Persikas förslag är mycket bra för du får automatiskt ökad tålighet mot UV då du klär in röret, annars är betelgueze's förslag med fiskespö-delar mycket bra.
Styva upp ett VP-rör?
Re: Styva upp ett VP-rör?
Jag tror att VP-rör är ett dåligt val till en yagi, UV-ljuset kommer att jobba intensivt på att förkorta rörets livslängd
Persikas förslag är mycket bra för du får automatiskt ökad tålighet mot UV då du klär in röret, annars är betelgueze's förslag med fiskespö-delar mycket bra.
Persikas förslag är mycket bra för du får automatiskt ökad tålighet mot UV då du klär in röret, annars är betelgueze's förslag med fiskespö-delar mycket bra.
Re: Styva upp ett VP-rör?
Tjock krympslang över röret?
Finns ju varianter som blir stenhårda, fast kanske inte över den längden.
exempel
Finns ju varianter som blir stenhårda, fast kanske inte över den längden.
exempel
Re: Styva upp ett VP-rör?
VP-rör som bärande i utomhus-stomme till antenn är mindre bra val oavsett att solen med tiden gör bommen skör, förutom att det är billigt om man vill göra temporär antenn.
UV-biten kan man förbättra genom att måla bommen med lämplig färg.
Denna tiden på året borde det vara lätt att hitta de långa orange/röda snöstakarna utefter väg-diken... Billiga, stabilare och tåligare.
Vill man ändå använda VP-rör till tillfällig antenn kan man förstärka den.
VP-rör av olika diametrar, är enkelt att trä i varandra, vilket man ofta utnyttjar för att enkelt kunna skarva ihop till större bommar, men att trä dubbla rör hela vägen ger dålig förstyvning och är inte material-effektivt.
Bättre att avlasta VP-röret mha av annat VP-rör av ungefär halva längden, som förbinds med huvudbommen vid 0,25 och 0,75 av totala längden mha av två några cm långa tvärstycken.
Det gör att huvudbommen motverkar sitt eget nedhäng och möjliga överhänget från bärpunkter blir betydligt kortare.
För riktigt långa antenn-bommar kan hjälpbommen göras i flera steg både som ovan och under-bom och kan kombineras med spännlinor, samma principer som en kabelbro. Exempel på spännlina.
UV-biten kan man förbättra genom att måla bommen med lämplig färg.
Denna tiden på året borde det vara lätt att hitta de långa orange/röda snöstakarna utefter väg-diken... Billiga, stabilare och tåligare.
Vill man ändå använda VP-rör till tillfällig antenn kan man förstärka den.
VP-rör av olika diametrar, är enkelt att trä i varandra, vilket man ofta utnyttjar för att enkelt kunna skarva ihop till större bommar, men att trä dubbla rör hela vägen ger dålig förstyvning och är inte material-effektivt.
Bättre att avlasta VP-röret mha av annat VP-rör av ungefär halva längden, som förbinds med huvudbommen vid 0,25 och 0,75 av totala längden mha av två några cm långa tvärstycken.
Det gör att huvudbommen motverkar sitt eget nedhäng och möjliga överhänget från bärpunkter blir betydligt kortare.
För riktigt långa antenn-bommar kan hjälpbommen göras i flera steg både som ovan och under-bom och kan kombineras med spännlinor, samma principer som en kabelbro. Exempel på spännlina.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Re: Styva upp ett VP-rör?
Någon tipsade tidigare om att styva rörer från utsidan, tror det är smartaste valet.
Själv skulle jag testat att fylla röret med gips. Billigt material och lätt att handskas med.
Själv skulle jag testat att fylla röret med gips. Billigt material och lätt att handskas med.
Re: Styva upp ett VP-rör?
Jag tyckte tipset med armering i polyester och glasfiber
låter bra. Det finns glasfiberstrumpor och jag har faktiskt
en burk polyester på hyllan.
http://www.carbix.se/product.html/glasf ... gory_id=30
låter bra. Det finns glasfiberstrumpor och jag har faktiskt
en burk polyester på hyllan.
http://www.carbix.se/product.html/glasf ... gory_id=30
-
GastonDeVille
- EF Sponsor
- Inlägg: 1976
- Blev medlem: 24 oktober 2013, 20:36:07
- Ort: Småland - lite utanför Gränna
Re: Styva upp ett VP-rör?
