The decline of hobby electronics?

[prototypen]

Inte så säker på det, finns de som klara sig bra på att byta fälgar, polera och hänga upp tärningar. Hur oljetrycksregulatorn fungerar bryr de sig inte om.

protte

[TomasL]

En sak att köra bil och en sak att ha den som hobby, eller bygga om den eller motsvarande.

[HUGGBÄVERN]

Förstår inte "gnället" i denna tråden. Inom alla gebit finns väl de som vill komma fram fortare genom att be om en komplett lösning utan att lägga något större arbete bakom, jag gör lite så ibland. Att kunna ALL teori bakom är väl för mycket begärt. Man behöver inte kunna alla transistorparametrar för att bygga med HC-TTL och behöver man ett litet ljudslutsteg så är det enklare med en LM 380 än att fippla ihop 4 transistorer och en liten påse motstånd.

Att klippa och klistra kod är väl klokt, fungerar det så fungerar det, fungerar det inte får man hitta någon annans lösning, modifiera eller skriva på nytt. Om jag har bilar som hobby så inte börjar jag med att gjuta motorblock, det fick man kanske göra för 100 år sedan men vi kan väl idag spinna vidare på tidigare generationers framsteg.

Det var bättre förr, före den här tråden.

Protte

TACK PROTTE! Du har på ett elegant sätt sammanfattat vad det handlar om, nu finns det inget mer att säga.

[Mr Andersson]

Ibland känns det som att folk medvetet misstolkar det man skriver. Det finns ingen här som kräver att man ska veta hur halvledare fungerar på kvantfysiknivå. Det är inget fel i att be om hjälp om man lyssnar på svaren man får. Det är inget fel i att spara tid genom att använda andra personers kod om man har en grundläggande förståelse hur man använder den (inte samma sak som att på detaljnivå veta exakt hur den fungerar). Vilket jag är rätt säker på att alla i tråden som gnäller om att uppfinna hjulet etc redan har. Vi pratar om personer som är på nivån "Varför pratar du om c? Jag programmerar arduino gubbjävel" som kommer med sin kopierade kod, säger att de får något felmeddelande vid kompilering och sen påstår att det är förmodligen pga en trasig LED och blir förbannade när man försöker förklara att kompileringssteget kommer före hårdvarusteget.

Så, igen, det är inget fel i att använda arduino men på grund av att det är den mest lättillgängliga plattformen så drar den till sig många stolpskott som skapar en inte så trevlig stereotyp av arduinoanvändare. Det betyder inte att alla som använder arduino är idioter.

[grym]

finns en sak till, jag har stött på flertalet som säger att dom kan en viss sak, men när man väl börjar diskutera så är det dom kan hur man googlar fram en sak om just den saken

ingen kunskap men en viss kunskap i hur man tar fram någon annans kunskap om det

visst är det så att mängen av kunnande ökar i en takt som ingen kan hantera, men jag anser ändå att riktig kunskap är det du verkligen kan
om du kan räkna ut brytfrekvensen för ett rc filter så kan du göra det med papper och penna, eller i huvudet, du kan göra det fortare med miniräknare, eller ett program, men, kan du inte göra det utan din mobil och google så anser inte jag att du inte kan det överhuvudtaget

[HUGGBÄVERN]

grym: Jag håller med dej men har en helt avvikande åsikt ....

Om man ska diskutera något med infromation man förvärvar för stunden (genom att goggla) kan man lägga fram saker som inte är 100% korrekta för man gör inte källkollen.
Å andra sidan, och det tar du ju upp med, kan man inte ha allt i huvudet är ju Google (hobby)ingenjörens bäste vän. Om man kan värdera den information man får är ju den sortens kunskap inte att förakta, och vi har ju alla olika metoder för att nå våra mål.

[hcb]

huggbävern> Om man kan värdera den information [från Google] man får är ju den sortens kunskap inte att förakta

Jag är av den bestämda uppfattningen att man måste kunna en (hel) del för att kunna bedöma och värdera kunskap från godtyckliga källor på internet.

[HUGGBÄVERN]

Nu pratar vi väl teknisk information?! Ofta hittar mnan till källor som är välbesökta och rekommenderade av många andra.

