Del 2 - Återigen V6, det är en intressant koppling. En differentialförstärkare. Används i det här fallet för att skapa två utsignaler som är 180 grader fasförskjutna från varandra, alltså en "fasvändare".
Jag gör ett tafatt försök att förklara hur fasvändarkopplingen fungerar. För att förstå hur den arbetar inom audiofrekvensområdet, tänk bort R10, säg att det är 0ohm. Säg att vi befinner oss högst upp på en sinusvåg som kommer in på gallret på V6a. V6a börjar då leda ström och tack vare det stora motståndet i de båda rörhalvornas gemensamma katodkrets (R26) ökar spänningen på V6a och V6b:s gemensamma katoder kraftigt. Kondensatorn på V6b:s galler håller kvar gallret på en nivå nära 0V eftersom R12 har ett så stort värde. R12 och C19 kan vi kalla ett lågpassfilter. Enbart väldigt långsamma spänningsförändringar kan påverka gallret. När vi skickar in vår sinusvåg som är "för snabb" för att V6b:s galler skall hänga med blir därigenom V6b:s katod mer negativ i förhållande till gallret som hålls kvar kring 0V, strömmen genom V6b sjunker. Alltså stryps V6b av att V6a leder. När vi hamnar på "vågdalen" av en sinusvåg händer i stället följande. V6a stryps (här följer ju gallret signalen och går mer negativt) och slutar leda ström. Spänningen på katoden på V6a/b minskar då snabbt, eftersom V6b:s galler hålls mot jord av kondensatorn ökar strömmen genom V6b eftersom katoden närmar sig gallrets potential.
Man brukar säga att V6b:s galler är växelströmsjordat. Kondensatorn är dimensionerad för att i kombination med R12 hålla kvar gallret någorlunda jordat för alla variationer som är inom audiofrekvensområdet. I fallet med V6b används egentligen inte gallret till att kontrollera strömmen genom röret, utan katoden. Eftersom katoden är "dåligare" på att styra strömmen genom röret har den halvan lägre förstärkning. För att få balans i kopplingen och lika stora utsignaler måste man kompensera detta. Därav är R14 större än R11. V6a fasförskjuter 180 grader, V6b fasförskjuter 0 grader. Likströmsmässigt får vi tänka lite annorlunda. I vanlig ordning behöver gallren ligga något negativa i förhållande till katoderna. Detta fixas genom R10. Tänk bort R12 och R13 de är 0ohm säger vi, de har ingen betydelse när vi analyserar kretsen i vila eller DC läge. Vi sätter plussladden på vår tänkta multimeter på ett av V6 galler och minussladden på katoderna. Säg att båda rören leder 1mA i viloläge utan signal, då befinner sig katoderna på (0,001 + 0,001) * 470 = 0,94V "över" gallret, multimetern visar -0,94V. R26 ihop med kondensatorn C19 är vad som gör att kopplingen kan reagera som den gör på en växelströmssignal inom audiofrekvensområdet. Vad händer om vi skickar in en signal som är större än de 0,94V som ligger på katoden? Jo vi har nått klippningspunkten, vi får distorsion eftersom röret inte kan leda mera (förenklat resonemang), vi har gaspedalen ända mot golvet s.a.s. I din förstärkare gäller ju inte detta eftersom du har andra spänningar, det var bara ett exempel.
R10 ihop med R14 och R11 bestämmer arbetspunkterna för rören. Genom att vi "slösar" bort en hel del spänning över R26 måste kopplingen ha ganska hög matningsspänning. Om du tittar på schemat ser du att V6a/b matas från en punk "C" som har högre spänning än de andra förstegsrören.
Tänk hela tiden fysik när du skall analysera en rörkoppling. Elektronerna avges från katoden och vill gå mot anoden som har en hög positiv potential. Gallrets uppgift är att hålla elektronströmmen begränsad genom att ligga på en potential som är något negativ i förhållande till katoden. Det kan lösas på ett par sätt, V1a är enkel att förstå. Gallret hålls mot jord av R1, R2 och R3 kan vi tänka bort de är bara till för att mixa ihop de två ingångskanalerna. För att röret inte skall börja tokleda ström sitter R44 i katodledningen. När röret börjar leda skapas ett spänningsfall över motståndet. Säg att röret leder en ström på 1mA, då byggs en spänning på 1,5V upp på katoden. Eftersom R1 håller gallret mot jord har elektronerna som avges från katoden ingen lust alls att kila iväg dit, de befinner sig ju redan på en spänning som är 1,5V högre än gallret. Gallret gör i stället att elektronerna repelleras och hålls fångna kring katoden, bara en del klarar resan iväg till den lockande anoden som ligger på, låt oss säga, gosiga 200V. En förändring på gallrets spänning gör att elektronströmmen genom röret ändras.
Alla rörkopplingar arbetar i grunden på detta sätt, det kan bara vara svårt att se. Den negativa förspänningen på gallret kan skapas på andra sätt också, som i tremolokretsen där man lägger in en fast -50V spänning när man vill få stop på oscillationerna och stoppa tremomolot.
Som du kan se av dina mätningar säger det inte så mycket att mäta mellan galler och jord, du har 0V på de flesta rören. Det är spänningen mellan galler och katod som avgör hur röret arbetar, tillsammans med anodspännignen. När jag frågade om hur du mätt för att få fram 360V fick jag aldrig något svar om du mätt direkt på anodpinnen mot jord, det verkade lite högt tyckte jag och misstänkte därför att du mätt i punkten "D". Därav min förklarings-harrang i tidigare inlägg
På din mätlista som du återkom med ser dock allt bra ut tycker jag (finns ju inga 360V på någon av 12AX7 röranoderna). Jag har inte räknat på alla rörens driftsdata för att kolla om de ligger över specade maxdata, men det "verkar" inte vara några konstigheter.
Jag har ändrat ett tidigare inlägg där jag skrev att -1 till -33V skulle vara vanligt för ett ECC83. -1 till -3 V skall det vara.
De problem du hade med dist löstes väl genom rörbytet? De inlägg jag gjort nu senast har varit lite på linjen "vad fick röret att fallera", "kan det ha varit felaktiga "arbetsförhållanden" för röret?". Den lista du återkom med visar på normalt arbetande rör tycker jag.