En variant är att använda fiskespö (kolfiber / glasfiber?) och använda två sektioner som limmas ihop och därigenom nästan dubblera materialet och mångfaldiga hållfastheten. 
Re: Styva upp ett VP-rör?
dunderade lite till, sätt två vp rör till
ett över och ett under, och där masten fästs så sätter man en distan mellan över och under röret, då får man ett enkelt fackverk som håller uppe antennen
ett över och ett under, och där masten fästs så sätter man en distan mellan över och under röret, då får man ett enkelt fackverk som håller uppe antennen
Re: Styva upp ett VP-rör?
Man kan bli förfärad över det minimala mekaniska kunnandet. Är det något förslag som ens fått 5 sekunders eftertanke?
Vilka alternativa lösningar som finns är enkelt utbenade om man inte är mekanisk analfabet, men här kommer förslag som, ja vad ska man säja, gör en mörkrädd, om det är nivån på logiska tänkandet. Jäkla sopprötter, fick ni aldrig en leksakskran, mekano eller lego som barn, och lärde er något på det?
Någon som någon gång funderat på hur en byggkran kan hantera last så långt ut på bommen, som borde bli en kraftig hävarm? Studera denna byggkran, så återfinns delvis det som motverkar böjkraften på yagi-antennen jag postade ovan.
Via vajern ovan bommen kan böjkraften som annars hotar knäcka bommen istället överföras som en dragkraft till en motvikt. Fackverksbommen tål tryckkraften från wiren mångfalt bättre än böjkraften. Variant på underliggande bom som minskar böjkraften genom att korta maximala överhänget som huvudbommen annars utsätter infästningen för.
Nej det blir inget fackverk av två extra VP-rör. Fackverk är en serie med element som omriktar böjkrafter till rena tryck och drag-krafter, en typ av kraft som materialet i fråga ofta kan hantera i större grad än böjkrafter.
Ta en blompinne i trä som exempel. Den är rätt lätt att överlasta genom att böja så den brister. Att överlasta den genom att försöka dra isär den kräver mycket högre kraft.
Typiska äldre US skyskrapor byggdes med stora järnskelett, men det var inga fackverk. Eiffeltornet är ett fackverk med delelement som enbart överför tryck och drag-krafter.
Kan vara värt att notera att ett fackverkselement ofta kan röra sej i infästningspunkten utan att förlora stabilitet eller styrka.
Ett typisk modernt högre betonghöghus, om man hypotetiskt skulle fylla ett sådant hus med betong, rasar det av sin egen tyngd. Det är skalet som ger bärighet, inte innehållet.
Därmed raseras gips-tanken, eller skum med för den delen.
För en fribärande längd ökar nedhänget om VP-röret är solitt jämfört med den ihåliga varianten. Så är det för alla material.
Jämför med en väg eller järnvägsbro i järn, något som säkert många sett även på lite närmare håll.
En bärbalk av järn i en sådan bro, anta att den är upphängd mellan två punkter.
Kluriga frågan: När tål balken mest last, när den är ihålig eller solid? Samma gäller för VP-röret.
Det går inte fylla ett VP-rör med något för att få mindre nedhäng med mindre än att det man fyller med har högre bärighet som därmed lastas negativt av VP-röret, dvs VP-röret fyller då inte längre någon funktion mer än som extra last.
Undantaget vad gäller fyllmaterial skulle väl vara att man fyller med helium som marginellt ökar VP-rörets bärförmåga genom att avlasta den från luftens tyngd inuti röret.
Om en homogen horisontell balk har långt fribärande, dvs långt mellan stöden, kommer man till en kritisk gräns när balken nätt och jämt kan bära sin egen vikt utan att deformeras bortanför sin elasticitet.
Vid denna längd klarar balken 0 i ytterligare yttre last.