[hanpa]

Hur många har sett filmen som länkas till i huvudinlägget? Den visar ju på olika meningar om det har minskat eller bara förändrats, eller ökat för den delen.

Jag anser att givet det utbud som finns nu, lätt att köpa via internet för nästan inga pengar alls, och att det är oerhört lätt att hitta information, exempel, forum att fråga i, att man delar med sig med egna projekt på webbsidor, filmer på youtube etc. så har elektronik som hobby absolut inte minskat, tvärtom. Denna tråd har fokuserat mycket på kunskaper men då missar man att det är nya tider nu och man behöver inte längre ha djupa kunskaper om man kan dra nytta av sådant som redan är känt eller som man lätt kan ta reda på. Är inte detta både en helt naturlig och fantastisk utveckling? OBS att detta inte alls är ett hinder för de som absolut vill tränga sig in i detaljer på olika nivåer och lära sig allt om analog elektronik, hur man designar en mikroprocessor etc, men det är en helt onödig detaljkunskap för flertalet.

Arduino tas upp som exempel här. Det finns fortfarande böcker att läsa om man vill ha det mer serverat, med förklaringar om vad koden gör, hur det funkar med de olika pinnarna, hur det fungerar med spänningsnivåer, strömmar, anpassning till extern elektronik. Aldrig har kunskapen funnits så lättillgänglig. Sen att alla inte lyckas nå den är en helt annan sak.

Går man in på safaribooksonline.com så kan man exempelvis hitta 723 böcker om Arduino och 23 videos. Om man nu vill gå den vägen istället för att googla fram olika fragment och pussla ihop det själv, vilket många faktiskt är väldigt duktiga på.

[hanpa]

Jag kom att tänka på den här tråden igen när jag shoppade loss lite på aliexpress och eBay. På hur mycket enklare det är att få något gjort idag, om man har en idé på något projekt. Det är billigt och utbudet är enormt. Jag gillar även modultänket med "breakout", delvis en konsekvens av ytmonterade komponenter som man inte vill hålla på med. Jag har inget intresse alls för att göra kretskort men jag kan göra det som behövs på ett litet experimentkort. Det är så mycket smidigare att bygga ihop det via byggblock. Det kanske inte blir lika snyggt men funktion är viktigare än utseende och stoppar man in det i en låda så gör det inget att det ser ut som ett råttbo bara det fungerar.

Jag minns när jag satt med TTL och CMOS-kretsar. Det var roligt på sitt sätt men det gick åt en himla massa kretsar för att få något gjort så man blev väldigt begränsad. Dyrt blev det också om man behövde många kretsar. Nu verkar det komma nya billiga kort med mikroprocessor med I/O-portar hela tiden. Och med WiFi, Bluetooth m.m. som man bara kunde drömma om förr. Har inte kortet allt man behöver så är det busenkelt att koppla på något via I2c, serie etc.

Det tar några veckor att få grejerna från Kina men jag tycker att det är kul på sätt och vis att vänta, lite som förr när man skickade film för framkallning och fick påsen någon vecka senare. Man kan fundera på hur man ska göra medan man väntar på prylarna och det är så billigt så att man kan köpa på sig lite extra när man ändå är på gång.

Decline? Nej, verkligen inte!

[MiaM]

Men visste folk så mycket mer förr? Vet de som "ska kunna bättre" så mycket idag?

Ett par exempel:

1: Ett av de sätt att lära sig elektronik som fortfarande anses vara bland de bästa för nybörjare är böckerna Elektronik för alla. Jag minns att de var rätt bra, men en hel bokserie lyckas helt ignorera en så viktig och grundläggande sak som behovet av avkopplingskondensatorer. Jag tycker synd om alla som eventuellt gått igenom hela den här bokserien och sen försökt sig på något mer avancerat och inte fått det att fungera på grund av detta.

2: Handic hade på åttiotalet framgångar med att sälja prisvärda hyggliga parabolanläggningar. De började med enklast tänkbara anläggning, en parabol som ställdes in fast mot en satellit, ett mikrovågshuvud som man fick vrida ett kvarts varv själv för att byta polarisation, och en mottagare som bara hade en tuningratt för bildbärvåg, en för ljudunderbärvåg, afc, videobandbredd och strömbrytare. Så långt gick allt bra.

