Re: Bromsvätskaprovare?
Postat: 1 november 2019, 07:33:40
Klart det avhandlar elektronik och elektricitet, fast det har bara inte nämnt ännu förutom konduktivitetsmätningen. Här kommer lite bakgrund till varför vätska som åldras får stigande konduktivitet.
När fukt avsätts i glykolen så händer kemiskt betydligt mer än när man blandar vatten och etanol som bara späder varandra utan att deras kemiska egenskaper förändras. Så är det inte med glykol och vatten.
Glykolen bilder tillsammans med vatten en hydroxid (OH-) + fritt väte (H+).
Det som bildas kallas hydroxyl-jon och fritt hydrogen (H2) där hydroxyl-jonen förenar sej med glykolen och vätet avgasar.
Vätskan blir således en elektrolyt med överskott på elektroner, och vi som pysslar med elektronik vet att elektrolyter finns i batterier och våta kondensatorer som en viktig distributör av elektroner och således leder ström.
Därför, ju högre koncentration av hydroxiden, ju högre konduktivitet.
Detta ger oss också ledtrådar till varför glykolen ibland kan blir en missfärgad rostbrun soppa.
Missfärgningen beror inte på ålder, det beror inte heller på eventuell vatten-spädning och den som provar att koka glykol ser att den inte alls blir missfärgad av kokningen, såsom motoroljor kan bli så det är ingen värme-grej heller.
Det är elektrolysen som äter sönder metall-ytor inifrån som ger missfärgningen. I ett broms-system kan finnas en god mix av olika metaller, järn,koppar,aluminium mässing. och som tillsammans med med elektrolyten blir sin egna batteri-cell.
Vid elektrolysen avges på nytt fritt väte och syre vid korrosions-platserna, på välbekant sätt för de som provat att medvetet köra ström genom saltvattten t.ex.
Nu kommer det riktigt illa biten. Om glykolen blir kraftigt upphettad i närheten av det nytillkomna fria syret kan den splittras till glykol-syra och myrsyra.
Glykol/Etandiol + syre => glykolsyra + myrsyra. (C2H6O2 + 02 => C2H4O3 + CH2O2). Vikterna för ni räkna ut själva.
Denna lösning älskar bromsrör i järn och är det illa så blir hela bromsvätskan omvandlad till en rostbrun trögflytande sörja.
Detta var korrosions-problemet som man märkte uppstod med DOT3 och som gjorde militära fordon uppställda en längre tid obrukbara och gjorde att man forskade fram ett silkon-baserat alternativ.
Problemet är även mycket mindre i DOT4 där man tillsatt anti-korrosions-kemikalier på samma sätt som man gör till kylar-glykolen men hydrolysen fungerar fortfarande bara att nu skapar hydroxylen kemisk bindning med borsyraestern, inte glykolen.
För kylar-glykol brukar det finnas olika anti-korrosions-tillsatser att välja på för bästa korrosions-skydd, typ om motor-topp och kylar-element är aluminium, järn eller en mix av båda delar. Borax är vanlig som huvudingrediens mot korrosionen.
Som vanligt var det US-militären som fördjupade sej i de korrosions-problem som uppstod med DOT3 men även NASA kom med i början på 60-talet. Detta då man hade kylslingor i rymd-kapslarnas hölje, där man cirkulerade glykol i tunna aluminiumrör innan start från marken. Pump och tillförsel av kyld glykol skedde utifrån, från startplattan. Kylvätskans sammansättning var för NASA naturligtvis inte begränsat av standarder eller kostnader men man ville inte ha onödigt tung kylning och samtidigt fick inte korrosionen äta sönder rören så glykolen måste utredas ordentligt.
NASA gjorde avancerade tester och mätningar av korrosions-takten och förvånades över att den var så stor och startade ögonblickligen när systemet fylldes.
Korrosionen var troligen bland huvudorsakerna till att att tre astronauter brann upp på startplattan 1967. Det var vid tester i kapseln som elektriskt ledande glykol läkte ut på elektriska ledningar som startade branden.
Kapseln var stängd utifrån och saknade brandsläckande funktion invändigt. Att öppna kapseldörren var en komplicerad procedur på 5 minuter. Från det att man inifrån kapseln rapporterade brand tills att sista dödskriket hördes i kommuniikations-anläggningen tog det en halv minut så de hade aldrig någon chans.
