Svenska ElektronikForumet

Problemet var att han inte hade en susning men studerade "audiofili" in absurdum. Han hade kunnat betala vad som helst för något som hyllades i audiofilkretsar. Så min tusing var bara nålpengar. Och det hade han råd med.

Just audiofilin går fort till överdrift för många, det plöjs ned tio- eller hundratusentals kronor på signalkällor, förstärkare, kablar och högtalare med grafitbelagda spikes medans man glömmer en av de absolut viktigaste komponenterna....rummet!

Fixar man inte till den akustiska miljön så kan man uppgradera förstärkare och signalkällor tills fan ringer på dörren.


Förlåt TS, det var ett OT-stickspår

Tantaler är luriga jävlar. Max spänningen som anges är rena skämtet. Ibland räcker det inte att dubbla spänningen, det blir kortslutning i dom ändå. Och det är ingen gammal skröna, det är så jävligt än idag.

Tantaler använder jag uteslutande till avkoppling. Skulle aldrig komma på tanken att använda dessa i signalvägen, där är det keramiska NP0 eller plast som gäller.

När jag designar en krets läser jag databladen, räknar ut vilka komponenter som behövs och resultatet brukar vara förutsägbart.
Jag inbillar mig att det är så utvecklarna av "finmärket" jobbar.
Fan vad jag hatar mig själv för att jag gick in i HiFi diskussionen, denna ständigt återkommande surdeg. *smajli som kräks*

Sedan är det ju lite skillnad på en HIFIförstärkare och en gitarrförstärkare tex. Man vill ju givetvis ha så lågt brus som möjligt även i en gitarrförstärkare, men sedan är det ju helt andra egenskaper man vill ha. Preamps, filter mm är ju helt olika i en HIFI och gitarrförstärkare. Högtalare skiljer ju sig helt också. Sedan tycker jag att jämförelsen Boombox vs HIFI haltar lite. Boomboxen är perfekt för sitt ändamål, att spela högkomprimerad hitmusik med mycket bas. Och visst håller den mer än två år. Jag är ingen vän av varken den musiken eller boomboxar men man måste ju erkänna att de gör det de ska.

Pedalosaurus skrev:Vanliga elektrolyter ska ju ha blivit mycket bättre under senare år

På vad sätt?
Det kan inte gälla livslängd i alla fall.

Låg ESR. Litet format. Pris.

Det har funnits 'torra' aluminium-elektrolyter i över årtionden, dvs. istället för etylenglykol-borax lösning har använt olika former av polymer - ytterligare varianter med solid elektrolyt har använt magnesiumdioxid som elektrolyt även på aluminiumelektrolyter på liknande sätt som tantaler (tantalkonding räknas faktiskt som elektrolytkondingar).

Sedan finns det ytterligare varianter som ersättning för Tantal, Niobium som bl.a ryssarna använde pga. dålig tillgång till tantal under järnridå-tiden, och blev intressant som alternativ i de bredare lagren vid den stora prisexplosionen på Tantal i början av 2000-talet, där det över stort sett en natt helt plötsligt inte gick att köpa tantalkondingar till något pris alls längre och stora tillverkare hamstrade upp alla lager och köpte upp hela årsproduktioner från tillverkarna.

Från den tiden så har användningen av tantalkondensatorer minskat drastiskt då man helt enkelt inte designade in sådant längre på nya kretskort om man kan undvika med minnen från just 2000-talets Tantal-kris utan man kör med keramer och aluminiumelektrolyter med polymer eller solid elektrolyt istället, och i konsumentelektronik och kraftdelar - fortfarande elektrolytkondingar med vätskeelektrolyt för att det är billigt och inte skall hålla för länge - inte ens proffsprylar är kraftaggregaten mer robust byggda med bättre kondingar utan istället byggda att de kan lätt bytas under drift.


Till detta så har även seriösa tillverkare haft otur och fått in counterfeit-kondingar som havererat långt innan den förväntade livslängden och dragit ned företagen i skiten trots att de i övrigt har levererat prisvärda produkter. De mest kända fallen är tex. moderkortstillverkare.

Letar man lite så finns det en del rapporter och analyser där man har ned till elektronmikroskop-nivå studerat vad som händer med dessa kondingar som går sönder och det beror i många fall på att elektrolyten inte är helt lika och aluminium-bladen korroderar upp (och ger vätgas som till slut spränger upp kapslingen och det börja läcka) då counterfeint-tillverkaren inte lyckas helt kopiera elektrolyten då det kan vara mycket små mängder tilläggs-substans som kan vara hela skillnaden mellan långlivad eller kortlivad elektrolytkondensator (och dessa 'recept' bevakas lika noga som coca colas recept av tillverkarna)

Läste lite i den här pdf:n sidan 3:

Tantalum capacitors are ideal noise-free
component for Audio/Video applications due to their
high volumetric efficiency and resistance to noise and
hum.

http://www.kyocera.co.jp/prdct/electro/ ... highcv.pdf

Mycket intressant! Den här rapporten talar ju verkligen för tantalkondensatorn. Tack!

Titta lite på dess felbeteende när de går sönder och att de inte tål någon som helst bak-polarisering utan att det kan ge skador som inte syns förrän långt senare i tiden.

