Men visste folk så mycket mer förr? Vet de som "ska kunna bättre" så mycket idag?
Ett par exempel:
1: Ett av de sätt att lära sig elektronik som fortfarande anses vara bland de bästa för nybörjare är böckerna Elektronik för alla. Jag minns att de var rätt bra, men en hel bokserie lyckas helt ignorera en så viktig och grundläggande sak som behovet av avkopplingskondensatorer. Jag tycker synd om alla som eventuellt gått igenom hela den här bokserien och sen försökt sig på något mer avancerat och inte fått det att fungera på grund av detta.
2: Handic hade på åttiotalet framgångar med att sälja prisvärda hyggliga parabolanläggningar. De började med enklast tänkbara anläggning, en parabol som ställdes in fast mot en satellit, ett mikrovågshuvud som man fick vrida ett kvarts varv själv för att byta polarisation, och en mottagare som bara hade en tuningratt för bildbärvåg, en för ljudunderbärvåg, afc, videobandbredd och strömbrytare. Så långt gick allt bra.
Men sen gick något snett. Man var i princip först ut med att låta matningsspänningen till mikrovågshuvudet växla polarisation. På den tiden fanns inte huvuden med två "antenner" utan man använde i detta fall så kallad "ferrotor", en grej som monteras före "antennen" och där en vis likström helt enkelt vrider polarisationen på signalen. Hur som helst så behövdes det då en tillsats för att befintliga mottagare skulle kunna variera spänningen. Detta gjordes med ett kretskort handmonterat i en skärmad apparatlåda av en typ som säkert fanns hos Elfa, fast lackad "Handic-brun". Det kunde varit bra så, men i praktiken så satt kretskortet inte fast ordentligt och om man tappade den rätt tunga lådan i golvet så rörde sig kretskortet såpass att vid vissa frekvenser blev det rätt påtaglig dämpning. Skitdumt. Det hade varit bättre med en tillsats som byggts in i befintliga mottagare, spänningen som behövde regleras passerade redan en separat säkringshållare så därför hade det inte varit svårt för inte så skickliga personer att montera ändringen. Men det här var ändå något som i någon mån var något sånär fungerande.
Värre var när de försökte sig på motorstyrda paraboler. De tog fram ett riktigt bra fäste av Polarmount-typ (enda förekommande varianten för motorstyrda paraboler för privatpersoner, i stort sett, eftersom den endast kräver en motor för att följa geostationära banan). Men om masten var för kort så passade röret inte att skarva med någon standarddimension. De riktigt allvarliga problemen var dock själva motorn (som var tillsats till fästet). Dels var någon del i utväxlingen för klen så att vid kraftig storm kunde den gå sönder så att hela parabolem blåste fritt mellan ändlägena. Om den då inte gick fritt hela vägen så blev förstås parabolen förstörd och såg ut som en trattkantarell. Dels så var det extremt pilligt att få in sladdarna i motorn, såpass pilligt att det enda rimliga var att före montering sätta på ett par meter långa kablar och sedan skarva dessa i en dosa invid. Dels så var motorns kraft och styrningens avsäkring på gränsen, så i vissa fall brändes säkringar på löpande band. "Alla" andra hade strömbegränsning på sina styrningar, istället för vanliga säkringar. "Alla" andra köpte linjärställdon (eller vad de kallas) från vedertagna tillverkare av sådana. Som extra bonus så var det såpass mycket glapp mellan lägesenkoder och själva parabolens rörelse att man var tvungen att programmera varje position på två minnesplatser, en för rörelse österifrån och en för rörelse västerifrån.
Som extra bonus så hade motorstyrburken också inbyggd funktion för att växla matningsspänning till mikrovågshuvudet, istället för den lilla lösa lådan jag nämnde i förrförra stycket. Jättebra tanke, och just den funktionen var i sig bra. Mindre bra var att signaljord var kopplad till chassiet både via koaxkabeln och via signalkabeln för pulsgivaren för motorns rörelse. Med parabolen kanske 15 meter från mottagaren så fick man en jordslinga på 30 meter. Givetvis fungerade detta inte tillfredställande utan när motorn kördes (och ingången från givaren var aktiv) så plockades det upp allmänna störningar. För att slippa programmera om allt så fick man då uppskatta hur mycket rörelse motorn låg "fel", växla plus/minus till motorn, köra den manuellt halvvägs så långt som felet var, växla tillbaka och köra resten, och hoppas att man hamnade rätt.
Detta med störningar och att ta sig tillbaka till rätt läge led faktiskt de flesta motorstyrda paraboler av, fast oftast inte fullt så illa. Det fanns något annat fabrikat som också led riktigt mycket av detta, delvis beroende på att pulsingången var aktiv även när motorn stod still (!).
