Kabelproblemet eller vad det var löste sej självt.
När man t.ex. ska felsöka eller följa kabel i kabelstammar till bilar brukar jag lägga på en liten signalgenerator, en 7414 som får avge 1kHz modulerad av 2-3 Hz. Extra moduleringen behövs då man lätt blir immun i öronen av en konstant ton. När det blippar är det lättare att skilja från annat skräp som också kan finnas på akriv kabelstam.
Har hörlur med inbyggd förstärkare, äkta Aliexpress med BT och FM-radio förutom modifierad mic-ingång. till vilken jag kopplar ett tonhuvud från bandspelare för att ge lätthanterad och exakt sökning som fungerar både på avbrott och kortslutning.
Har liknande anordning för att hitta kabelbrott till robotklipparen fast kör då typ 100kHz modulerad bärvåg, fortfarande mha en 7414.
Om man har oscilloskop kan man mäta mha TDR där reflektionstiden från en snabb fyrkantpuls är lätt att omvandla till avstånd i meter till avbrott eller kortis.
Ännu enklare om man har en VNA och mäter IFFT, En VNA har pulsgeneratorn inbyggd, eg svepgenerator som kan ge mer detaljerad information. De flesta VNA har mjukvara för IFFT så att man kan läsa avstånd till olika impedansförändringar längs kablar. Kan även avslöja halvbra kontaktering, korrsion eller klämskador. Ett vanligt användningsområde är att just hitta klämskador någonstans utefter en koaxkabel, där skadan inte syns utanpå utan bara gör att man får fel transmissionsimpedans.
Både mätningar av reflektionstider med VNA och med oscilloskop för att finna avstånd till kabelförändring, man måste för bägge ta hänsyn till att pulstiden är för tiden i bägge riktningarna och att pulsen rör sej med 0.6- 0.8 c beroende på kabeltyp, dvs mindre än ljushastigheten. Med VNA kan man på detta viset mäta med hög noggrannhet även på kablar som är milslånga. Det finns särskilda kabeltestare för att finna kabelfel på riktigt långa kablar som egentligen är en enklare form av VNA.
De flesta VNA har signalgenerator som sällan överstiger 20dBn i utnivå vilket kan göra att mycket liten signalnivå reflekteras på långa kablar och det är även begränsat hur mycket insignal en VNA tål. Ska man hobby-mäta på riktigt långa kablar kan då ett oscilloskop vara bättre alternativ då man kan använda pulsgenerator som injicerar kraftfullare pulser. in i kabeln som man mäter på. Särskilt när tranmissions-impedansen är viktig kabel-faktor och där fukt eller begynnande korrosion är viktiga mätparametrar så är VNA alltid att föredra.
För riktigt länge sedan, innan oscilloskop existerade, när de första avbrotten på Atlantkablar för telegrafi inträffade hade man ingen bra metod att felsöka var avbrottet inträffat.
Allra första Atlantkabeln (1856) tappade förbindelsen efter några månader. Det var bara att konstatera att "shit happens" och lägga en ny kabel 10 år senare.
För den tiden stora kostnader men telegrafin var ekonomiskt betydelsefull för de som handlade med aktier och valuta, Alternativa förbindelsen över Atlanten var med fartyg då radio-telegrafi över Atlanten kom först på 1900-talet.
Det utvecklades dock snabbt sätt att mäta fram var brottet fanns tillräckligt noggrant så att man kunde finna reparationsstället med rimlig precision så när den nya kabeln las 1866 hade man tagit fram en moderniserad version av lord Kelvins spegelgalvanometer.
Galvanometer var försedd med spegel istället för visarnål. Mot spegeln riktades en koncentrerad ljusstråle från en karbidlykta vars ljus-reflektion ritades på en stor vägg via en ytterligare roterande spegel. Man fick i princip både ett enkelt oscilloskop och projicerad storbilds-tv i ett paket. Sedan var det bara att nyckla iväg en puls vars puls och reflektion ritades upp på väggen och även talade om grad av avbrott eller kortslutning. En tidig form av TDR.
Självklart kan man modernisera spegel-galvanometern och mäta efter avvikelser på billaddkablar.
Mirror-Galvanometer-2.png
En av anledningarna man misstänkte att första kabelavbrottet inträffade för Atlantkablen var att man kanske fått induktiva effekter som skapat överslag på mer än 1000V i kabeln så att det uppstått avbrott. Man nycklade med typiskt 250 Volt för att alls få över någon detekterbar signal i andra änden av kabeln.
Detta var innan elektriska förstärkare och mellanförstärkare var uppfunna varför man var tvungna att brassa på med rejäl spänning.
Ett annat problem vad gäller kabelns livslängd var att det var svårt att lägga långa kablar i jämn takt och att det var svårt att bromsa fartyget när det uppstod problem med kabelutrllningen. Den tidens mest anlitade fartyg för läggning av Atlantkabel var ett enormt segelfartyg, världens största i de flesta kategorier. Det var sann hybridsdrift då den försetts med ångmaskin på 8000hk som dels drev två vattenhjul samt för säkerhets skull även en skruvpropeller för bättre manövrerbarhet oavsett vind.När den inte transporterade kabel kunde den ta 4000 passagerare. Ett av fartygets stora problem var att man antog att det med tiden växte 300 ton marinliv på skrovet och det fanns ingen docka i världen stor nog att kunna ta in fartyget för underhåll av dess skrov. Allt var i enorma dimensioner, även dess underhållskostnader som till slut gjorde att fartyget höggs upp då ingen hade råd att hålla det i drift.
Great_Eastern_painting_smooth_sea-2.jpg
