Svenska ElektronikForumet

Om det är en 1x-prob så är det mycket mera än så, 10-15 pF gäller 10x-probbar och det finns orsak till att man aldrig mäter i 1x om man inte vet att det man mäter på har relativt låg impedans och måste gå över till 1x för att signalnivån är för låg för 10x.

en 10x prob med 1.5 meter kabel @ 30 pF/m + trimkapacitansen och ingångskapacitansen parallellt trimmas för totalt runt 105 pF och 11.7 pF spetskapacitans ligger runt 1000 Ohm (detta beroende på hur lång kabel) i belastning vid 16 MHz och en 1x-prob (eller direkt till koaxkabeln) på 1.5 meter längd ger runt 200 Ohm i belastning vid 16 MHz.

en 10X prob håller 10 MOhm impedans till ungefär 100 Hz och en 1x-prob håller 1MOhm impedans till ungefär 1000 Hz, över det när kapacitiva kopplingen börja bli dominerande så sjunker impedansen fort med frekvensen i ungefärlig 1/(2*PI*f*C)-takt med C ~ 10 pF.

Varför det är så är att man prioriterat pulsutseendet på skärmen (vid lågOhmig källa) framför att hålla konstant impedans och eftersom kabeln och ingången har kapacitans så måste man göra en kapacitiv spänningsdelare av det hela för att behålla pulsformen och då med sjunkande impedans ju högre frekvens och i sin tur på verka källans egenskaper för att lasten varierar med frekvens...


---

Det här förstås ett riktigt elände när man vill titta på pulsformer vid riktigt höga frekvenser i moderna databussar med Gbit-takt och därför löder man idag in aktiva förstärkare (FET-trissa) direkt på bussen ledare för att påverka så lite som möjligt kapacitivt och därmed försöka behålla pulsutseendet - men prislapparna på prylarna är så höga att det inte är aktuellt för hempul...

Jag kanske borde nämnt att jag fortfarande är nybörjare på det här. Men förstår jag er rätt så är problemet när jag mäter med min probe att jag tillför kapacitans med skälva proben.
Och skulle egentligen mätt på oscillatorutgången som Icecap säger.

Precis - man skall ha i minnet att när man mäter så kan man också påverka funktionen i något avseende, och i en mätteknikers jobb är att kunna bedöma om, hur mycket och vad det kan ge i konsekvens. - och detta är svårt att läsa sig till utan kräver utövande och egna misstag då ju mer dessa svider och man grämer sig över den borkastade tiden på 'skitgrejen' - ju bättre 'tar' det och man kommer ihåg dessa bättre... och innan man kan kalla sig 'erfaren' så kanske man har något tusental av misstagen gjorda bakom sig

När man mäter med digital-multimeter på likström och låga frekvenser så är man bortskämd med att multimeterns ingångimpedans är runt 10 MOhm och påverkar mätningen väldigt lite att man kan bortse från det och det är lätt att ta med sig tänket där antagandet inte längre fungerar. Oscilloskop är en sådan instrument av denna orsak att frekvensområdet är många tusen gånger större än en multimeter och parasitimpedanserna i kablar mm. börja bli ett märkbart verkligt problem som lastar punkten man mäter på ett ogynnsamt sätt - som i ditt fall högimpediva ingångssidan av oscillatorn där både den låga impedansen och den relativt stora reaktansen i proben nästan helt tar bort möjligheten för oscillatorn att fungera.

'misstaget' med oscilloskop och probens långa impedans vid höga frekvenser är du inte ensam att göra - har sett 1000:-/h konsulter med lång meritilsta göra precis samma sak och dessutom vägra köpa detta tills man överbevisar det...

Ja, förhoppningsvis blev jag en lärdom rikare nu och får passa på tacka för hjälpen!
Och tacka för mycket trevligt läsande från dig xxargs, fick mig ett gott skratt när jag läste att även en 1000:-/h konsult går på denna nit

Ett annat misstag de flesta gör är att välja fel lastkapacitans.
Om det i kristallens datablad står att det skall vara 22pF, så gäller det den totala lastkapacitansen för bägge kondingar inklusive övriga kapacitanser.
Eftersom kondingarna som man sätter på kristallen är att betrakta som seriekopplade, innebär det att man i stället för 22 pF skall använda 44 pF.
Kort och processorpinne kan bidra med upp till säg 5 pF vilket då innebär att korrekta kondensatorer är 39 pF, och man tar ju närmaste standardvärde.
Ur avgör man då rätt värde, jo, genom att på något sätt mäta frekvensen, för hög, öka kapacitansen, för låg, minska.

När jag mäter direkt på en kristall använder jag en 1pF aktiv prob.

Pierce-oscillatorn som denna oscillatortyp kallas är ändå snäll i avseendet att kunna starta upp - kristallen används i denna oscillatorkonstruktion som en induktans tillsammans med de externa kapacitanserna i en resonanskrets - men kristallen har egenskapen att den induktiva verkan finns bara i ett mycket smalt område, mellan kristallens serieresonansfrekvens och dess parallellresonansfrekvens och i det området (kan vara bara någon kHz till några 10tal kHz i bredd) så finns det induktansvärde varierande över stort område beroende om man är nära serieresonans eller parallellresonans vilket gör att man träffar 'hyffsat' rätt i frekvens trots att man tillåter sig en ganska stor variation av kondensatorernas värde som man sätter vid kristallen - men för att få den frekvensen som står stämplat på kristallen så skall den lastas med den rekommenderade kapacitansen som TomasL skriver. Detta gör också att frekvensen i viss mån är trimbar genom att ena eller båda kondensatiorerna görs variabla vilket man ibland kunde se på tex. kristallerna till realitidsklockor men idag är borta då man idag mjukvarukompenserar realtidsklockorna tidsdrift med en konstant mer eller mindre bra, ja om man ens lägre bryr sig och istället synkar mot internet...

en serieresonansoscillator med kristall är nästa omöjlig att rucka på i frekvens och då bara några få Hz, oftast genom att man inför en extra trimbar induktans i serie med kristallen och används där det är riktigt noga med frekvensen.