Svenska ElektronikForumet

Roger kanske är en snubbe som gillar att ha hatten på svaj.

Tydligen och slår dövörat till för det mesta

Men för att remma tillbaks till ämnet; prova en läderrem! Läder användes till drivremmar i stort och smått förr i tiden. Stora skarvades med stålnitar/krokar. Små vet jag inte. Borde kunna sys ihop.

Man slipade ändorna kilformade och limmade. Kanske inte en bra lösning för tänkta användningsområdet precis.

Nej, men det borde gå att sy ihop istället.

MadModder skrev:Men för att remma tillbaks till ämnet; prova en läderrem! Läder användes till drivremmar i stort och smått förr i tiden. Stora skarvades med stålnitar/krokar. Små vet jag inte. Borde kunna sys ihop.

Intressant tanke MadModder, speciellt det där att kunna sy ihop dom!

Ursprungligen tänkte jag faktiskt läderrem, jag var tom på Wasse'ns här i stan och rekade, de hade mängder med läderremmar av olika slag dvs kvadratiska och runda, jag minns att vi diskuterade om de kunde skära ut en rem åt mig och jag tror faktiskt dom sa ja.

På måndag ska jag gå till en tygaffär nära banken, där ska jag, efter ditt tips, fråga efter resårsnodd sen ska jag byta till det.

Om det inte blir bra så kan jag tänka mig att ta med den till Wasse'ns...

Läderremmar tycks ofta skarvas med en klammer av metall, Wasse'ns berättade det och jag tror dom sa att det är vanligt i samband med symaskiner.

Nu är dock maxtjocklek ungefär 1mm.

MVH/Roger

MadModder skrev:Roger kanske är en snubbe som gillar att ha hatten på svaj.

Tack!

MVH/Roger

MadModder skrev:...Läder användes till drivremmar i stort och smått förr i tiden...

Var inte det för att man ännu inte uppfunnit bättre material..?

Jo mycket troligt. För att inte säga helt säkert.

Finns många ställen där läderremmar är helt olämpligt eller där åtminstone andra typer av remmar har större fördelar, men det är inget nytt, så var det förr också.

Läder-remmar användes ofta förr just därför att andra alternativ inte dög när uthållighet, smidighet och slitstyrka var viktigt inom maskineri för industri och lantbruk.
Låga energiförluster i överföringen gav även fördelen att det blev mer tystgående än många andra alternativ.
De gamla elegantare hästdroskorna med bladfjädring, där användes vartannat lager läder i fjädringen för att få en tyst och behaglig fjädring.
Ett alternativ till bladfjädring var att hänga vagnkorgen direkt i läderstroppar.

Rörlig nöjes-teknik i hemmen var däremot inte så vanligt fören Edisons phonograf uppfanns. Den såldes först med gummiremmar i drivmekanismen men det fungerade för dåligt så man gick över till läderremmar. Känguruskinn brukar rekommenderas som rem till dessa. Finns att köpa här.
Hade man ingen känguru i närheten när remmen slirade så fick man spinna en rem av björntråd. Genom att spinna på olika sätt kan remmen ges lagom flexibilitet.
Numera lagar man inte till sina egna remmar, men kanske någon som åtminstone gjort egen lina till jojon?
Till jojon ville man ha så ofjädrande tråd som möjligt så man fick inte spinna för mycket på varje lager björntråd.
För de som inte vet vad en jojo är så var det en avancerad hi-tech-leksak som krävde stor skicklighet att hantera. Med otur kunde heminredning och annat lätt gå sönder om man gick för våldsamt fram.
Numera är jojo ersatt med den patetiska leksaken "finger fidget", vilket är som en jojo fast utan snöre. Det är väl tidstypiskt vart utvecklingen är på väg.

Läderremmar och andra animaliska produkter har fått ge sej till förmån för moderna industri-tillverkade lågpris-material. Remmar av gummi är t.ex. vanligt där man förr använde läder.
Men gummi-remmar är också lite problematiska. Förr var sådana remmar inte så billiga och tillgången var begränsad, då råmaterialet var naturgummi, av guttaperka eller kautschuk.
När syntetiskt billigt gummi blev möjligt och kunde framställas i stor mängd av rå-olja var det ett stort steg.
Nackdelen med konst-gummit är dess sämre åldrings och slit-egenskaper. För att förbättra åldringsegenskaperna kan man blanda i mjukgörare. Tyvärr oftast en cancerogen kemikalie. Ett annat sätt att förbättra gummits åldringsegenskaper är att - blanda i lite naturgummi.
Gummi har dålig dragstyrka jämfört med läder. För att förbättra gummits dragstyrka kan det armeras. Bomullsväv som armering är vanligt för kilrep, men läder, stål, och numera kevlar är andra vanliga armerings material. Vilken armering som är bäst beror på situationen. Jämför bildäcks olika typer av armering.