Som resultat av olyckan gjorde NASA en studie om glykol-elektrolys och dess möjlighet att starta bränder, i synnerhet kring just de bitar som orsakade olyckan.
Olyckan och glykolens roll finns beskriven på sidan 9 i denna rapporten.
Som konsekvens så om-designades luckan till kapseln för snabbare öppning och möjlighet till brandsläckning förbättrades.
Däremot så är fortfarande glykolen använt som transportör av värme/kyla. Det hade en väsentlig roll i månlandaren och och rinner i kylslingorna på rymddräkterna. Vidare så används glykolens hygroskopiska egenskaper för att återvinna svett i luften i rymddräkten till återvinningsbart vatten.
Apropå vart man får tag på ricin-olja så förekom det åtminstone på SAAB-tiden att man köpte ricinoljan i 15-liters dunkar på Apoteket. Numera är kanske inte apoteken lika bra inköpskanaler av kul kemikalier.
Man håller sej med ett standard-sortiment där ricin-olja inte längre säljs som lavemangs-medel i familje-förpackning. Man får nöja sej med små pytsar.
Men ska det vara för som bromsvätska så går det sällan åt mer än 0.5 till 1 liter inklusive inräknat att man spolar bort lite.
Vid byte mellan glykol och ricin-olja brukar man rekommendera mellan-spolning med sprit för att inte få för mycket blandat och det är billigare att offra sprit.
Ska du byta typ av bromsvätska kan det vara bra att kolla vilka typer av gummi som förekommer i bromssystemet.
Det finns någonstans bland dessa US-militärens papper även tester på hur olika gummi-packningar fungerar för olika bromsvätskor men hittar det inte nu.
I rapporten fanns annars massor av diagram och mätningar på svällningsgrader eller total upplösning.
Den visade att naturgummi blir totalt upplöst av både glykol och silikon, bara tiden får gå.
Men rapporten visade även skillnader mellan olika typer av konstgummin och glykol resp silikon. Det var undersökning som gjordes för 50-60 år sedan så förmodar att de flesta gummisorter som används i moderna bilar är betydligt stabilare mot nedbrytning.
Ricin-olja är förmodat minst skadligt för gummi i allmänhet, kan drickas eller smörjas på huden, så det borde inte ge några problem med nedbrytning av gummi och är mindre korrosivt mot metaller.
När fukt avsätts i glykolen så händer kemiskt betydligt mer än när man blandar vatten och etanol som bara späder varandra utan att deras kemiska egenskaper förändras. Så är det inte med glykol och vatten.
Glykolen bilder tillsammans med vatten en hydroxid (OH-) + fritt väte (H+).
Det som bildas kallas hydroxyl-jon och fritt hydrogen (H2) där hydroxyl-jonen förenar sej med glykolen och vätet avgasar.
Vätskan blir således en elektrolyt med överskott på elektroner, och vi som pysslar med elektronik vet att elektrolyter finns i batterier och våta kondensatorer som en viktig distributör av elektroner och således leder ström.
Därför, ju högre koncentration av hydroxiden, ju högre konduktivitet.
Detta ger oss också ledtrådar till varför glykolen ibland kan blir en missfärgad rostbrun soppa.
Missfärgningen beror inte på ålder, det beror inte heller på eventuell vatten-spädning och den som provar att koka glykol ser att den inte alls blir missfärgad av kokningen, såsom motoroljor kan bli så det är ingen värme-grej heller.
Det är elektrolysen som äter sönder metall-ytor inifrån som ger missfärgningen. I ett broms-system kan finnas en god mix av olika metaller, järn,koppar,aluminium mässing. och som tillsammans med med elektrolyten blir sin egna batteri-cell.
Vid elektrolysen avges på nytt fritt väte och syre vid korrosions-platserna, på välbekant sätt för de som provat att medvetet köra ström genom saltvattten t.ex.
Nu kommer det riktigt illa biten. Om glykolen blir kraftigt upphettad i närheten av det nytillkomna fria syret kan den splittras till glykol-syra och myrsyra.
Glykol/Etandiol + syre => glykolsyra + myrsyra. (C2H6O2 + 02 => C2H4O3 + CH2O2). Vikterna för ni räkna ut själva.
Denna lösning älskar bromsrör i järn och är det illa så blir hela bromsvätskan omvandlad till en rostbrun trögflytande sörja.