Men sen gick något snett. Man var i princip först ut med att låta matningsspänningen till mikrovågshuvudet växla polarisation. På den tiden fanns inte huvuden med två "antenner" utan man använde i detta fall så kallad "ferrotor", en grej som monteras före "antennen" och där en vis likström helt enkelt vrider polarisationen på signalen. Hur som helst så behövdes det då en tillsats för att befintliga mottagare skulle kunna variera spänningen. Detta gjordes med ett kretskort handmonterat i en skärmad apparatlåda av en typ som säkert fanns hos Elfa, fast lackad "Handic-brun". Det kunde varit bra så, men i praktiken så satt kretskortet inte fast ordentligt och om man tappade den rätt tunga lådan i golvet så rörde sig kretskortet såpass att vid vissa frekvenser blev det rätt påtaglig dämpning. Skitdumt. Det hade varit bättre med en tillsats som byggts in i befintliga mottagare, spänningen som behövde regleras passerade redan en separat säkringshållare så därför hade det inte varit svårt för inte så skickliga personer att montera ändringen. Men det här var ändå något som i någon mån var något sånär fungerande.

Värre var när de försökte sig på motorstyrda paraboler. De tog fram ett riktigt bra fäste av Polarmount-typ (enda förekommande varianten för motorstyrda paraboler för privatpersoner, i stort sett, eftersom den endast kräver en motor för att följa geostationära banan). Men om masten var för kort så passade röret inte att skarva med någon standarddimension. De riktigt allvarliga problemen var dock själva motorn (som var tillsats till fästet). Dels var någon del i utväxlingen för klen så att vid kraftig storm kunde den gå sönder så att hela parabolem blåste fritt mellan ändlägena. Om den då inte gick fritt hela vägen så blev förstås parabolen förstörd och såg ut som en trattkantarell. Dels så var det extremt pilligt att få in sladdarna i motorn, såpass pilligt att det enda rimliga var att före montering sätta på ett par meter långa kablar och sedan skarva dessa i en dosa invid. Dels så var motorns kraft och styrningens avsäkring på gränsen, så i vissa fall brändes säkringar på löpande band. "Alla" andra hade strömbegränsning på sina styrningar, istället för vanliga säkringar. "Alla" andra köpte linjärställdon (eller vad de kallas) från vedertagna tillverkare av sådana. Som extra bonus så var det såpass mycket glapp mellan lägesenkoder och själva parabolens rörelse att man var tvungen att programmera varje position på två minnesplatser, en för rörelse österifrån och en för rörelse västerifrån.

Som extra bonus så hade motorstyrburken också inbyggd funktion för att växla matningsspänning till mikrovågshuvudet, istället för den lilla lösa lådan jag nämnde i förrförra stycket. Jättebra tanke, och just den funktionen var i sig bra. Mindre bra var att signaljord var kopplad till chassiet både via koaxkabeln och via signalkabeln för pulsgivaren för motorns rörelse. Med parabolen kanske 15 meter från mottagaren så fick man en jordslinga på 30 meter. Givetvis fungerade detta inte tillfredställande utan när motorn kördes (och ingången från givaren var aktiv) så plockades det upp allmänna störningar. För att slippa programmera om allt så fick man då uppskatta hur mycket rörelse motorn låg "fel", växla plus/minus till motorn, köra den manuellt halvvägs så långt som felet var, växla tillbaka och köra resten, och hoppas att man hamnade rätt.

Detta med störningar och att ta sig tillbaka till rätt läge led faktiskt de flesta motorstyrda paraboler av, fast oftast inte fullt så illa. Det fanns något annat fabrikat som också led riktigt mycket av detta, delvis beroende på att pulsingången var aktiv även när motorn stod still (!).