Den enda tillverkare som slutgiltigt löste detta var Grundig när de gav sig in i branschen. De hade ju rätt många års erfarenhet av att tillverka konsumentprodukter och insåg ju att sånt skit som förekom i branschen skulle inte passa i deras sortiment. För att slippa problemen med missade pulser och felaktigt läge så var det så enkelt gjort att om motorstyrningen slogs av med nätströmbrytaren medan motorn rörde sig och sedan slogs på så körde den motorn till ena ändläget (där det normalt fanns ändlägesbrytare på alla vettiga motorer) och började sen räkna den änden som noll. Om en kund ringde återförsäljaren och det verkade ha uppstått detta problem så var det bara att säga åt kunden att växla program så att motorn börjar röra sig och sen slå av och på styrningen, så blev det bra.
Men Handic var inte de enda att göra dåliga grejer. Om vi vänder på steken så var en norsk tillverkare vid namn Fibo-Stöp överlägset bäst på att göra rimligt stora paraboler. Deras 90cm motsvarade ungefär en vanlig 1,2m-parabol i mottagningskvalitet. Grundig, Philips och några få fler körde med dessa, de flesta körde med sämre grejer. Någon fabrik som tillverkade nästan alla paraboler till de billigaste anläggningarna omkring 1990 hade så dålig kvalitet att nån importör berättade att de hade returnerat några riktigt usla, och tillverkaren hade liksom inte låtsas om att de fått tillbaka parabolerna men däremot sett till att leverera lite bättre kvalitet. Hur som helst så hade dessa rätt usel passform, och det visade sig att en privatperson som monterat parabol själv gjort fel och utsatt själva skålen för så mycket våld att den var rejält böjd. Men på grund av att konstruktionen var såpass usel så kvittade detta, det blev ingen direkt skillnad i bildkvalitet mot hur det brukade vara på dessa.
3: Stora företag visste inte heller riktigt vad de gjorde. Texas Instruments skulle ge sig in på hemdatorer, men visste inte riktigt hur de skulle sikta. Först tog de fram en 16-bitarsmikroprocessor vilken vad jag förstått hade prestanda bättre än konkurrenterna. Men sen kom de på att det blev dyrt med ram och rom med 16 bitars bussbredd så därför är minnet en flaskhals i TI 99/4A. För att göra saken än sämre så var de inte sugna att betala Microsoft (som var den stora leverantören av Basic på den tiden) att lära sig TI:s mikroprocessor och koda basic för den, utan Basic TI 99/4A skrevs i nån pseudokod som kördes i nån interpretator. Extremt långsamt. Dessutom hade denna Basic inte stöd för att peta in egen maskinkod i minnet, varpå hobbyister som lärde sig maskinkod var ytterst ovanligt.
Ett annat stort företag, Commodore, hade visserligen enorm tur med succéerna med t.ex. C64 och många Amiga-modeller. Men de hade också rätt mycket otur med en hel del produkter, och visste inte vad de gjorde. Om ni kanske minns Plus/4 / C-16 så är storyn att de först ville göra något för att kriga med de riktigt enkla maskinerna såsom ZX-81 och liknande. De tog fram en krets som gjorde i stort sett allt som mikroprocessorn inte fixade, och en variant av 6502 som passade i konstruktionen. Med ett fåtal ytterligare kretsar så hade de en komplett dator. Den skulle kunna ha sålts för under en tusenlapp med suddgummitangenter (då en ZX Spectrum kostade det dubbla). Men sen fick nån beslutsfattare för sig att ändra på konceptet. Det skulle plötsligt vara avancerade datorer, och flera modeller. Det togs fram flera prototyper varav en ungefär blev Plus/4. Nån kom på att bygga in den i samma skal som C64/VIC-20 och då hette den C-16, och trots att det var ett rejälare skal var det snikmodellen.