Om balk i samma material och längd görs optimalt ihålig klarar den upp till nära sin egen vikt i extra last. Detta trots att balken förlorat massa genom att den blivit ihålig. Förklaringen är att det som ger en balk dess bärighet är dess stressytor, den del av materialet som töjs och komprimeras mest vid böjning.
Det är främst i materialets ytterytor som utsätts för dessa längdförändringar som böjning medför, innanmätet är dödvikt.
Genom att maximera dessa ytor i vissa riktningar kan man få hög bärighet till minimal material kostnad och egenvikt. Det är uråldrig grundläggande och välkänd teknik.
T, I och H-balkav järn är exempel på konstruktions-element som tagits fram i dessa syften, få så låg egenvikt som möjligt men ändå ge hög bärighet.
Naturligtvis kan man inte göra balken eller röret hur tunt som helst, det finns ett optimalt förhållande mellan material-tjocklek och tvär d-dimensioner som ger minsta nedböjning pga egentyngd för max spännvidd liksom vilken dimension som ger högst bärighet av en yttre last för en något kortare spännvidd.
Bland de bästa material vi känner till som ger hög stresstålighet och god strukturell styrka relativt sin egen vikt är aluminium. Därför det är populärt att göra flygplan av det.
Glasfiber av motsvarande strukturella styrka är för tungt för att användas till större flygplan och kolfiber är fortfarande dyrt, svårbearbetat och skört.
Det byggdes mycket järnbroar för 100 år sedan men järn var även förr relativt dyrt. Även om massor av järn kunde sparas på smarta fackverk så uppfanns en variant som sparade på järnet ytterligare. Med bättre järnkvalitet kunde man öka drag och tryckkrafterna vilket gjorde att man öka längden på frihängande delen. Det sparade in upp till vartannat bärfundament, den del som höll upp brobanan i luften, utan att öka belastningen på de kvarvarande bärfundamenten nämnvärt. Det som gav bärigheten mellan fundamenten i mitten av bron bestod av ankare i änden av bron. Det var lite trolleri och upphävande av tyngdlagen tyckte en del. Att få bärighet i mitten med något man gjorde på landsidan. Så här demonstrerades tekniken. Gubben i mitten hålls i luften av tyngder som drar neråt. De bägge gubbarna på sidan om, deras armar avväxlar förhållandevis små dragkrafter så de har inga större svårigheter att hålla mannen i mitten stabil. Notera att ungefär samma dragkrafter som armarna utsätts för är ungefär lika stora som tryckkrafterna på de brädor som syns nedanför.
Man kunde nu bygga längre span med små böjkrafter men avväxlar istället drag och tryckkrafter till ankarpunkter på land.
Det dröjde inte länge tills nästa steg insågs, att ersätta de långa balkarna som utsattes för dragkrafter med järnvajer. Järnvajer gav större dragstyrka relativt sin vikt, då dess stressyta var större. Ytan i vajern var uppbyggd av en mängd deltrådar som tillsammans gav en stor yta.
Därav att byggkranars långa bommar inte utsätts för nämnvärd böjkraft när de lyfter något, istället avlastas kraften via en wire ned till en tyngd på motsatt sida eller ner till marknivå.
I fallet med en Yagi-antenn behövs inte avlastningen ned till marken då avlastningen kan motbalanseras med en wire i motsatt riktning.
Vilka alternativa lösningar som finns är enkelt utbenade om man inte är mekanisk analfabet, men här kommer förslag som, ja vad ska man säja, gör en mörkrädd, om det är nivån på logiska tänkandet. Jäkla sopprötter, fick ni aldrig en leksakskran, mekano eller lego som barn, och lärde er något på det?
Någon som någon gång funderat på hur en byggkran kan hantera last så långt ut på bommen, som borde bli en kraftig hävarm? Studera denna byggkran, så återfinns delvis det som motverkar böjkraften på yagi-antennen jag postade ovan.
Via vajern ovan bommen kan böjkraften som annars hotar knäcka bommen istället överföras som en dragkraft till en motvikt. Fackverksbommen tål tryckkraften från wiren mångfalt bättre än böjkraften. Variant på underliggande bom som minskar böjkraften genom att korta maximala överhänget som huvudbommen annars utsätter infästningen för.
