Svenska ElektronikForumet

Hej !
Gör uppkoppling på ett vero underverk med svaga signaler jämfört med ett kopplingsdäck ?
/nn

Kopplingsdäck är rena smäcket men väldigt bekvämt.
Två anledningar, fjädrarna slits och börjar glappa. Det är en icke försumbar kapacitans mellan fjädrar som ligger bredvid varandra.
Och en till, risken för tillfälligt glapp är inte försumbar.

Därmed inte sagt att kopplingsdäck är bara skit, men man måste vara medveten om begränsningarna.

Vero är skapligt men om du ska göra något analogt eller snabbt digitalt är ett vanligt oetsat laminat som bebyggs "Manhattan style" bättre. Resultatet brukar bli lite skörare dock.

Och trycker man ner stiftlister så spänner man ut fjädrarna och de gör inte längre bra kontakt med kopplingssladdarna.
Det är lite dumt att alla moduler och grejer har vanliga billiga stiftlister med fyrkantiga stift istället för de mycket bättre (och dyrare) med svarvade stift.
Visst, det ger bra kontakt, men då får man ha koll på i vilka hål man använt dessa.
Veroboard gör väl inte underverk jämförelsevis, men den kapacitiva kopplingen mellan alla hålrader i ett kopplingsdäck är mycket högre och kan ge en del lustiga fenomen ibland.
Tänker man sig för med layouten på vero och kapar alla kopparbanor så kort man kan (så det inte sticker iväg en mestadels oanvänd signalbana över hela kortet) så funkar det riktigt bra.

Ahh, jag tänkte på varianten med separata paddar för varje hål. Men det kanske inte är Vero.

Nej. Vero är iofs ett namn som alla börjat kalla produkten för. Egentligen är det stripboard.
Vet inte riktigt vad de andra varianterna kallas. Perfboard är ju alla varianter med hål, vare sig de har koppar eller inte.
Padboard ger ett fåtal träffar.
Sen finns ju de som t.ex sitter 3 och 3 i olika ledder.
Men de med separata lödöar ger ju mer frihet och gör man det bra med koppartråd och lödblobbar på baksidan så är det ingen större skillnad mot etsade kort. För mindre byggen då. Och man inte behöver differentiella parbanor osv.

Experimentkort innefattar alla varianter.

På mitt förra företag där jag var hårdvaruansvarig byggde jag rätt många testkretsar på oetsat laminat som jordplan och komponenter i luften med keramiska kondensatorer som lödtorn.
"Valparna" tyckte det var skitkul men ganska fånigt och samlade ihop en del av byggena och skapade en "konstutställning" av dem. Det var tider, ca 1990.

Jag köpte på mig ett gäng veros med 3-punktslödöar, förstod inte alls vitsen med 1-punktslödöar, men tror jag fattar efter av vad MadModder skrev om koppartråd på baksidan.

Byggde en fullt fungerande MC68000 dator med 8MHz klocka på kopplingsdäck.
Har du någon gång kikat hur det ser ut under plattan med rör i rörradio så kan man bli lite fundersam över hur det kan fungera upp till runt 30MHz.

Drygt 100MHz. De jag har haft tillfälle att titta i har varit luftbyggen med ganska mycket luft mellan komponenterna. Gediget konstruktionshantverk.

Rör radio är ju ofta luftkopplade komponenter som är lödda till vardera komponent om det inte är en något modernare variant med kretskort. En stabil koppling med andra ord!

nybörjarnörd skrev:Jag köpte på mig ett gäng veros med 3-punktslödöar, förstod inte alls vitsen med 1-punktslödöar, men tror jag fattar efter av vad MadModder skrev om koppartråd på baksidan.

3-lödöar kan ju vara bra om man vill ansluta fler transistorer. Med enskilda lödöar kan man lättare koppla större komponenter som kretsar med flera ben.

Nybörjarnörd:

Som vi talade om tidigare så kan kopplings däck ha fördelar om man vill göra en snabbkoppling med förutsatt att det inte handlar om några högre frekvenser eller signaler överhuvud taget! Några få komponenter där brus och glapp inte har någon betydelse.

För så fort man kommer upp i lite frekvens så blir det brus och den många gånger dåliga kontakten mellan stiften märkbar.

Ska du t.ex. bygga en förstärkare använd då inte kopplingsdäck använd i stället någon form av labbkort, Weroboard eller liknande som nänts här tidigare.

I en app. av Jim Williams finns att läsa om kråkbon
och det är inga större problem om impedansen i termineringarna
är anpassade. Hans byggen såg ofta ut som just kråkbon
om man ska tro bilderna.

Dom hål-board med fyrkantiga lödöar var ganska lätta att loppa ihop till liknande ledare, och i kombination med 4-kantstiftlist (för tex signalanslutning mot DIL-kretsar företrädelsevis i hållare med svaravde ben) och virning (på stiftlist) så kunde man göra rätt komplicerade konstruktioner med relativt bra långtidsstabilitet.

Har man dykt på glapp i kopplingsdäck och spenderat (för mycket) tid i felsökning som i slutändan visade sig vara glappet, så är man inte sådär jättepigg på kopplingsdäck i fortsättningen utan hellre bygger 'permanent' just hål-board med lödpaddar, stiftlist och virtråd.

Planerar man en smula, inpassade vitrådar och en smula ihopbuntning så kan det se ganska propert ut, men kör man med förklippt längd på virtråd så ser det aldrig snyggt ut och man irriterar sig på det istället - och tidsmässig och den speciella röda klipp och skalverktyget så är tidsbesparingen ytterst liten med förklippt virtråd i jämförelse med inpassad längd och irritationen att det inte kan bli snyggt förlagt så stor att det är helt menlöst att arbeta med det.

virtrådslösningar är förstås inte lämpliga för byggen med mer än enstaka MHz-takt på sina ben även om somliga lyckats pressa lyckan rätt högt upp i antal MHz.

manhattan-style är bättre i det avseendet då man har en riktig jordplan att arbeta emot

Fördelen med kopplingsdäck är väl att det är lättare att återanvända komponenterna?