För att ta andra exempel på bortglömd teknik, vem kan idag sälja ett trycklager för att få ett tungt hjul att snurra med låg friktion, i stort underhållsfritt, i 100 år? Nej något sådant finns inte i SKF's katalog.
Men det fanns för 100 år sedan och kan fortfarande köpas på några få ställen.
Det gäller även andra gammaldags material med ofta bättre egenskaper än dagen motsvarigheter, men numera nära bortglömt.
Vem har t.ex. använt super-material såsom silkes-snöre eller hemkokt fisklim?

Vare sej det gäller att sela en häst eller få ett tungt hjul att glida underhållsfritt i 100 år, så har vi ännu inte uppfunnit något bättre material än vad som fanns känt för 100 år sedan.
Finns ingen som skulle sela hästen med syntet-remmar eller förlita sej på syntethandskar när greppet är viktigt i sträng kyla.
Utvecklingen går inte sällan hellre långsamt bakåt än framåt, då ersättningarna ofta är sämre. Ett exempel är syntetiskt läder.
Plast istället för läder i skor eller handskar, eller sy en fotboll med nylonsnöre, det går men det blir inte så hållbart och skillnaden i kvalitet syns och känns.
Ett MC-ställ i plast eller gummi, skulle i värsta fall kunna smälta och självantända i friktionen mot asfalten.

Billigt men inte så långvarigt. det är villkor för produkter som ska löna sej i konsumtions-samhället, vilket gynnar försämring av teknik-nivån.
Silkes-snöre är sådant exempel. Numera nästan bortglömt inom industrin. Förekommer möjligen ännu i vissa mekaniska precisions-instrument.
Ersättningens-materialen har inneburit teknisk tillbakagång, men får anta att det förr eller senare kommer något syntetmaterial som är nästan lika bra. Kevlar-trådar och liknande (armid) är inte fullt lika bra men billigare.
Snören av kol, nano-rör, ska kunna bli starkare till lägre vikt än silkes d:o, men tillgången på sådana snören är lika dålig i dag som för 100 år sedan.
För vanliga skosnören kan det duga med bomullssnören i stället för läder om kraven inte är för hårda. Biologist, billigt och bra, använt i århundraden.
För pjäxor och stövlar med snörning som ska tåla upprepad blöta och kyla och ändå vara smidigt, då är fortfarande läder ett bra val.

Fisklim är så bortglömt att många inte ens hört ordet trots att limmet är bättre än det mesta i limväg när man ska sammanfoga organiska material.
Fisklim finns att köpa, men hemkokt är bättre då man kan anpassa egenskaperna till specifika behovet.
Animaliskt lim överhuvudtaget, har många användningsområden som inte har någon bra efterföljare på butikshyllorna.
Man kan t.o.m. limma ihop svårt skadade inre organ med sådana lim, där sy inte är möjligt. Bra då limmet är ogiftigt och bryts ned och lämnar kroppen naturligt när det fullgjort sin funktion.

Koka och luta fiskrense på egna spisen för att tillverka lim är lite väl gammaldags, vetenskapen har säkert någon mer modern förbättring, fast dom inte avslöjat den än.

Det allra bästa limmet påstås ska göras på fisk-blåsan från en stör, som är utrotningshotad fisk-art.
Denna typ av stör-lim används främst av exklusiva fiol-byggare som vill sätta ihop tunna fogytor av trä på ett sätt som säkert ska hålla i flera hundra år.
För de flesta av oss är det mer intressant att limmet finns på butikshyllan, fäster på sekunden, och håller ihop åtminstone veckan ut.

Syntetiska gummiremmar används ofta i t.ex. drivverk för grammofoner bandspelare och liknande.
En nackdel är att de åldras snabbt. Efter 10 år så har de flesta remmar ändrat egenskaper såsom flexibilitet, friktion och längd så mycket att funktionen blir allvarligt lidande, även om miljön varit skyddad.
Läderremmar är lika bra efter 100 år om man inte vanvårdar dom. Men det finns givetvis ingen som sätter samman och säljer någon modern pryl med avsikt att det ska hålla 100 år, det vore en dålig affär att inte få sälja nytt.

