Svenska ElektronikForumet

Många här på forumet gör kopplingar med lysdioder.
Här är en intressant koppling. Många lysdioder i serie utan strömbegränsande motstånd.
Induktorn L laddas upp med en ström när transistorn leder.
När transistorn inte leder så går strömmen genom lysdioderna.
Spänningen anpassar sig till lysdiodernas behov automatiskt.

Eeee hur tänkte du nu.
Detta är ju en klassisk buckregulator med strömåterkopplad utgång, mera standard än så här blir det inte.

Vanligtvis brukar man koppla lysdioder bara med ett motstånd till matningspänningen och matningsspänningen begränsar hur många lysdioder man kan ha i serie.

Jag har konstruerat en 100 LED matris (se projekttråden) med alla LED i parallell och
med balanseringsmotstånd på varje LED. Nu jämför jag med om jag skulle bygga
en variant med den här tekniken.
Frågan blir om det skulle bli billigare och bättre med den här varianten?
100 LED => matningsspänning max = 200V och mos-fet:n får en rejäl spännings
spik på drain. Att dela upp den här kretsen på 10st kommer varken bli smidigt
eller lätt att få samma intensitet i alla rader då 10 L måste vara väldigt lika.
Tekniskt är det intressant. Det blir mindre effektförlust med pwm,
även om det i det här exemplet kommer att gå åt en del i Rsense.
Jag läste också någonstans att intensiteten på lysdioderna kommer att upplevas
på ett lite annorlunda sätt när man peakar pulser genom dioderna men det blir ju
svårt att säga hur det blir utan att ha sett och jämfört.

Vitsen med feedback är inte heller så dum. Lysdioderna kan belysa något, tex
en sensor i bokhyllan. Sensorn i sin tur är kopplad till en termometer. Blir det
varmare i rummet justeras sensorna känslighet och mer rött ljus krämas
automatisk på.

Alltså...

Antingen har man en enkel lösning med strömbegränsningsmotstånd.
Det är enkelt att beräkna och koppla, men bränner lite effekt "i onödan".

Eller så bygger man en aktiv strömreglerande krets, t.ex som App-noten visar.
Det är lite mer komplext, men mer effekt-effektivt, så att säga.