Nej det blir inget fackverk av två extra VP-rör. Fackverk är en serie med element som omriktar böjkrafter till rena tryck och drag-krafter, en typ av kraft som materialet i fråga ofta kan hantera i större grad än böjkrafter.
Ta en blompinne i trä som exempel. Den är rätt lätt att överlasta genom att böja så den brister. Att överlasta den genom att försöka dra isär den kräver mycket högre kraft.
Typiska äldre US skyskrapor byggdes med stora järnskelett, men det var inga fackverk. Eiffeltornet är ett fackverk med delelement som enbart överför tryck och drag-krafter.
Kan vara värt att notera att ett fackverkselement ofta kan röra sej i infästningspunkten utan att förlora stabilitet eller styrka.
Ett typisk modernt högre betonghöghus, om man hypotetiskt skulle fylla ett sådant hus med betong, rasar det av sin egen tyngd. Det är skalet som ger bärighet, inte innehållet.
Därmed raseras gips-tanken, eller skum med för den delen.
För en fribärande längd ökar nedhänget om VP-röret är solitt jämfört med den ihåliga varianten. Så är det för alla material.
Jämför med en väg eller järnvägsbro i järn, något som säkert många sett även på lite närmare håll.
En bärbalk av järn i en sådan bro, anta att den är upphängd mellan två punkter.
Kluriga frågan: När tål balken mest last, när den är ihålig eller solid? Samma gäller för VP-röret.
Det går inte fylla ett VP-rör med något för att få mindre nedhäng med mindre än att det man fyller med har högre bärighet som därmed lastas negativt av VP-röret, dvs VP-röret fyller då inte längre någon funktion mer än som extra last.
Undantaget vad gäller fyllmaterial skulle väl vara att man fyller med helium som marginellt ökar VP-rörets bärförmåga genom att avlasta den från luftens tyngd inuti röret.
Om en homogen horisontell balk har långt fribärande, dvs långt mellan stöden, kommer man till en kritisk gräns när balken nätt och jämt kan bära sin egen vikt utan att deformeras bortanför sin elasticitet.
Vid denna längd klarar balken 0 i ytterligare yttre last.
Om balk i samma material och längd görs optimalt ihålig klarar den upp till nära sin egen vikt i extra last. Detta trots att balken förlorat massa genom att den blivit ihålig. Förklaringen är att det som ger en balk dess bärighet är dess stressytor, den del av materialet som töjs och komprimeras mest vid böjning.
Det är främst i materialets ytterytor som utsätts för dessa längdförändringar som böjning medför, innanmätet är dödvikt.
Genom att maximera dessa ytor i vissa riktningar kan man få hög bärighet till minimal material kostnad och egenvikt. Det är uråldrig grundläggande och välkänd teknik.
T, I och H-balkav järn är exempel på konstruktions-element som tagits fram i dessa syften, få så låg egenvikt som möjligt men ändå ge hög bärighet.
Naturligtvis kan man inte göra balken eller röret hur tunt som helst, det finns ett optimalt förhållande mellan material-tjocklek och tvär d-dimensioner som ger minsta nedböjning pga egentyngd för max spännvidd liksom vilken dimension som ger högst bärighet av en yttre last för en något kortare spännvidd.
Bland de bästa material vi känner till som ger hög stresstålighet och god strukturell styrka relativt sin egen vikt är aluminium. Därför det är populärt att göra flygplan av det.
Glasfiber av motsvarande strukturella styrka är för tungt för att användas till större flygplan och kolfiber är fortfarande dyrt, svårbearbetat och skört.
Det byggdes mycket järnbroar för 100 år sedan men järn var även förr relativt dyrt. Även om massor av järn kunde sparas på smarta fackverk så uppfanns en variant som sparade på järnet ytterligare. Med bättre järnkvalitet kunde man öka drag och tryckkrafterna vilket gjorde att man öka längden på frihängande delen. Det sparade in upp till vartannat bärfundament, den del som höll upp brobanan i luften, utan att öka belastningen på de kvarvarande bärfundamenten nämnvärt. Det som gav bärigheten mellan fundamenten i mitten av bron bestod av ankare i änden av bron. Det var lite trolleri och upphävande av tyngdlagen tyckte en del. Att få bärighet i mitten med något man gjorde på landsidan. Så här demonstrerades tekniken. Gubben i mitten hålls i luften av tyngder som drar neråt. De bägge gubbarna på sidan om, deras armar avväxlar förhållandevis små dragkrafter så de har inga större svårigheter att hålla mannen i mitten stabil. Notera att ungefär samma dragkrafter som armarna utsätts för är ungefär lika stora som tryckkrafterna på de brädor som syns nedanför.