Ett udda och kanske oväntad användnings-område för läder-remmar är att slipa metall till extremt fin yta. När läder-remmen används för att skärpa knivar kallas den för strigel. Strigeln ska alltid hållas inoljad och lätt spänd. Var förr vanligt redskap för den som ville hålla rakkniven riktigt vass. Numera okänt redskap då de flesta använder betydligt sämre skärande rakhyvlar av engångstyp.

Men det är som du skriver, finns säkert något bättre alternativ till läderremmar, vi har bara inte uppfunnet det ... än.

Vilken fantastisk avhandling

Jag saknar ord, du är underbar E Kafeman!

MVH/Roger
PS
Lurar allvarligt på ditt tips att göra mig en egen rem av björntråd plus textillim det blir ju liksom friktion utan för mycket fjädring och på din tidigare inrådan har jag ju köpt på mig både björntråd och textillim. Tänker mig att jag tar en av mina säkert 30st makrillaskar jag sparat (mycket käcka att spara diverse komponenter i inklusive spik och skruv) och fyller botten med textillim varvid jag sedan doppar säg en meter björntråd i den och hänger upp arrangemanget på balkongen med en tidning under, vad tror du om det?

Dock är björntråden inte äkta björntråd

Innan man smörjer tråden med lim/olja/talg/vax/kåda/gummi kan det vara bra att tänka igenom vad man vill att drivremmen ska klara och hur man tänkt tillverka remmen.
Av uppräknade smörjmedlen är en del mer avsedda för att minska nötning och ge hög flexibilitet och andra för att ge hög friktion.
Kåda/harts används flitigt som friktionshöjare till balataremmar. Talg är inte så vanligt men talg-tvål var förr ett vanligt knep att få kilremmar i bilen att gå tystare. Vad man väljer beror på behovet.

Enkeltråd är sällan en bra dragrem. Kan duga om det är små krafter eftersom friktionsytan är liten. Det blir även en rätt stum lina som tappar mycket friktion vid minsta slack vilket kan ge problem att hålla konstant dragkraft om man inte har separat flexibelt spännhjul.
Slacket kan bero på ej perfekt centrerade axlar men största orsaken är normalt att friktions-krafterna avsätter sej som värme i remmen, vilket leder till att att tråden, för de flesta material, töjer sej med värmen och enkeltråd ger ofta mest töjning pga hög friktion på liten yta på både bredden och längden. Enklaste drivremmen är 3-9 flatflätade trådar. De är oftast för stumma och med relativt låg böj-flexibilitet runt snäva drivaxlar.
Ett något bättre alternativ är att fläta med dubbla trådar som på bilden ovan som är 3-flätning, men kan ökas till önskad total bredd. Finns massor av varianter på mönster som ger drivremmen olika egenskaper men det vanligaste är nog kantlös korssydd med multipla trådar.
Typiskt kan man hitta sådana mönster på allt från lampsladdar med tyg-slithölje till mönstret i bildäckens förstärkning.
Det går bra att väva sådan tråd själv utan specialverktyg men underlättar om man tänker efter före.
För att öka dragstyrkan eller öka töjningsgraden kan man väva in annat material. Inte helt ovanligt som ryckdämpare för förankring av större äldre båtar eller till taljors upphängning.
Tråden på bilderna är betydligt grövre bomullstråd än björntråden, men mönstret framgår bättre i denna skalan.

Intrssant utmaning att fläta en såndär rem med skarv på bara en tråd istället för på alla N. Kräver redan en del tålamod att skarva alla trådar på så sätt att skarvarna inte är mittför varann.

Splitsa kan väl alla? Långsplits, ögonsplits mm kan bli riktigt snygga.
För drivremmar bör det inte vara mer kritiskt än att klarar man sej med enkel splitsning uitan att det påverkar styrka/hållbarhet.
Visst kan allt göras med en enda sammanhängande bomullstråd, men tänk på att bomullstråden i sej är redan från början splitsad i 20-30 cm längder, så det är inte någon större förbättring.
Precis som ullgarn, finns inga får med 100 meter päls, men ullgarn på 100 meter finns.