Någon som vet vart det säljs 300 ohm bandkabel?
Den där sorten som fanns till TV och Radio förr och
användes till vikta dipoler.
Annars får man väl bygga en själv på något vis.
Borde väl gå med rätta typen av "spacers".
Amatörradiofolket bygger ju sånt för 600ohm (stegar).
300 ohms Bandkabel?
Re: 300 ohms Bandkabel?
450 Ohm finns på Limmared, 300 Ohm (svart) har jag sett nyligen i radioamatörsammanhang men vet inte var det inköptes.
skall du ha den gamla genomskinliga som var vanligt på 60 och 70-tal så kan det nog vara knepigt...
skall du ha den gamla genomskinliga som var vanligt på 60 och 70-tal så kan det nog vara knepigt...
Re: 300 ohms Bandkabel?
Google sök på 'bandkabel 300 ohm' hittar detta http://www.klelektronik.se/default.asp? ... -55-235-92
Edit: Såg nu att det stod 0 i lager.
Edit: Såg nu att det stod 0 i lager.
Re: 300 ohms Bandkabel?
http://www.dx-wire.de/lng/en/kabeldraeh ... anguage=en
eller ebay, sök "300 ohm twin-lead"
edit: jag var visst lite långsam
eller ebay, sök "300 ohm twin-lead"
edit: jag var visst lite långsam
Re: 300 ohms Bandkabel?
Bandkabel är inte så gångbart längre i radio-sammanhang varken som nedledare eller antenn, därav att den numera är sällsynt hos den vanliga radio-handlaren.
Förlusterna, i synnerhet på högre frekvenser är för stora, och inte sällan agerar hela nedledningen som antenn. Det kunde förr hända att man fick bättre TV-bild när antennen blåst ner.
När kabeln rörde sej i vinden, trots stort isolationsavstånd från husväggen, så gungade hela TV-bilden i sidled på gamla goda PAL-tiden.
Kabelns påverkades av både tak och vägg-avståndet. För bättre stabilitet och isolation från husväggen, användes 15-20 cm långa spikar som fästes på husväggar och tak. På toppen av spiken fästes bandkabeln i en plast-klyka i så dålig plast att den vittrade efter något år, vilket gjorde att kabeln hängde lös och gungade än mer i vinden. Plasten på denna tiden, 50 och tidigt 60-tal var inte så vidare utvecklad vad gäller väder-tålighet.
Radio-amatörer som sänder på mismatchade antenner och/eller har slutsteg med balanserad utgång använder gärna fortfarande parledare som matarledning till en balanserad antenn-struktur.
Bandkabel var förr enda alternativet anpassat för konsument-radio och senare TV. Koaxialkabel var något väldigt dyrt innan man uppfunnit billiga plaster lämpliga som isolatorer mellan mittledare och skärm i koaxialkablar.
Pris-genombrottet kom när man uppfann ett billigt plast-skum som bärare av centerledaren med minimala förluster. Sådan skumisolerad koaxialkabel fick en impedans på ca 75 Ohm. Eftersom nedlednings-förlusterna blev betydligt lägre för TV och FM-radio jämfört med bandkabel, så försvann bandkabel-alternativet rätt fort ur marknaden. En mellan-period när bandkabeln levde kvar var den vikta bandkabel-dipolen vanlig som medskick-tillbehör för radio-apparater som hade moderniteten FM-radio.
Antenn-typens popularitet berodde på att man teoretiskt kunde komma rätt nära 300 Ohm för dubbelviken dipol och radion kunde fortsätta ha bandkabel-uttag även på FM som på mellanvågsradions uttag.
I senare radio-möbler förekom inbyggd dipol-antenn kopplad till en tunn bandkabel på 100 Ohm som på billigt sätt kunde pluggas in i radions-75-Ohms uttag som alternativ till koaxial-ledare och radio-affärer hade färdiga transformatorer att köpa för den som ville koppla en koaxialkabel till en radio med 300 Ohms anslutning eller tvärs om och övergång mellan banan-plugg och koaxialkabel.
Lite smolk i bägaren var att vanlig bandkabel använd som dipol inte var optimalt eftersom kabelns vågledare-hastighet mellan ledarna var lägre än ljushastigheten medan de mottagna fälten hade hastighet nära ljusets hastighet, c.
Lite förenklat medförde det att en del av antennströmmen motarbetade den andra strömmen eftersom de anlände i olika fas vid antennens anslutningspunkt.
Delvis av denna anledning, fann somliga att besynnerliga vinklingar av kabeln gav bättre FM-signal än om den hölls rakt utsträckt.
Det finns en mängd olika varianter att förbättra matchningen. Ett exempel där man inför extra kortslutning nära antennens ytterände.
Ett område där dubbelvikta dipolen fortfarande lever kvar är för Yagi-antenner. Detta eftersom direktorer och reflektorer lastar ned impedansen på dipolen, så en enkel dipol får gärna lite för låg impedans för att matcha 50 Ohm koaxialkabel som nedledare. Dubbelvikta dipolen är i sej en transformator som ökar dipolens impedans med teoretiskt en faktor 4 jämfört med den ovikta dipolen, och för att styra in impedansen väl till 50 Ohm kan man se på vissa Yagi-antenner att de har en liten direktor, betydligt kortare än övriga direktorer, som sitter nära dipolen. Ju närmre den sitter, ju lägre blir dipolens impedans. Denna lilla direktor har inte funktionen att förbättra rikt-gain utan ska bara justera impedansen.