Man kunde nu bygga längre span med små böjkrafter men avväxlar istället drag och tryckkrafter till ankarpunkter på land.
Det dröjde inte länge tills nästa steg insågs, att ersätta de långa balkarna som utsattes för dragkrafter med järnvajer. Järnvajer gav större dragstyrka relativt sin vikt, då dess stressyta var större. Ytan i vajern var uppbyggd av en mängd deltrådar som tillsammans gav en stor yta.
Därav att byggkranars långa bommar inte utsätts för nämnvärd böjkraft när de lyfter något, istället avlastas kraften via en wire ned till en tyngd på motsatt sida eller ner till marknivå.
I fallet med en Yagi-antenn behövs inte avlastningen ned till marken då avlastningen kan motbalanseras med en wire i motsatt riktning.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Re: Styva upp ett VP-rör?
Linda röret med vävtejp, tex. silvertejp så blir det styvare 
Man kan bygga allt möjligt med liggunderlag och silvertejp
Man kan bygga allt möjligt med liggunderlag och silvertejp Re: Styva upp ett VP-rör?
kolla mitt inlägg om distanserna med
om jag minns rätt sk jag ha lite vprör som skall slängas då dom varit ute i solen några år, ska tejpa ihop en modell
Re: Styva upp ett VP-rör?
Ska man linda silvertejpen tight runt röret för att bäst öka böjmotståndet?Linda röret med vävtejp
Eller räcker det om man bara hänger hela rullen i änden på antennen?
Det var det du föreslog antar jag vilket bör minska nedhänget. Men kalla avväxling för fackverk är som att förväxla svetsning för nitning, bult för spik, skyffel för spade.Bättre att avlasta VP-röret mha av annat VP-rör av ungefär halva längden, som förbinds med huvudbommen vid 0,25 och 0,75 av totala längden mha av två några cm långa tvärstycken.
mitt inlägg om distanserna
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Re: Styva upp ett VP-rör?
Men det innebär ju att ett rör i princip redan är den starkaste konstruktionen du kan uppnå med ett och samma material?E Kafeman skrev: Förklaringen är att det som ger en balk dess bärighet är dess stressytor, den del av materialet som töjs och komprimeras mest vid böjning.
Det är främst i materialets ytterytor som utsätts för dessa längdförändringar som böjning medför, innanmätet är dödvikt.
Genom att maximera dessa ytor i vissa riktningar kan man få hög bärighet till minimal material kostnad och egenvikt. Det är uråldrig grundläggande och välkänd teknik.
T, I och H-balkav järn är exempel på konstruktions-element som tagits fram i dessa syften, få så låg egenvikt som möjligt men ändå ge hög bärighet.
Naturligtvis kan man inte göra balken eller röret hur tunt som helst, det finns ett optimalt förhållande mellan material-tjocklek och tvär d-dimensioner som ger minsta nedböjning pga egentyngd för max spännvidd liksom vilken dimension som ger högst bärighet av en yttre last för en något kortare spännvidd.
Så vad är det som gör att VP-röret böjer sig? Är det verkligen att materialet på ovansidan töjs ut eller att materialet på undersidan komprimeras? Jag har alltid trott att det är att röret deformeras från runt till ovalt som gör att det böjer sig, genom att då fylla röret med fogskum så minskar man väl deformationen och det blir styvare?
Re: Styva upp ett VP-rör?
Det är klart det spelar in, kärnan kan också ta upp skjuvspänning som enbart luft skulle ha väldigt svårt att göra (det senare kräver dock att kärnan binder väl till PVC och det kan nog vara svårt).
