Svenska ElektronikForumet

Har jag bara otur eller är telekontakter 6,35mm och 3,5mm ett dåligt alternativ över lag. Har hänt flera gångar att hörlurar eller styrning till förstärkare har slutat att fungera. Och jag måste då dra ut och sätta in den igen flera gånger så fungerar det. Vad är det som händer när dom slutar fungera. Är det för liten anläggningsyta eller vad är orsaken. Det händer sällan RCA-kontakter. Går det att förbygga med någon form av kontaktspray. Lägger in en länk till en telekontakt om någon har missat vilken typ det är.
https://www.eluxson.se/img/cms/telekontakt-mono.png

Jag har som erfarenhet att de går sönder inuti kontakten, för klent uppbyggda. Själva pluggen är det väl inget fel på tycker jag, det är där kabeln har lötts (eller på annat sätt fästs) mot pluggen det brukar gå sönder då det river och sliter i kabeln. Har man tagit upp dessa ser man hur otroligt klena trådarna är på insidan.

Äldre kontakter verkar va mera bastant byggda.

Det blir oxid på ytan, och då de fjädrande klämmorna bara gör kontakt på en minimal yta blir det hög kontaktdämpning. Om man snurrar på kontakten och det knastrar i högtalarna är det ett tecken på oxid.
Kablarna från mitt externa ljudkort till ljuddatorn, till de akiva högtalarna har 6,35mm telepluggar. Får göra rent dem titt som tätt.

Har även jag erfarit att det bildas ett hårt oxidlager på ytorna.
Kontaktspray och man får helst gnugga rejält med ex en tops, så blir det bättre en tid.
Hade en gång gulpläterade 3,5 mm de var ännu sämre än de med nickelyta.

Jag retade mig en gång på att mitt multimätare inte visade noll Ohm om man lade ihop testpinnarna.
Man fick klämma ihop dem hårt för att få nära noll.
Tog sen kontaktspray och gnuggade testpinnarna hårt, sen behövde man bara lätt lägga ihop dem.

Även där billiga testpinnar av mässing och förnicklade.

Så detta med kontaktytor är inte lätt.

RCA kontakterna glider ju när man sätter ihop dem och riktigt skrapar fram en ren metallyta.
Ofta förtennade, vilket gör att det liksom smälter in i ytbeläggningen.

Roysan

Pluggarna håller ofta förfärande låg kvalitet. De kan t.ex. vara sammanfogade genom nitning och ha isolationsbrickor av lättsmält plast. När sladdarna löds på mjuknar brickan och det blir glapp i själva kontaktdonet.

Hylsdonen till 3.5mm är ibland väldigt klent uppbyggda och de är till stor del av plast. Mycket glapp då de har ett kort plaströr och en stor del av pluggens längd upptas av kontaktfjäder, istället för ett stadigt metallrör som samtidigt är kontaktyta. Glappet ger dålig kontakt både här och där.

1/4"-donen är i reget mycket stadigare och fungerar bättre, även om de är plastiga.

Förr var där mer metall i kontakterna och isolerbrickor av pertinax. De var betydligt bättre på alla sätt. Är nog även annan yta idag. Ofta är lödytorna olödbara och måste filas. Samma yta på kontaktytorna är nog även oxidbenägna utan att det syns.

Jag har ju ett hundratal 3.5mm kontakter i mitt kommande projekt.


Jag har haft en seriös fundering att använda 4mm banankontakter inte bara för att de kanske vara mindre benägna att stöka, utan dessutom kom i massa sköna färger. Dock, vissa moduler har dessa 3.5mm-kontakter lödda på kretskorten ...

Kollar man den riktiga stollevärlden - HiFi/High/End - har man en massa tankar om kontakter, material i kontaktelement och isolationen, men regelbunden motionerande av kontakterna är nog det enda som hjälper, eller att löda ihop allt.

Just vridtest med ljudåterkoppling bjuder ofta på skrapljud.
Sen är ju allt inte guld som glimmar, fastän säljaren säger så.

Ok då var det tydligen inte bara jag som har haft problem.

Det är inte ofta som jag har problem med att det blir glapp eller knastrar,
men i min nya dator satte jag i ett ljudkort som heter Soundblaster audigy fx.
Det har 3,5 mm-kontakter till allt. Utgången för stereo-ljud krånglar ibland.
Ibland, inte ofta, så försvinner ljudet i ena kanalen. Då får jag krypa in
bakom datorn och trycka in proppen, så kommer ljudet tillbaka.
Jag vet inte om det är uttaget eller proppen som det beror på,
men jag gissar på uttaget. Så kvaliteten känns inte jättebra ibland.