Ett alternativ till denna matchning är matcha med balun och komponenter i själva kopplingsdosan. På äldre TV-antenner kunde det finnas en hel hög med trimspolar i kopplingsdosan. Numera är det oftast bara en enkel balun i dosan för att förlustfriare mata den obalanserde koxkabeln med den balanserade antenn-strukturen.
Stackade antenner, när man parallellkopplar flera dipoler, så kan det också vara fördelaktigt med att varje enskild dipol har hög impedans för att sammankopplade skapa en impedans som är matchad nedledaren.
En variant av dubbelvikta dipolen är att avsiktligt väl jorda dipolen på mitten och förekommer från 100 MHz och uppåt.
Detta ger en antenn som till stor del kan dämpa farorna för radion i händelse av höga statiska fält eller åskurladdningar i närheten som i huvudsak avger sin energi under 30 MHz. Åskan får då en lågimpediv väg direkt väg till jord utan att först passera radion.
Av liknade orsak är det populärt antenn-alternativ i explosiva miljöer, då det inte kan byggas upp statiska spänningar i antenn-elementet.
Om man vill göra en dubbelviken dipol utan att få bandkabelns nackdelar så kan någon form av blank-tråd vara bra alternativ. För att få stabil impedans måste då två blanktrådar hållas på något sånär stabilt inbördes avstånd men ändå vara bra luftisolerade. Jag använder ibland billiga kopplingssocklar och klipper upp dom till tvåpoliga distanser. Från 2,5 mm2 och uppåt brukar passa beroende på vilken distans man behöver. Genom att kortsluta en sådan plint mellan polerna och flytta den utefter tråden så är det enkelt att göra enkelt justerbara tunings-stubbar.
För tillfälliga större antenn-byggen använder jag grov pianotråd i 3-meters-längder och trär på en kopplingsplint för varje halvmeter. Samma plintar används för att skarva på fler längder tråd, vid behov.
För byggen, som ska bli mer permanenta, byggs av tyngd-skäl gärna av aluminium-rör. För rör 7-10 mm passar då snäpp-fästen i plast avsedd för broms och bränsle-rör för bil. Dessa finns för dubbla rör och med flera olika distanser mellan rören. Radio-amatörer som sysslar med än större rör använder ofta plexiglas som kapas till lämpliga distanser.
För hembyggd balanserad nedledare går det bygga distanser av små bitar glasfiber-PCB. Man tillverkar ett antal små fyrkantiga glasfiber-plattor med ett hål i varje hörn som man sedan trär ledarna igenom med jämna mellanrum. Ytterligare en fördel med sådan kabel i sändarsammanhang är att man inte kan få en returström på utsidan av kabel-skärmen, såsom man lätt får med koaxialkabel som matar mismatchad last.
Eller varför inte bygga en koaxialkabel som på denna bilden? Luftisolerat leder RF-signalen med lägre förlust än om ledaren beläggs med plast, därav att denna typ av ledare fungerar bra.
Förlusterna, i synnerhet på högre frekvenser är för stora, och inte sällan agerar hela nedledningen som antenn. Det kunde förr hända att man fick bättre TV-bild när antennen blåst ner.
När kabeln rörde sej i vinden, trots stort isolationsavstånd från husväggen, så gungade hela TV-bilden i sidled på gamla goda PAL-tiden.
Kabelns påverkades av både tak och vägg-avståndet. För bättre stabilitet och isolation från husväggen, användes 15-20 cm långa spikar som fästes på husväggar och tak. På toppen av spiken fästes bandkabeln i en plast-klyka i så dålig plast att den vittrade efter något år, vilket gjorde att kabeln hängde lös och gungade än mer i vinden. Plasten på denna tiden, 50 och tidigt 60-tal var inte så vidare utvecklad vad gäller väder-tålighet.
Radio-amatörer som sänder på mismatchade antenner och/eller har slutsteg med balanserad utgång använder gärna fortfarande parledare som matarledning till en balanserad antenn-struktur.
Bandkabel var förr enda alternativet anpassat för konsument-radio och senare TV. Koaxialkabel var något väldigt dyrt innan man uppfunnit billiga plaster lämpliga som isolatorer mellan mittledare och skärm i koaxialkablar.
Pris-genombrottet kom när man uppfann ett billigt plast-skum som bärare av centerledaren med minimala förluster. Sådan skumisolerad koaxialkabel fick en impedans på ca 75 Ohm. Eftersom nedlednings-förlusterna blev betydligt lägre för TV och FM-radio jämfört med bandkabel, så försvann bandkabel-alternativet rätt fort ur marknaden. En mellan-period när bandkabeln levde kvar var den vikta bandkabel-dipolen vanlig som medskick-tillbehör för radio-apparater som hade moderniteten FM-radio.