Den enda tillverkare som slutgiltigt löste detta var Grundig när de gav sig in i branschen. De hade ju rätt många års erfarenhet av att tillverka konsumentprodukter och insåg ju att sånt skit som förekom i branschen skulle inte passa i deras sortiment. För att slippa problemen med missade pulser och felaktigt läge så var det så enkelt gjort att om motorstyrningen slogs av med nätströmbrytaren medan motorn rörde sig och sedan slogs på så körde den motorn till ena ändläget (där det normalt fanns ändlägesbrytare på alla vettiga motorer) och började sen räkna den änden som noll. Om en kund ringde återförsäljaren och det verkade ha uppstått detta problem så var det bara att säga åt kunden att växla program så att motorn börjar röra sig och sen slå av och på styrningen, så blev det bra.

Men Handic var inte de enda att göra dåliga grejer. Om vi vänder på steken så var en norsk tillverkare vid namn Fibo-Stöp överlägset bäst på att göra rimligt stora paraboler. Deras 90cm motsvarade ungefär en vanlig 1,2m-parabol i mottagningskvalitet. Grundig, Philips och några få fler körde med dessa, de flesta körde med sämre grejer. Någon fabrik som tillverkade nästan alla paraboler till de billigaste anläggningarna omkring 1990 hade så dålig kvalitet att nån importör berättade att de hade returnerat några riktigt usla, och tillverkaren hade liksom inte låtsas om att de fått tillbaka parabolerna men däremot sett till att leverera lite bättre kvalitet. Hur som helst så hade dessa rätt usel passform, och det visade sig att en privatperson som monterat parabol själv gjort fel och utsatt själva skålen för så mycket våld att den var rejält böjd. Men på grund av att konstruktionen var såpass usel så kvittade detta, det blev ingen direkt skillnad i bildkvalitet mot hur det brukade vara på dessa.

3: Stora företag visste inte heller riktigt vad de gjorde. Texas Instruments skulle ge sig in på hemdatorer, men visste inte riktigt hur de skulle sikta. Först tog de fram en 16-bitarsmikroprocessor vilken vad jag förstått hade prestanda bättre än konkurrenterna. Men sen kom de på att det blev dyrt med ram och rom med 16 bitars bussbredd så därför är minnet en flaskhals i TI 99/4A. För att göra saken än sämre så var de inte sugna att betala Microsoft (som var den stora leverantören av Basic på den tiden) att lära sig TI:s mikroprocessor och koda basic för den, utan Basic TI 99/4A skrevs i nån pseudokod som kördes i nån interpretator. Extremt långsamt. Dessutom hade denna Basic inte stöd för att peta in egen maskinkod i minnet, varpå hobbyister som lärde sig maskinkod var ytterst ovanligt.

Ett annat stort företag, Commodore, hade visserligen enorm tur med succéerna med t.ex. C64 och många Amiga-modeller. Men de hade också rätt mycket otur med en hel del produkter, och visste inte vad de gjorde. Om ni kanske minns Plus/4 / C-16 så är storyn att de först ville göra något för att kriga med de riktigt enkla maskinerna såsom ZX-81 och liknande. De tog fram en krets som gjorde i stort sett allt som mikroprocessorn inte fixade, och en variant av 6502 som passade i konstruktionen. Med ett fåtal ytterligare kretsar så hade de en komplett dator. Den skulle kunna ha sålts för under en tusenlapp med suddgummitangenter (då en ZX Spectrum kostade det dubbla). Men sen fick nån beslutsfattare för sig att ändra på konceptet. Det skulle plötsligt vara avancerade datorer, och flera modeller. Det togs fram flera prototyper varav en ungefär blev Plus/4. Nån kom på att bygga in den i samma skal som C64/VIC-20 och då hette den C-16, och trots att det var ett rejälare skal var det snikmodellen.

