Svenska ElektronikForumet

Hej igen!

Jag har en transformator som jag tänkte använda till ett projekt som gör mig litet konfunderad. Den har tre par kablar ut, 60V, 30V och 16V AC. Det mäts när den är inkopplad men obelastad. När jag därefter kopplade 30V-kablarna på en diodbrygga och sedan vidare till en krets för att kunna reglera utström, så får jag helt tokiga mätvärden. När jag mäter på de som går in till diodbryggan, som tidigare visade 30V, så visar den 55V. Mäter jag på DC ut så får jag 50-någonting också. När jag mätte AC på DC-ut på diodbryggan så visade den 110V. Är det min multimeter som fått dåndimpen eller vad kan förklara det här? Jag kontrollmätte med den på batterier och andra strömkällor där den verkade visa rätt. Någon som har en förklaring? Är mest nyfiken på vad som orsakar det här för mig oförklarliga fenomenet.

Fråga nummer två gäller en mikrovågsugnstransformator som jag lindat om sekundärlindningen på till ett pinnsvetsprojekt, men det är ett senare projekt. Just nu har jag bara lindat om två transformatorer. Den första fungerar, kopplar jag in den så låter den bedrövligt högt men skickar ut ca. 20V vilket är vad jag vill åt. Transformator nummer två surrar mjukt, skickar ut 11V (samma antal varv på lindningen varv) blir väldigt varm och sedan går proppen. Min gissning är att någonting inuti primärlindningen gått sönder (eftersom jag bara får ut 11V) och att den kortsluts? På den första transformatorn går trådarna rakt till spolen, på den andra gick de via några tjockare kablar som var lindade 2-3 varv runt transformatorn, som jag tog bort enligt instruktionerna på Instructables. Jag har svårt att se hur de skulle göra någon avgörande skillnad, men jag vet inte heller vad som kan vara orsaken om det inte är en trasig primärlindning. Någon som vet?

På 30V lindningen ska du få drygt 40V likspänning efter glättningen
Obelastat

Obelastat och likriktat ska du få ca 1.4 ggr högre spänning. När du lastsr sjunker spänningen.
Det finsn lite formler om detta på stan, jag menar på nätet:
Här har du en http://www.sowter.co.uk/rectifier-trans ... lation.php

Likriktad växelström med diodbrygga och glättningskondensator efter (och olastad) ger ca 1.414 ggr högre spänningen (minus framspänningsfallet på dioderna) än uppmätt växelström. - det beror på att toppspänningen på en sinuskurva är 1.414 ggr högre än medelspänningen.

Likritarbryggan gör att en kondensator efter likriktaren laddas upp till toppspänningen efter några perioder - spänningen kan vara ytterligare lite högre pga överlagrade spänningsspikar och annat på den inkommande matningsspänningen om utgången inte är en smula lastad med något som drar lite ström.

Multimetern kan mycket väl visa galna värden när kurvformen inte längre är sinus som efter en likriktarbrygga - därför bör man skaffa multimetrar som uttalat står 'True RMS' på om det skall mäta rätt på mer komplexa kurvformer.

Sedan kan resultatet bli olika hur man mäter, om systemet har belastning inkopplat etc.

----

Microvågsugns-transformatorer:

Har du lossat på några bultar/clips etc. på järnblad-kärnan på trafon i samband när du tog bort högspänningslindningen? Om de inte sitter ihop riktigt ordentligt och väldigt fast så kommer det börja brumma och surra - kärnan är som mest utstyrd magnetiskt när ingen last är inkopplad och det klapprar mellan bladen (om det inte är ihoplackat, klamrat och bultad väldigt hårt) och bullrar som mest då, ju mer man belastar, ju mindre surrar trafon.

tänk på att inte ta bort eventuella magnetiska shuntar (ev bladade järnbitar, typ klossarna precis under röda kabeln och ovanpå primärlindningen i bilden http://people.ku.edu/~matt915/projects/ ... former.JPG) som kan vara instoppade mellan primär och sekundär-lindningen, skall du ha trafon som punktsvets så är dessa skillnaden om du får en hanterbar svetsström eller att säkringarna går så fort svetselektroderna når varandra.