Antenn-typens popularitet berodde på att man teoretiskt kunde komma rätt nära 300 Ohm för dubbelviken dipol och radion kunde fortsätta ha bandkabel-uttag även på FM som på mellanvågsradions uttag.
I senare radio-möbler förekom inbyggd dipol-antenn kopplad till en tunn bandkabel på 100 Ohm som på billigt sätt kunde pluggas in i radions-75-Ohms uttag som alternativ till koaxial-ledare och radio-affärer hade färdiga transformatorer att köpa för den som ville koppla en koaxialkabel till en radio med 300 Ohms anslutning eller tvärs om och övergång mellan banan-plugg och koaxialkabel.
Lite smolk i bägaren var att vanlig bandkabel använd som dipol inte var optimalt eftersom kabelns vågledare-hastighet mellan ledarna var lägre än ljushastigheten medan de mottagna fälten hade hastighet nära ljusets hastighet, c.
Lite förenklat medförde det att en del av antennströmmen motarbetade den andra strömmen eftersom de anlände i olika fas vid antennens anslutningspunkt.
Delvis av denna anledning, fann somliga att besynnerliga vinklingar av kabeln gav bättre FM-signal än om den hölls rakt utsträckt.
Det finns en mängd olika varianter att förbättra matchningen. Ett exempel där man inför extra kortslutning nära antennens ytterände.
Ett område där dubbelvikta dipolen fortfarande lever kvar är för Yagi-antenner. Detta eftersom direktorer och reflektorer lastar ned impedansen på dipolen, så en enkel dipol får gärna lite för låg impedans för att matcha 50 Ohm koaxialkabel som nedledare. Dubbelvikta dipolen är i sej en transformator som ökar dipolens impedans med teoretiskt en faktor 4 jämfört med den ovikta dipolen, och för att styra in impedansen väl till 50 Ohm kan man se på vissa Yagi-antenner att de har en liten direktor, betydligt kortare än övriga direktorer, som sitter nära dipolen. Ju närmre den sitter, ju lägre blir dipolens impedans. Denna lilla direktor har inte funktionen att förbättra rikt-gain utan ska bara justera impedansen.
Ett alternativ till denna matchning är matcha med balun och komponenter i själva kopplingsdosan. På äldre TV-antenner kunde det finnas en hel hög med trimspolar i kopplingsdosan. Numera är det oftast bara en enkel balun i dosan för att förlustfriare mata den obalanserde koxkabeln med den balanserade antenn-strukturen.
Stackade antenner, när man parallellkopplar flera dipoler, så kan det också vara fördelaktigt med att varje enskild dipol har hög impedans för att sammankopplade skapa en impedans som är matchad nedledaren.
En variant av dubbelvikta dipolen är att avsiktligt väl jorda dipolen på mitten och förekommer från 100 MHz och uppåt.
Detta ger en antenn som till stor del kan dämpa farorna för radion i händelse av höga statiska fält eller åskurladdningar i närheten som i huvudsak avger sin energi under 30 MHz. Åskan får då en lågimpediv väg direkt väg till jord utan att först passera radion.
Av liknade orsak är det populärt antenn-alternativ i explosiva miljöer, då det inte kan byggas upp statiska spänningar i antenn-elementet.
Om man vill göra en dubbelviken dipol utan att få bandkabelns nackdelar så kan någon form av blank-tråd vara bra alternativ. För att få stabil impedans måste då två blanktrådar hållas på något sånär stabilt inbördes avstånd men ändå vara bra luftisolerade. Jag använder ibland billiga kopplingssocklar och klipper upp dom till tvåpoliga distanser. Från 2,5 mm2 och uppåt brukar passa beroende på vilken distans man behöver. Genom att kortsluta en sådan plint mellan polerna och flytta den utefter tråden så är det enkelt att göra enkelt justerbara tunings-stubbar.
För tillfälliga större antenn-byggen använder jag grov pianotråd i 3-meters-längder och trär på en kopplingsplint för varje halvmeter. Samma plintar används för att skarva på fler längder tråd, vid behov.
För byggen, som ska bli mer permanenta, byggs av tyngd-skäl gärna av aluminium-rör. För rör 7-10 mm passar då snäpp-fästen i plast avsedd för broms och bränsle-rör för bil. Dessa finns för dubbla rör och med flera olika distanser mellan rören. Radio-amatörer som sysslar med än större rör använder ofta plexiglas som kapas till lämpliga distanser.
För hembyggd balanserad nedledare går det bygga distanser av små bitar glasfiber-PCB. Man tillverkar ett antal små fyrkantiga glasfiber-plattor med ett hål i varje hörn som man sedan trär ledarna igenom med jämna mellanrum. Ytterligare en fördel med sådan kabel i sändarsammanhang är att man inte kan få en returström på utsidan av kabel-skärmen, såsom man lätt får med koaxialkabel som matar mismatchad last.
Eller varför inte bygga en koaxialkabel som på denna bilden? Luftisolerat leder RF-signalen med lägre förlust än om ledaren beläggs med plast, därav att denna typ av ledare fungerar bra.