I andra datorn är det också 3,5 mm-kontakt för ljudet ut,
och det krånglar aldrig. Det bara fungerar.
Det ljudkortet är både äldre och låter mycket bättre,
och verkar vara bättre byggt.

Alla kontakter har ett garanterat antal in- och urkopplingar.
T.ex. DB-kontakerna finns med mellan 50 och 500 kopplingar, allt beroende på ytlag på kontaktdelarna - och pris.

Så det FINNS vettiga kontaktdon - men man ska läsa datablad NOGA och får man en produkt med "icke-slittåliga" kontaktdon får man antingen hitta nya med bättre data och byta - eller göra en liten hane-hona där man kopplar in den en enda gång och sedan har ett kvalitetsdon i andra ändan som man sedan jackar in o ut.

Mina kontakter till datorerna är inget som jag tar ur och sätter i ofta,
utan dom sitter nästan alltid där. Det är bara om jag måste ändra på något
eller behöver koppla om signalerna som jag rör dom.
Och att snurra på kontakterna ger inte ett enda knaster.

Min erfarenhet är också att det beror på dåliga konstruktioner, ofta är det kontaktblecken inuti honkontakten som är dåliga, eller tex som sagt ovan att "pinnen" bara är nitad mot ett metallbleck, ofta av billig metall.
"Riktiga" proppar är helsvarvade i metall med hög kopparhalt men de är rejält mycket dyrare att göra.

Vidare är ofta kabeln så dålig att det med tiden går av kardeler vid dragavlastningen, eller vid anslutningarna och skapar dålig kontakt.
Jag har ofta råkat ut för det på billiga mikrofoner och liknande.

Honkontakten på apparaterna är nästan alltid också kass efter några år.

Militära anslutningsdon är gjorda på ett annat sätt så att de inte har någon av alla dessa veka punkter, eller kan brytas av lätt.
Honkontaktytan är också ofta gjord så att den skrapar bort oxid på militära anslutningsdon, vid kritiska applikationer är de även silverbelagda. (Tyvärr kostar de en njure och en lunga... )

Edit, IceCap beskrev detta bra.

Ja, de är och har alltid varit mer eller mindre usla. Visst är det kvalitetsskillnad mellan olika fabrikat osv, men principen är rätt usel.

Vi ska väl vara glada för att de för kabelmontage för lödning har skal av plast istället för bakelit. Min kvalificerade gissning är att nån fabrik i f.d. östblocket gjorde skalen av bakelit i alla år och gick i putten eller liknande när östblocket föll, för det var då övergången till plast skedde, flera årtionden efter att bakelit slutat användas till cirka allt annat.

Marta skrev: ↑26 augusti 2024, 12:08:10Förr var där mer metall i kontakterna och isolerbrickor av pertinax. De var betydligt bättre på alla sätt. Är nog även annan yta idag. Ofta är lödytorna olödbara och måste filas. Samma yta på kontaktytorna är nog även oxidbenägna utan att det syns.

Förutom att signaljord kopplades till chassijord på den tiden. Men det fanns bra 6,3mm-chassihonor av plast även förr.

HUGGBÄVERN skrev: ↑26 augusti 2024, 12:21:27Jag har haft en seriös fundering att använda 4mm banankontakter inte bara för att de kanske vara mindre benägna att stöka, utan dessutom kom i massa sköna färger. Dock, vissa moduler har dessa 3.5mm-kontakter lödda på kretskorten ...

Vad sägs om 2mm banankontakter?

Beror ju på hur de av bakelit var gjorda, vissa var bra och jag har aldrig haft problem med dem, andra av gammal hårdplast har jag däremot ofta haft problem med.
Felet är att en del äldre konstruktioner hade en vek punkt vid anslutningen där belastning togs upp av bakelithöljet eller en smal tunga av backelit, på de som är bättre gjorda tas belastningen upp av en mässingspinne som är helsvarvad och löper genom hela kontakten, obruten.

MiaM skrev: ↑27 augusti 2024, 12:45:57 ...

Om det är de jag tror att du menar så har jag sett dem gå rakt av vid något tillfälle...