Svenska ElektronikForumet

Såg en riktig tjejfilm med tanten igår. Chicago hette den med bla Richard Gere. Nåväl. I slutet av filmen så är det två tjejjer som dansar framför en enorm ljustavla bestående av en matris med "vanliga" glödlampor av måtten låt säga 100x200 lampor

Filmen utspelar sig på 20-talet och jag undrar hur man tekniskt skulle lösa dilemmat att få ljusskylten att uppföra sig såsom i filmen.

* Glödlamporna kunde dimma 50%
* Vertikala och horisontala "ribbor" kunde röra sig över ytan
* En text typ "Kalle & Anders" stod skriven med skrivstil på ytan
* Grafiken kunde inverteras så att texten omväxlande var tänd/släckt

Well gossar. Hålkort is the shit, hur gör man sen? Någon som har tips?

Jag förstår inte riktigt vad du menar, tror du att filmen var inspelad 1920? Eftersom den är inspelad i nutid så har dom naturligtvis inte använt hålkort Eller missförstår jag dig helt, vad vill du egentligen få svar på?

/PeterH

Filmen är bara några år gammal, men den utspelar sig i 20-talets chicago. Eftersom resten av filmen är rätt autentisk kan man ju förvänta sig att dylik teknik också var det.

Så... hur skulle man löst detta dilemma med dåtidens teknik? Hur programmerar man ett hålkortssystem där man har en matris med 100x200 "pixlar"? har man ett 100 punkter brett hålkort som är 200 rader långt som man matar in i ett reläbord och sen kommer man till den 201'a raden och där aktiverar man reläbordet samtidigt som nästa 200 rader matas in i reläbord 2? Det måste hursomhelst vara sjukt bra drag i hålkorten för att få det att funka... typ

Jo jag tänkte också på det där då jag såg filmen. Det känns faktiskt lite "på gränsen" så där tekniskt sett. Jag skulle bli förvånad om det fanns en motsvarande display på 20-talet.

Den binära tekniken är inget nytt som bara använts sedan datorer började användas, binärtekniken togs faktiskt fram av tygindustrin och användes i dom gamla vävstolarna... Det är inte otänkbart att hålkorten var binärt kodade och att displaymatriserna byggdes upp på liknande sätt som idag, men med reläer. Genom att switcha in motstånd kan man enkelt få till olika ljusstyrkor, men styrskåpen lär ha tagit stor plats...

Men jag håller med maha, vet man att det verkligen fanns denna typ av skärm redan på 20-talet eller är det bara en passande effekt för filmen?

/PeterH

Om man tänker sig att man har 4 uppdateringar/sek av ljusskylten, och varje längd på hålkorten är 5mm och 200 punkter långt, och att man har två reläbord som programmeras så borde det innebära en hålkortshastighet av ca 80cm i sekunden. Då måste man ha optiska sensorer som läser av hålen. Allt annat skulle utan tvekan riva sönder banden. Scenen var ungefär 3 minuter lång. 3 minuter = 144 meter långt hålkort. Det är inte otroligt att det skulle funka, men det skulle kosta FLIS att bygga. Någon som är sugen?

Hittade en lirare med lite info om självspelande pianon.

http://goto.glocalnet.net/hk-konsult/vorsetzer.htm

100-ställiga hålkort är alltså ingen omöjlighet även om hastigheten måste höjas.