Dessutom var C-64 delvis en fråga om tur. Det fanns väl något glapp mellan halvledartillverkaren Mos Technology (som tagit fram 6502) som Commodore ägde, och konstruerandet av datorer. Således pågick framtagning av kretsar och utveckling av datorer som lite separata spår. Det fanns t.ex. ett projekt för att göra en VIC-20 med 40 tecken per rad, med fåtal prototyper av videokretsen som var plug-in-kompatibel med den vanliga. Samtidigt så hade de kombinerat en än bättre grafikkrets, en bättre ljudkrets och en variant av 6502 med några inbyggda I/O-portar till ett TV-spel som floppade i princip totalt. Trots att detta floppade så insåg de att den grafikkretsen var ju bättre för en hemdator, så de tog fram C64 baserad på den. Och trots att TV-spelet floppat så skulle C64 ändå vara kompatibel, vilket bland annat gjorde att minneskartan blev lidande med 4k ram i en "lucka" ovanför basic-rom och I/O så att den delen inte gick att använda som kontinuerligt minne till Basic. För att röra till det ytterligare så tog de samtidigt fram "proffsdatorer" som efterföljare till PET (som väl faktiskt sålt hyggligt fram till början av åttiotalet, tror de bl.a. var näst störst i Sverige med ABC som stor etta). Dessa "proffsdatorer" fanns i ett par utföranden, dels med textläge utan grafik och 80 tecken per rad, och dels med grafikkretsen som hamnade i C64. Men när C64 blev en försäljningssuccé så insåg Commodore att detta var vad de skulle satsa på. Till slut togs C128 fram, och den fick väl innehålla ungefär allt de rimligt kunde trycka in i en åttabitarsdator eftersom alla som konstruerade den insåg att det skulle aldrig bli nån mer 8-bitarsdator.
Vad vi däremot nog aldrig kommer veta är hur dålig idén var med Commodores externa diskdrives med inbyggd komplett mikroprocessor med ram, rom och I/O. För andra tillverkare så var konceptet dumt, men vi vet inte hur lite kretsarna kostade för Commodore att internt köpa från sitt dotterbolag som gjorde kretsarna. Räknat i kvantiteterna som t.ex. 1541 såldes i så var det kanske billigare än att köpa bara diskkontrollerkretsen (som ofta var mer avancerad) som andra tillverkare körde med.
Ren tur att det gick bra för Commodore, och klantighet att det gick dåligt för Texas.
4: Idag säljs färdiga "shields" med LCD-display och ofta ett par knappar till Arduino. Jättebra idé. Mindre bra är att styrningen till bakgrundsbelysningen är kopplad till en pinne som kan PWM-styras, men som direkt matar basen på en transistor med emittern jordad, och förutsätter att i/o-pinnen körs i sitt normala läge med open collector. I PWM-läget så försöker mikrokontrollern mata ut maximal ström in på basen varpå kretsen inte bara drar onödigt mycket ström utan riskerar också att ta stryk.
*****************************
Det verkar inte ha hjälpt att det var "svårare" förr, folk gjorde skit även då.
För övrigt så om vi tittar på utbudet lokalt i butiker här och var så har allt Kjell & Compani ett större utbud av elektronikkomponenter än vad det någonsin funnits i många av de orter där de finns idag, om vi bortser från de tyvärr hutlösa priser som den lokala radiohandlaren var tvungen att ta ut om nån ville köpa någon enstaka komponent ur radiohandlarens komponentförråd.
Jag tycker att Arduino, och att den finns över disk i butiker även i lite mindre orter, är alldeles förträffligt. Jag skulle inte drömma om att göra något hobbyprojekt i serie om enstaka exemplar på eget kretskort om jag kan använda en Arduino och ett litet labbkort med någon nivåomvandling. Arduino får dessutom folk in på C-programmering vilket i mitt tycke är rätt bra. Priserna är dessutom bra, även sett till en tonårings veckopeng. Jag minns också hur det var att beställa saker från t.ex. Elfa, det tog tid och kostade pengar, faktiskt så mycket att mitt första motståndssortiment byggde jag upp genom att avlöda motstånd från skrotade TV-apparater. Detta har väl tyvärr också lett mig till att spara gamla skrot-kretskort för komponenterna "kan vara bra att ha"...
Även "förr" så visste folk oftast inte riktigt vad de gjorde. Både för radiorör och transistorer så är det inte så troligt att de som utövade elektronikhobby verkligen förstod vad som hände på atomnivå.
För transistorer så var det ju dessutom så att allmänna läroböcker nästan alltid bara på riktigt byggde med bipolära transistorer, och lite i förbigående nämnde de olika FET-typerna. Det "glapp" i utbildningsmöjligheter som t.ex. Icecap är inne på tycker jag bara fylldes av mångårigt läsande av Allt om Elektronik / Elektor och diverse blandade böcker med byggkonstruktioner, och studerande av kopplingsschemor till olika konstruktioner.
Ytmonterade komponeter som limpan4all är inne på är en intressant poäng. Om vi räknar in vad ett riktigt bra stereomikroskop kostar så är vi tillbaka på åttiotalets kostnader för att labba med mikroprocessorer på en högre nivå än att mata in kod med strömbrytare (som Altair) eller köpa färdigprogrammerat rom.
Vad gäller nybörjare som vill ha färdiga lösningar serverade på silverfat så finns de överallt på alla ställen på nätet, och är inte nåt specifikt för elektronik.