Detta var korrosions-problemet som man märkte uppstod med DOT3 och som gjorde militära fordon uppställda en längre tid obrukbara och gjorde att man forskade fram ett silkon-baserat alternativ.
Problemet är även mycket mindre i DOT4 där man tillsatt anti-korrosions-kemikalier på samma sätt som man gör till kylar-glykolen men hydrolysen fungerar fortfarande bara att nu skapar hydroxylen kemisk bindning med borsyraestern, inte glykolen.
För kylar-glykol brukar det finnas olika anti-korrosions-tillsatser att välja på för bästa korrosions-skydd, typ om motor-topp och kylar-element är aluminium, järn eller en mix av båda delar. Borax är vanlig som huvudingrediens mot korrosionen.
Som vanligt var det US-militären som fördjupade sej i de korrosions-problem som uppstod med DOT3 men även NASA kom med i början på 60-talet. Detta då man hade kylslingor i rymd-kapslarnas hölje, där man cirkulerade glykol i tunna aluminiumrör innan start från marken. Pump och tillförsel av kyld glykol skedde utifrån, från startplattan. Kylvätskans sammansättning var för NASA naturligtvis inte begränsat av standarder eller kostnader men man ville inte ha onödigt tung kylning och samtidigt fick inte korrosionen äta sönder rören så glykolen måste utredas ordentligt.
NASA gjorde avancerade tester och mätningar av korrosions-takten och förvånades över att den var så stor och startade ögonblickligen när systemet fylldes.
Korrosionen var troligen bland huvudorsakerna till att att tre astronauter brann upp på startplattan 1967. Det var vid tester i kapseln som elektriskt ledande glykol läkte ut på elektriska ledningar som startade branden.
Kapseln var stängd utifrån och saknade brandsläckande funktion invändigt. Att öppna kapseldörren var en komplicerad procedur på 5 minuter. Från det att man inifrån kapseln rapporterade brand tills att sista dödskriket hördes i kommuniikations-anläggningen tog det en halv minut så de hade aldrig någon chans.
Som resultat av olyckan gjorde NASA en studie om glykol-elektrolys och dess möjlighet att starta bränder, i synnerhet kring just de bitar som orsakade olyckan.
Olyckan och glykolens roll finns beskriven på sidan 9 i denna rapporten.
Som konsekvens så om-designades luckan till kapseln för snabbare öppning och möjlighet till brandsläckning förbättrades.
Däremot så är fortfarande glykolen använt som transportör av värme/kyla. Det hade en väsentlig roll i månlandaren och och rinner i kylslingorna på rymddräkterna. Vidare så används glykolens hygroskopiska egenskaper för att återvinna svett i luften i rymddräkten till återvinningsbart vatten.
Apropå vart man får tag på ricin-olja så förekom det åtminstone på SAAB-tiden att man köpte ricinoljan i 15-liters dunkar på Apoteket. Numera är kanske inte apoteken lika bra inköpskanaler av kul kemikalier.
Man håller sej med ett standard-sortiment där ricin-olja inte längre säljs som lavemangs-medel i familje-förpackning. Man får nöja sej med små pytsar.
Men ska det vara för som bromsvätska så går det sällan åt mer än 0.5 till 1 liter inklusive inräknat att man spolar bort lite.
Vid byte mellan glykol och ricin-olja brukar man rekommendera mellan-spolning med sprit för att inte få för mycket blandat och det är billigare att offra sprit.
Ska du byta typ av bromsvätska kan det vara bra att kolla vilka typer av gummi som förekommer i bromssystemet.
Det finns någonstans bland dessa US-militärens papper även tester på hur olika gummi-packningar fungerar för olika bromsvätskor men hittar det inte nu.
I rapporten fanns annars massor av diagram och mätningar på svällningsgrader eller total upplösning.
Den visade att naturgummi blir totalt upplöst av både glykol och silikon, bara tiden får gå.
Men rapporten visade även skillnader mellan olika typer av konstgummin och glykol resp silikon. Det var undersökning som gjordes för 50-60 år sedan så förmodar att de flesta gummisorter som används i moderna bilar är betydligt stabilare mot nedbrytning.
Ricin-olja är förmodat minst skadligt för gummi i allmänhet, kan drickas eller smörjas på huden, så det borde inte ge några problem med nedbrytning av gummi och är mindre korrosivt mot metaller.