Re: Styva upp ett VP-rör?
Nej det finns inget general-recept på "starkaste" profilen. Bästa profilen beror på...
Är sidokrafterna mindre väsentliga finns många profiler som är bättre än röret vad gäller bärighet relativt egenvikt utan bestående deformation.
Liggande H-profil ger hög bärighet i förhållande till sin vikt men rör klara drag och tryckkrafter bättre.
Rör har högre plastisitet än H-profil, dvs den kan böjas mera och fortfarande återta sin ursprungliga form.
Fyrkant-profil kan vara bästa valet om man ser till hur praktiskt det ska kunna förbindas med andra delar med bibehållet god total stabilitet.
Ett material för bra dragstyrka relativt sin egenvikt är järnvajer. Den består av ett stort antal ej ihåliga trådar, så allt behöver inte nödvändigtvis vara ihåligt.
Det enda exempel jag känner till där man fyllt ett rör med något för att minska risken för deformation, fylldes röret med sju tunnare rör av samma material.
Ett vanligare sätt att förändra material-egenskaperna för mindre deformation är att tillföra armering. Plast och betong är exempel på material som kan ha stora material-fördela av att armeras.
Om man sträcker sej till att gummi-slang är ett slags rör, så brukar det förstärkas med armering för att bättre motstå deformering pga tryckkrafter.
Hydraulik-slang har t.ex. ofta en stålarmering och tryckluft-slang kan vara armerad med allt möjligt från bomullsväv till kevlarnät.
Näraliggande till gummi-slangen är bildäck. Däcken har samma typer av armering som trycklufts-slang, väv i textil, stål eller kevlar är vanligt.
Det finns en variant av punkteringsfria bildäck som automatiskt fylls med skum för att inte tappa all bärighet vid punktering, så skum är iofs inte helt okänt.
Bärigheten i ett bildäck ges annars av den trycksatta luften och ligger långt från ursprungs-frågan.
Skjuvspännning- Ja ett solitt material tar bättre upp skjuvspänningar än ett ihåligt med samma yttre diameter men det är lite bortanför frågan om hur man ökar böjmotstånd för en antenn-konstruktion.
Är sidokrafterna mindre väsentliga finns många profiler som är bättre än röret vad gäller bärighet relativt egenvikt utan bestående deformation.
Liggande H-profil ger hög bärighet i förhållande till sin vikt men rör klara drag och tryckkrafter bättre.
Rör har högre plastisitet än H-profil, dvs den kan böjas mera och fortfarande återta sin ursprungliga form.
Fyrkant-profil kan vara bästa valet om man ser till hur praktiskt det ska kunna förbindas med andra delar med bibehållet god total stabilitet.
Ett material för bra dragstyrka relativt sin egenvikt är järnvajer. Den består av ett stort antal ej ihåliga trådar, så allt behöver inte nödvändigtvis vara ihåligt.
Det enda exempel jag känner till där man fyllt ett rör med något för att minska risken för deformation, fylldes röret med sju tunnare rör av samma material.
Ett vanligare sätt att förändra material-egenskaperna för mindre deformation är att tillföra armering. Plast och betong är exempel på material som kan ha stora material-fördela av att armeras.
Om man sträcker sej till att gummi-slang är ett slags rör, så brukar det förstärkas med armering för att bättre motstå deformering pga tryckkrafter.
Hydraulik-slang har t.ex. ofta en stålarmering och tryckluft-slang kan vara armerad med allt möjligt från bomullsväv till kevlarnät.
Näraliggande till gummi-slangen är bildäck. Däcken har samma typer av armering som trycklufts-slang, väv i textil, stål eller kevlar är vanligt.
Det finns en variant av punkteringsfria bildäck som automatiskt fylls med skum för att inte tappa all bärighet vid punktering, så skum är iofs inte helt okänt.
Bärigheten i ett bildäck ges annars av den trycksatta luften och ligger långt från ursprungs-frågan.
Skjuvspännning- Ja ett solitt material tar bättre upp skjuvspänningar än ett ihåligt med samma yttre diameter men det är lite bortanför frågan om hur man ökar böjmotstånd för en antenn-konstruktion.