Vad gäller tidningar så må Radio & Television ha haft en hel del intressant genom åren, men varje enskilt nummer var oftast rätt tunnsått. Sällan i snitt ens ett byggprojekt per nummer på sjuttiotalet. På modernare tid så var det garanterat Allt om Elektronik / Elektor som tog över.
Vad gäller kunskaper så kan vi väl också säga att vi som varit med på åttiotalet kan mer än de som är nya idag. Detta gäller till stor del även programmering. Men ändå så är våra gamla kunskaper i praktiken rätt värdelösa när dagens kids och "senior developers" krånglar ihop något med en massa färdiga "ramverk" med tusentals rader av Javascript, krångliga CSS-grejer och liknande för webben, utan att uppnå ett resultat som är särskilt mycket bättre än förr. Trots det så är det dessa nya kunskaper som efterfrågas.
P.S. jag är avundsjuk på er som byggde egna datorgrejer på åttiotalet. Mitt enda försök var efter att min C128 pajat så fick jag den trasiga 8520-I/O-kretsen med i retur och jag försökte ansluta den styrd via "i/o-chip-select"-utgångarna på cartridgeporten, men fick nog aldrig det att funka. (Det var bara en i/o-pinne som var trasig, så jag hade kunnat leva med färre). Jag drömde också om att bygga ISA-interface för A500 för att använda de klart billigare hårdvarorna till PC, men det blev bara en dröm och något inköpt kontaktdon.
Problemet var väl då att för den som inte var gammal nog att ha börjat jobba så var de datorer som fanns i hemmen såpass dyra att få vågade bygga saker själva till dem.
Om däremot Allt om Elektronik / Elektor haft någon byggsats med t.ex. 6502, 6522, ett pyttelitet eprom, ram och kanske ett eeprom (med optioner för t.ex. vanligt eprom), där det medföljande eprom:et innehöll mjukvara för att kunna prata med befintliga hemdatorer, så hade nog folk vågat bygga mer. Ett litet optointerface på ett eget litet löst kort och in i user-porten på C64 & co så hade folk vågat göra både bu och bä. Kortet kunde ju rent av ha haft plats för en sockel med samma pinout som C64, så att den som ville kunnat utveckla och till stor del provkört hårdvaror som sen användes på C64. På detta sätt hade ett kort med kretsar för ett par hundra i värsta fall grillats om allt gått snett, istället för att bränna en C64 som då kostade bra mycket mer.
Just att jag saknade förutsättningarna för att bygga datorhårdvara på åttiotalet har nog gjort att jag tycker det är intressant att syssla med sån retrohårdvara idag. Hårdvaran och kunskapen är tillgänglig på ett annat sätt idag. Fast det verkar gå utför med tillgängligheten på hårdvaran, inte lika lätt att köpa grejer som för några år sen. Dessutom börjar åttiotalsgrejerna på att bli dyrbara igen, om än inte på nyprisnivåer. Det är inte som i slutet av nittiotalet då man kunde köpa ett Atari TV-spel på Myrorna för 85:- eller en C64 inklusive disketter och diskdrive, som saknar en kabel, för en femtiolapp på nån privat loppis.
TomasL skrev:Det handlar ju inte om att kunna allt i detalj, pysslar du med bilar, är det ju en fördel att veta hur den fungerar.
Du behöver nog ha en grundläggande förståelse för hur motor, bromsar, styrning mm fungerar.
Det är väl otroligt vanligt att folk mekar med bilar som hobby eller som mindre affärsverksamhet utan att faktiskt veta hur de fungerar. Jämför allt klagomål från gamla mekaniker att "datorer gör det krångligt". Själv tycker jag det är mycket lättare att felsöka och reparera det som ger vettiga felkoder/mätvärden via OBD-kontakten än att bara chansa lite. Fast jag kan förstå de i bilbranschen som är negativt inställda för före OBD så var det inget höjdarläge. I bästa fall blinkkoder, men ofta antingen proprietära mätuttag eller rent av inget sånt alls.
Jag skulle säga att "ingen" som sysslar med bilar som hobby "kan" något om hur de fungerar. Om folk med bilar som hobby verkligen "kunde" något så skulle det vara lätt att googla fram mätvärden (likspänningar och oscilloskopskurvor) för signalerna mellan motor och styrbox på t.ex. en Volvo 850 eller annan rätt vanlig bil att meka med. Men det finns inget sånt. Inte ens likspänningsnivåer för normalvärden på olika givare finns. Torskar man på dåliga avgasvärden så är det bara att chansbyta saker, gå på erfarenhet eller skrota bilen.
