\(L=\mu_eN^2\frac{A}{l_m}...[23]\)

Där S har bytts ut mot A.

------------------------------------
Magnetisk flödestäthet
------------------------------------

Beräkning av flödestäthet går till på följande sätt:

Från Faraday's induktionslag har vi

\(\phi=\oint_{s} B ds...[24]\)

Och eftersom S är utan variationer och homogen kan vi skriva

\(\phi=BS...[25]\)

Genom att använda den kända induktionsformeln

\(V=-N\frac{d\phi}{dt}...[26]\)

får vi

\(V=-NS\frac{dB}{dt}...[27]\)

En sinusial flödestäthet kan skrivas

\(B=B_{max}\cdot sin(wt)...[28]\)

därför är

\(V=-NSB_{max}\cdot w \cdot cos(wt)...[29]\)

vars maxima inträffar vid

\(V=NSB_{max}w...[30]\)

därför gäller

\(B_{max}=\frac{V}{NSw}...[31]\)

eller

\(B_{max}=\frac{V}{2\pi NAf}...[32]\)

Bär S har bytts ut mot A (Area).

Om spänningen är sinusformad fås

\(V=\sqrt{2}V_{rms}...[33]\)

vilket ger

\(B_{max}=\frac{V_{rms}}{4,44NAf}...[34]\)

VSV.

To be continued...