Vad som gjorde att trafo nr:2 inte fungerar kan bero på vad som helst, men något borde ha blivit väldigt varmt och det börja lukta en massa om det är en lindningsvarv som har kortslutning då strömmarna blir i samma område som till din tänkta punktsvets.

Det är inte så att du fått fatt på en trafo avsedd att matas med 110 Volt?? - det är det enda jag kulle kunna tänka mig att dra så mycket ström att säkringar går utan att något blir så varmt att det börja lukta en massa... - en variant på samma tema är om man har varit slarvig att blada ihop järnkärnan och med stora luftgap mellan EI-styckena om man tagit isär den (= induktansen blir mycket lägre och strömmen rusar).

Det förklarar litet! Tänkte inte på att kondensatorerna kunde lagra en spänning som är högre än den när jag mäter direkt på diodbryggan utan kondensatorer inblandade.

Ja ljudet har sin enkla förklaring. Allting är löst för tillfället tills jag kan testa allting litet mer provisoriskt och vet att det fungerar.

Vad enkelt det blev plötsligt! Jag har tagit bort shuntarna i samband med att jag lindade om dem. På den ena har jag satt tillbaka dem, men inte på den andra! Jag tror att båda E-bitarna är oskadda. I-bitarna har jag däremot limmat ihop med kemisk metall efter att de föll isär under demonteringen. Däremot är inte E och I-bitarna ihopsatta. Men det har jag sett folk prova utan att de är och det fungerade. Min transformatorkunskap är inte tillräcklig märker jag, men det här har hjälpt mycket! Skall hitta på shuntar och prova igen för att se hur det går då!

E och I elementet i trafon måste sitta ihop dikt an - annars blir luftgapet för stort för att överbrygga mellan sidbenen och mittbenen på 'E' för att få tillräckligt magnetisk flöde och induktansen rasar till nästan ingenting och du får väldigt stor ström i primärspolen.

Magnetiska shunten mellan primär och sekundär-spolen räddar den värsta strömrusningen och håller ned strömmen på primären om primärspolen är i den slutna delen på 'E' och sekundärspolen är på den öppna delen av benen på 'E' och shunten mellan dessa spolar och verkan blir att primärspolen har ström ungefär som om transformatorn går med hård last, lite överlast men ändå så att det klarar sig om benändarna på 'E' är i fria luften.

Dom här shunt-järnen gör att transformatorn strömbegränsar sig genom att skapa en stor läckinduktans och bara delar av magnetfältet når sekundärlindningen och verkan blir mindre när sekundärlindningen lastas från öppen port till ren kortslutning - en strömbegränsning som om det var en stor drossel i serie med transformatorn på samma sätt som en drossel i serie med en lysrör där strömmen är bara ca 10% högre när glimtändaren är aktiv och nära kortslutit röret än strömmen under full drift.

trafon med shuntjärnen på rätt ställe så kommer du kommer att finna att spänningsnivå och strömförmågan på sekundärlindningen kommer att variera mycket med hur mycket du överbryggar de öppna benen på 'E' med smalare eller bredare knippe av I-järnet som du placerar över ändarna på benen av E-delen. - och ju mer av I-järnet som placeras tillbaka på E-benen, ju mindre tomgånström kommer trafon att dra.

---

Varför man har den lösningen med magnetiska shuntar är för effektfaktorkorrigering då dioden och kondingen efter på sekundärsidan och som dubblar spänningen ger ytterst pulsig strömförbrukning med rejäl strömpeak på kanske 100 ampere bara på periodtopparna och skulle smälla säkringar även om medelströmmen håller sig under tex. 10 Amp säkring utan denna läckinduktans i transformatorn.

Det är också denna läckinduktans som gör MOT-trafo möjlig att bygga punktsvetstransformator av utan att en massa säkringar ryker hela tiden så fort man kör ihop elektroderna på svetsen.

Ett koncept som microvågsugnstillverkarna snodde från den gammla hederlika "buzzbox" pinnsvetsen där man vevar i och urr ett shuntset mha den där veven/vredet uppepå/på sidan.