Dessutom var C-64 delvis en fråga om tur. Det fanns väl något glapp mellan halvledartillverkaren Mos Technology (som tagit fram 6502) som Commodore ägde, och konstruerandet av datorer. Således pågick framtagning av kretsar och utveckling av datorer som lite separata spår. Det fanns t.ex. ett projekt för att göra en VIC-20 med 40 tecken per rad, med fåtal prototyper av videokretsen som var plug-in-kompatibel med den vanliga. Samtidigt så hade de kombinerat en än bättre grafikkrets, en bättre ljudkrets och en variant av 6502 med några inbyggda I/O-portar till ett TV-spel som floppade i princip totalt. Trots att detta floppade så insåg de att den grafikkretsen var ju bättre för en hemdator, så de tog fram C64 baserad på den. Och trots att TV-spelet floppat så skulle C64 ändå vara kompatibel, vilket bland annat gjorde att minneskartan blev lidande med 4k ram i en "lucka" ovanför basic-rom och I/O så att den delen inte gick att använda som kontinuerligt minne till Basic. För att röra till det ytterligare så tog de samtidigt fram "proffsdatorer" som efterföljare till PET (som väl faktiskt sålt hyggligt fram till början av åttiotalet, tror de bl.a. var näst störst i Sverige med ABC som stor etta). Dessa "proffsdatorer" fanns i ett par utföranden, dels med textläge utan grafik och 80 tecken per rad, och dels med grafikkretsen som hamnade i C64. Men när C64 blev en försäljningssuccé så insåg Commodore att detta var vad de skulle satsa på. Till slut togs C128 fram, och den fick väl innehålla ungefär allt de rimligt kunde trycka in i en åttabitarsdator eftersom alla som konstruerade den insåg att det skulle aldrig bli nån mer 8-bitarsdator.

Vad vi däremot nog aldrig kommer veta är hur dålig idén var med Commodores externa diskdrives med inbyggd komplett mikroprocessor med ram, rom och I/O. För andra tillverkare så var konceptet dumt, men vi vet inte hur lite kretsarna kostade för Commodore att internt köpa från sitt dotterbolag som gjorde kretsarna. Räknat i kvantiteterna som t.ex. 1541 såldes i så var det kanske billigare än att köpa bara diskkontrollerkretsen (som ofta var mer avancerad) som andra tillverkare körde med.

Ren tur att det gick bra för Commodore, och klantighet att det gick dåligt för Texas.

4: Idag säljs färdiga "shields" med LCD-display och ofta ett par knappar till Arduino. Jättebra idé. Mindre bra är att styrningen till bakgrundsbelysningen är kopplad till en pinne som kan PWM-styras, men som direkt matar basen på en transistor med emittern jordad, och förutsätter att i/o-pinnen körs i sitt normala läge med open collector. I PWM-läget så försöker mikrokontrollern mata ut maximal ström in på basen varpå kretsen inte bara drar onödigt mycket ström utan riskerar också att ta stryk.

*****************************

Det verkar inte ha hjälpt att det var "svårare" förr, folk gjorde skit även då.

För övrigt så om vi tittar på utbudet lokalt i butiker här och var så har allt Kjell & Compani ett större utbud av elektronikkomponenter än vad det någonsin funnits i många av de orter där de finns idag, om vi bortser från de tyvärr hutlösa priser som den lokala radiohandlaren var tvungen att ta ut om nån ville köpa någon enstaka komponent ur radiohandlarens komponentförråd.

Jag tycker att Arduino, och att den finns över disk i butiker även i lite mindre orter, är alldeles förträffligt. Jag skulle inte drömma om att göra något hobbyprojekt i serie om enstaka exemplar på eget kretskort om jag kan använda en Arduino och ett litet labbkort med någon nivåomvandling. Arduino får dessutom folk in på C-programmering vilket i mitt tycke är rätt bra. Priserna är dessutom bra, även sett till en tonårings veckopeng. Jag minns också hur det var att beställa saker från t.ex. Elfa, det tog tid och kostade pengar, faktiskt så mycket att mitt första motståndssortiment byggde jag upp genom att avlöda motstånd från skrotade TV-apparater. Detta har väl tyvärr också lett mig till att spara gamla skrot-kretskort för komponenterna "kan vara bra att ha"...

Även "förr" så visste folk oftast inte riktigt vad de gjorde. Både för radiorör och transistorer så är det inte så troligt att de som utövade elektronikhobby verkligen förstod vad som hände på atomnivå.

