Svenska ElektronikForumet

Ja, Quick Data Drive, eller Wafadrive som de väl också kallades, har ju samma princip som en Microdrive.


Om jag fattat rätt så bygger hårdvaran i Apple II's diskinterface på att processorn hinner läsa/skriva på en I/O-port i precis lagom hastighet för att fixa den datahastighet som används på disketten, så att det inte behövs någon större buffert eller DMA-funktion eller liknande.

Trots att 6502 på en Apple II var klart långsammare än 8088:an på en ur-PC så använde PC'n en floppykontrollerkrets som gör DMA på egen hand...

Tillförlitligheten på diskdrives berodde nog mest på hur bra själva diskmekanismen var.

Diskgränsnittet på Apple II fungerar eftersom systemets respons är deterministisk. IBM PC riktade sig dessutom till affärsverksamhet så tillförlitlighet var nog också en faktor.

Man kan ju gissa på att IRQ och NMI på Apple II vid laddning från disketter hade en speciell hantering. C64 stänger ju ner dessa vid laddning från band eller turboladdning från diskett.

Annars kan man titta på hur man gör ett floppydisk-eko här:
http://digitaltools.node3000.com/blog/904-floppy-disk-reverb-by-fat-man-and-the-circuit-girl

De sätter ett tonhuvud från en bandspelare på läsarmen på diskettstationen. Det funkar. Lite lagom lo-fi sådär...

Blueint:

Det var väl att det över huvud taget existerade DMA-möjligheter som också gjorde att man var tvungen att använda DMA. Annars hade det väl gissningsvis gått att räkna med att det knappast skulle kommit nån budget-PC med långsammare CPU (utan att också ha annan floppykontroller) och därmed bygga enklare hårdvara som funkar med valfri cpu som är minst lika snabb som orginalet.

Men det var väl mer så att PC'n byggdes utan "smarthet". Det valet var väl vettigt i många fall, men ett par saker är rätt oförlåtliga såsom t.ex. att det var pull-up på aktivt höga interruptledningar på ISA-bussen...

Gizmo:

Otroligt coolt tramsprojekt, tack för länken