Hehehe, nu har whiskydimman släppt lite och jag kan besvara denna fråga.
Ferrit har oerhört bra verkningsgrad men samtidigt en stor nackdel.
Den mättas otroligt fort pga dess låga fältstyrka på ca 0.45 tesla.
För att utöka den användningsbara området lägger man in ett luftgap i ferriten men detta
sänker dess permeabilitet dramatiskt och man får kompensera med fler varv till högre resistans.
Sist men inte minst är ferritens usla beteende nära mättning. Permeabiliteten stupar snabbt och brutalt
när man överskrider mättningsgraden, vare sig med luftgap eller inte. Detta gör att man inte kan utnyttja
materialet gradvis med ökande strömuttag. Permeabiliteten kommer att sjunka som en sten och ens
design riskerar att totalt flippa ut om man inte har tagit med detta i beräkningen.
Jag gillar ferrit vid en specifik tillämpning som högeffektiv Switchtrafo där den är helt överlägsen.
Men skall man designa en kompakt drossel med hög strömdensitet vs storlek, (som mitt nästa projekt där
jag behöver 6st toroider på 47uH, 80amp på en relativt liten yta), då gäller endast Optilloy pulver toroider
lindade med formpressad litz för min del. Fördelen med Optilloy (och givetsvis andra pulverkärnor) är att
dom har långsamt sjunkande permeabilitet (och induktans) när strömuttaget pressar kärnan nära mättnad.
D.v.s mina tajta 47uH drosslar ligger fortfarande på 16uH när strömmen peakar på 80amp, vilket är riktigt bra.
En ferrit hade fallit ner till 0uH långt tidigare och orsakat ren kortis i min nya 3-fas sinuskontroller.
Kolla in dom här feta ultramega induktorerna från Coilws. Där är tydligt specat vilken induktans som finns
kvar vid diverse strömuttag.
http://www.coilws.com/index.php?main_pa ... 12_229_113
Hade dom inte varit så förbaskat stora hade jag kunnat använda dessa istället för mina egna Optilloy drosslar.