För transistorer så var det ju dessutom så att allmänna läroböcker nästan alltid bara på riktigt byggde med bipolära transistorer, och lite i förbigående nämnde de olika FET-typerna. Det "glapp" i utbildningsmöjligheter som t.ex. Icecap är inne på tycker jag bara fylldes av mångårigt läsande av Allt om Elektronik / Elektor och diverse blandade böcker med byggkonstruktioner, och studerande av kopplingsschemor till olika konstruktioner.

Ytmonterade komponeter som limpan4all är inne på är en intressant poäng. Om vi räknar in vad ett riktigt bra stereomikroskop kostar så är vi tillbaka på åttiotalets kostnader för att labba med mikroprocessorer på en högre nivå än att mata in kod med strömbrytare (som Altair) eller köpa färdigprogrammerat rom.

Vad gäller nybörjare som vill ha färdiga lösningar serverade på silverfat så finns de överallt på alla ställen på nätet, och är inte nåt specifikt för elektronik.

Vad gäller tidningar så må Radio & Television ha haft en hel del intressant genom åren, men varje enskilt nummer var oftast rätt tunnsått. Sällan i snitt ens ett byggprojekt per nummer på sjuttiotalet. På modernare tid så var det garanterat Allt om Elektronik / Elektor som tog över.


Vad gäller kunskaper så kan vi väl också säga att vi som varit med på åttiotalet kan mer än de som är nya idag. Detta gäller till stor del även programmering. Men ändå så är våra gamla kunskaper i praktiken rätt värdelösa när dagens kids och "senior developers" krånglar ihop något med en massa färdiga "ramverk" med tusentals rader av Javascript, krångliga CSS-grejer och liknande för webben, utan att uppnå ett resultat som är särskilt mycket bättre än förr. Trots det så är det dessa nya kunskaper som efterfrågas.

P.S. jag är avundsjuk på er som byggde egna datorgrejer på åttiotalet. Mitt enda försök var efter att min C128 pajat så fick jag den trasiga 8520-I/O-kretsen med i retur och jag försökte ansluta den styrd via "i/o-chip-select"-utgångarna på cartridgeporten, men fick nog aldrig det att funka. (Det var bara en i/o-pinne som var trasig, så jag hade kunnat leva med färre). Jag drömde också om att bygga ISA-interface för A500 för att använda de klart billigare hårdvarorna till PC, men det blev bara en dröm och något inköpt kontaktdon.

Problemet var väl då att för den som inte var gammal nog att ha börjat jobba så var de datorer som fanns i hemmen såpass dyra att få vågade bygga saker själva till dem.

Om däremot Allt om Elektronik / Elektor haft någon byggsats med t.ex. 6502, 6522, ett pyttelitet eprom, ram och kanske ett eeprom (med optioner för t.ex. vanligt eprom), där det medföljande eprom:et innehöll mjukvara för att kunna prata med befintliga hemdatorer, så hade nog folk vågat bygga mer. Ett litet optointerface på ett eget litet löst kort och in i user-porten på C64 & co så hade folk vågat göra både bu och bä. Kortet kunde ju rent av ha haft plats för en sockel med samma pinout som C64, så att den som ville kunnat utveckla och till stor del provkört hårdvaror som sen användes på C64. På detta sätt hade ett kort med kretsar för ett par hundra i värsta fall grillats om allt gått snett, istället för att bränna en C64 som då kostade bra mycket mer.

Just att jag saknade förutsättningarna för att bygga datorhårdvara på åttiotalet har nog gjort att jag tycker det är intressant att syssla med sån retrohårdvara idag. Hårdvaran och kunskapen är tillgänglig på ett annat sätt idag. Fast det verkar gå utför med tillgängligheten på hårdvaran, inte lika lätt att köpa grejer som för några år sen. Dessutom börjar åttiotalsgrejerna på att bli dyrbara igen, om än inte på nyprisnivåer. Det är inte som i slutet av nittiotalet då man kunde köpa ett Atari TV-spel på Myrorna för 85:- eller en C64 inklusive disketter och diskdrive, som saknar en kabel, för en femtiolapp på nån privat loppis.