Det räcker att mäta med fel polaritet på Ohm/diodmätning på multimetern vid tex. felsökning för att kondingen skall skadas!.

Sitter Tantalkondingen på strömförsörjningssidan så brukar en havererande Tantalkonding resultera i en brand som kan svärta med en hel apparatlåda när de havererar, och är man där när det sker så bruka det smälla utav bara hel****...

På puls och timing-kretsar så kan en felpovändning en gång i tiden över kondingen (mha. multimeters diodmätning vid felsökning) resultera att det är läckström i oxidskiktet och mycket beroende av temperaturen...


Förutom tantal-krisen runt 2000-talet som fick inköparna att grina blod och produktion stallade och hotade mindre företags överlevnad ...

...så är ovanstående egenskaper som gör att man om möjligt använder andra alternativ och med dagens multlager keramiska kondingar med stora värden och torra elektrolyter så är det väldigt lite som säger att tantaler har några avgörande fördelar idag.

aluminium-elektrolyter är förlåtande både mot temporär felpolarisation och om spänningarna skulle bli högre än tänkt (typ spikar) medans tantaler i samma situation och monterad på kraftdelar som kan leverera ström, svarar med att de brinner och smäller - eller kan börja brinna inom ospecificerad framtid i och med skador i oxidlagren...

Titta också på hur tantalkondingar hanterar stötström som tex. när utrustningen kopplas in mot strömkälla med väldigt låg inre resistans (tex blybatteri eller stor laddad konding på utgången av en labbaggregat) - tidigare var de (ö)kända för att det kunde börja smälla och brinna efter sådana strömstötar då med dess låga ESR gjorde att det blev för varmt närmast dess anslutningspinnar inne i kondensatormassan och initierade en (förvisso dålig) termit som sedan spred sig genom hela kondingen vilket brukar avslutas med en fet smäll och en massa glödande bitar far omkring...

Har halvt skitit på mig mer än en gång och med ringande öron efter när en sådan större tantaldroppkonding smäller (förvisso pga. inlött med fel polaritet i dom fallen) och därefter jagande alla glödande bitar som far omkring...

Jo, de tål inte mycket, särskilt spänningsspikar över märkspänningen, overshoot förekommer ju både här och där i matningskretsar eller där det finns induktanser och reläer som kan sparka tillbaka lite spänning så det är inte konstigt om de går sönder.

En bov i dramat för mången hobbyelektroniker är ESD-skador, de märker man ju inte av förrän kondensatorn plötsligt får för sig att brinna, till synes oförklarligt förstås.

Nä, de har en plats, kanske inte i signalkedjan men väl som bootstrapkondensator och där det inte förekommer vare sig strömstötar eller överspänning.
Kort och gott, använd alulytar och foliekondensatorer i audiosammanhang,
utvecklingen har sprungit ifrån tantalkondensatorn, även om de moderna dito är ljusår bättre än föregångarna.

Jag fick en gång en tantal att börja brinna med en låga som ett stearinljus, men kanske hälften så stor. Den slocknade inte av sig själv utan jg blev tvungen att blåsa ut den, som ett ljus.

SM6XUN skrev:HiFi, eller perfekt återgivning, är inte detsamma som musikalisk återgivning.
Lika mycket som instrumenten har en personlighet har, i mitt tycke, även en bra stereoanläggning en personlighet.

Det där förstod jag inte riktigt, men jag har ett gäng tantalkondingar jag fått av Rimbo-Lasse en gång i tiden. Den här typen skulle, hävdade han, vara en bättre ljudkomponent än många elektrolykondingar. Min tanke var att använda dem som katodavkoppling parallellt med katodmotståndet.

Som någon redan meddelat, problemet med kondensatorer som inte är sintrade är emellanåt att folieskikten är lösare än i en sintrad (bakad) konding. Det kan ligga små fickor och veck inne i lindan. När man kör växelström genom kondingen får man fladder inne i den och detta ger upphov till (mätbart) klirr, alltså tredjetonsdistortion, den sämsta sortens dist. Huruvida Lasses tantalkondingar klirrar mindre vet jag inte men jag har sedan ett par år en tanke att bygga en enkel testgrej för att mäta distortion i kondingar.

Sedan kommer det situationer där man bara måste ta en elektrolyt eller snarlik.

Enligt rapporten från Kyocera ovan så verkar den tala för tantalen i just audiotillämpningar pga låg mikrofoni och bra brusegenskaper. Får inte ihop detta med vad en del av er skriver?

soundbrigade skrev:

SM6XUN skrev:HiFi, eller perfekt återgivning, är inte detsamma som musikalisk återgivning.
Lika mycket som instrumenten har en personlighet har, i mitt tycke, även en bra stereoanläggning en personlighet.

Det där förstod jag inte riktigt,

De flesta som bygger med elektronrör gör ju det av en anledning,
jag är ju ute efter ett visst mått av 2:a ton och så lite 3:e ton som möjligt,
alltså inte en perfekt återgivande förstärkare utan en "musikalisk" förstärkare med en personlighet med andra ord.

Ja, man kan ju förstås bygga med rör för att det är coolt eller snyggt men inte koppla in dom och under locket ligger det en klass-D förstärkare