Det handlar ju inte om att kunna allt i detalj, pysslar du med bilar, är det ju en fördel att veta hur den fungerar.
Du behöver nog ha en grundläggande förståelse för hur motor, bromsar, styrning mm fungerar.

Det är väl otroligt vanligt att folk mekar med bilar som hobby eller som mindre affärsverksamhet utan att faktiskt veta hur de fungerar. Jämför allt klagomål från gamla mekaniker att "datorer gör det krångligt". Själv tycker jag det är mycket lättare att felsöka och reparera det som ger vettiga felkoder/mätvärden via OBD-kontakten än att bara chansa lite. Fast jag kan förstå de i bilbranschen som är negativt inställda för före OBD så var det inget höjdarläge. I bästa fall blinkkoder, men ofta antingen proprietära mätuttag eller rent av inget sånt alls.

Jag skulle säga att "ingen" som sysslar med bilar som hobby "kan" något om hur de fungerar. Om folk med bilar som hobby verkligen "kunde" något så skulle det vara lätt att googla fram mätvärden (likspänningar och oscilloskopskurvor) för signalerna mellan motor och styrbox på t.ex. en Volvo 850 eller annan rätt vanlig bil att meka med. Men det finns inget sånt. Inte ens likspänningsnivåer för normalvärden på olika givare finns. Torskar man på dåliga avgasvärden så är det bara att chansbyta saker, gå på erfarenhet eller skrota bilen.

[hanpa]

Skillnaden idag är att det är mycket bredare med en förskjutning mot mikroprocessorbaserade lösningar och programmering. Det blir mer och mer modultänk, både i hårdvara och mjukvara. Ta Arduino som exempel, eller ESP-8266 som kan använda samma programmeringsmiljö och bibliotek. Man blir så oerhört mer produktiv och till mycket låg kostnad. Givetvis finns det vissa ramar som strömförbrukning, prestanda etc. men många projekt har inga problem alls med de ramar som plattformen erbjuder. Det finnas olika varianter dessutom. Duger inte ESP-8266 så finns ESP-32 etc. Jag är glad om jag slipper analog elektronik som motstånd eller kondingar, intresserar mig inte alls. Ofta finns det inbyggda pull-up eller pull-down, suveränt!

Byggblocken tar sig även in i molnet. Man kan programmera via miljöer i molnet och enkelt publicera saker på olika plattformar i molnet för att rita grafer etc. Är jättebra för de som vill leka lite och snabbt få till något. Just den delen lockar inte mig för kör jag i molnet så är jag beroende av någon annans plattform som ska vara igång när jag behöver den, dygnet runt om det gäller mät och styr. Dessutom är man fast i molnplattformens olika begränsningar vad gäller vad/när/hur man kan publicera eller hämta olika data. Men det är bra att det finns alla dessa varianter.

Vissa tycker att det är synd att folk inte längre kan grunderna. Men de kan oftast vad de behöver eller kan ta reda på det om det strular. Det finns hur många som helst att fråga och ofta räcker det med en googling. Det är en helt naturlig utveckling att man inte behöver kunna allt, man använder de verktyg som snabbast ger resultat och har andra redan kapslat in lösningar så är det ju dumt att försöka göra det själv, som att kommunicera med en sensor med ett visst protokoll etc.

Var det bättre förr? Absolut inte!

Visst var det kul att leka med mikroprocessorer, handassemblering, bränna EPROM, koppla in olika anpassningskretsar och få något som snurrade. Men gjorde det något nyttigt? Hur mycket nytta per nedlagd timma? Inte mycket jämfört med idag...

[MiaM]

Förutom det du säger så måste det väl dessutom finnas konsulter att ta till för de grejer en "normalkunnig" kan idag?

Håller med om att det inte var bättre förr. Enda som är bra med att ha varit med förr är ju att man sitter på erfarenheter. Åtminstone i IT-branschen är det bra att i sin CV ha med "hade hemdator 1983" så att säga. Dessutom blir man väl bra på att underhålla/serva gamla grejer, men det finns ju folk som lär sig på nytt också, åtminstone som hobby. Det verkar finnas marknad för att några glada entusiaster ska kunna ta på sig att renovera och reparera vintage-stereogrejer till exempel.

Vad gäller hur det såg ut förr så hoppas jag att man under utvecklingsfaser hade i bästa fall eprom-emulator eller i andra hand såg till att trycka in extra mycket ram i nån mikroprocessorkrets, så att man kunde skyffla upp sin kod tillfälligt i ram istället för att bränna eprom hela tiden.

Tröskeln för framförallt mikrokontrollers var nog riktigt hög förr, med krav på specialprogrammerare och liknande. Motorola ska väl ha en eloge för att deras 68705 kunde programmeras med innehållet från en vanlig eprom med en relativt enkel krets som var och en kunde bygga själv, men smidigt var det inte. Ändå ganska cool att en så gammal mikrokontroller innehöll en liten maskprogrammerad snutt för att den just skulle kunna programmera sig själv. Man kunde väl tycka att det hade kanske varit bättre om den programmerat sig själv via nån serieport eller liknande, men man kan väl inte få allt.

Det absolut bästa idag är väl att vem som helst som hobby kan använda nästan lika bra grejer som de riktiga proffsen använder. Inget behov av att köpa nån utvecklingsmiljö för 50 000:- för att skriva assemblerkod till nån mikrokontroller och bränna kretsar.

Det är väl kanske så att forna tiders pysslande har flyttat in i konstruerandet av integrerade kretsar?

Undrar vad framtiden kan innehålla om många år, att var och en som hobby kan konstruera och då tillverkade egna ASIC:ar? Eller att de små kretskorten typ Arduino snarast mer och mer betraktas på samma sätt som gårdagens IC-kretsar?

[Lennart Aspenryd]

Riktigt kul och mycket intressant att läsa dessa sammanfattningar.
Jo det var annorlunda förr, inte bättre.
Möjligheterna med små Arduino och stora bibliotek ger också andra sätt att lösa problem.
Och det är väl det vi vill! Lösa problem, om än bara skithusrullar!
Så om man med utförslöpan betonar "hobby" så tror jag att electronics kan stiga!

[Glenn]

Som jag ser det är det stora problemet idag att folk kommer in från "fel hål"l, man köper en arduino, klickar på en sköld och cutnpejstar lite kod och har "konstruerat" nåt, eller ja, man har satt ihop delar som någon annan konstruerat, det är väl inget problem i sej om målet är att få en fungerande pryl, men är målet att lära sej något är det ju fel.

Det största problemet blir ju dock att någon kan göra väldigt avancerade saker, men sen misslyckas med det allra mest grundläggande, man saknar förståelsen för den grundläggande biten, "vad är pullup ?" eller ännu värre "vad gör en transistor ?", frågan om vad en transistor gör är väl inte fel i sej, men om man ställer den när man är på nivån att man ""konstruerat"" en ganska avancerad pryl redan så blir det mest konstigt.

Anledningen att det är såhär är nog mycket att allt är så lättillgängligt idag, vilket är både bra och dåligt. "på min tid" TÖRSTADE jag efter information och komponenter, jag hade ett brinnande elektronikintresse men den enda källan till komponenter var skrotade maskiner, som man inte kom över så ofta, och den enda källan till information var böcker på biblioteket och en fyra år gammal elfakatalog ungefär. Jag minns hur lycklig jag var när jag kom över en gammal och sliten 74xx databook från philips, wow, mycket mer info än elfakatalogen! ..jag har den kvar fortfarande, fast allt finns på några knapptrycks avstånd.

Jag vill inte tillbaka till den tiden, men hur man än ser på det gav det en väldigt bra grund som jag fortfarande använder mej av.

Precis som andra skrivit blir jag VANSINNIGT trött på folk med attityden "Tänk åt mej, jag är inte intresserad av att förstå", det gäller såväl arduinofolk som ubuntufolk och andra, och då menar jag de som har den attityden, inte dom andra som drunknar i mängden.

Jag hänger rätt mycket på fordonsrelaterade forum, och där märker man att de flesta har en annan attityd, där är det på något sätt mer som förr, folk vill göra själv, folk vill förstå, folk vill lära sej. Visst, dom som bara vill köra finns ju också, men dom hänger inte så ofta på forumen.